Stäng fönster Hässleholm kn, STOBY 57:1 STOBY KYRKA
Anläggning - Värdering
| stoby kyrka, STOBY KYRKA | |
| 6/3/22 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Stoby ligger strax nordost om Hässleholm. Socknen domineras i söder av odlad slättbygd och i norr av skogsbygd. Boplatser från stenåldern, gravrösen från bronsåldern liksom gravfält och domarringar från järnålder visar på en lång kontinuitet av mänsklig aktivitet i trakten. Efter stambanans utbyggnad har byn utvecklats till ett mindre samhälle som närmast är sammanbyggt med Hässleholm. Kyrkan ligger på en höjd och omges av äldre bondgårdar, skola, äldre tegelhus och modernare villabebyggelse. I norr återfinns församlingshemmet och i öster den gamla prästgården. Norr om kyrkan är den gamla klockarestigen flankerad av stengärdesgård och lindallé bevarad. Stoby kyrka antas ha uppförts under sent 1100-tal enligt romanskt mönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. Möjligen fanns redan vid uppförandet ett västtorn som var bredare än långhuset, alternativt tillkom det senare under 1200-talet. Tornet revs på 1600-talet och dess nedre del inkorporerades i långhuset. På 1800-talet tillkom nykyrka och västtorn. Sedan skiffer- och plåttak på 1930-talet byttes ut mot rött enkupigt tegel och kopparplåt är exteriören i stort sett oförändrad och karaktäriseras av byggnadsvolymer typiska för skånska romanska stenkyrkor, om än med förlängt långhus. De vitputsade murverkens fasadspråk är på de medeltida byggnadsdelarna enkelt utan listverk eller andra utsmyckningar. Nykyrkans tillkomst speglar 1800-talets kraftiga befolkningsökning och tornet med sina trappstegsgavlar andra halvan av 1800-talets medeltidsinspirerande kyrkobyggnadsideal. Interiört är den medeltida prägeln påtaglig i kor och absid, med triumfbåge, ursprungligt hjälmvalv, senmedeltida ribbvalv och inte minst romanska och gotiska kalkmålningar med synnerligen höga konsthistoriska värden. De förra representeras bland annat av ett Majestas Domini-motiv i absiden medan korvalvets målningar tillskrivs den så kallade Everlövsmästaren, vars verk kännetecknas av ett naivt och enkelt men samtidigt livfullt formspråk. Ett ovanligt inslag av stort kulturhistoriskt intresse är de ritsningar som gjorts direkt i den våta putsen i samband med uppförandet av kyrkan. Här framställs figurer, ornament och symboler samt runinskrifter, bland annat går raderna nam messu (”lär mässan”) och ho uim missum (”vem motstår mässor”) att läsa. En annan säregen detalj är den smala gång i norra kormuren som när den påträffades på 1950-talet tolkades vara en del av en medeltida värmeanläggning. Stämmer denna teori rör det sig om en unik byggnadsarkeologisk lämning av mycket högt byggnadsteknikhistoriskt värde. Långhuset präglas i stor utsträckning av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins omgestaltning 1908–09 då innertaket öppnades upp i nock med öppen takstol, ett relativt vanlig inslag i svenska kyrkor kring sekelskiftet 1900. Andra tydliga årsringar utgörs av den fasta inredningen. De slutna bänkkvarteren har en enkel karaktär typisk för 1800-talet förra hälft och en kraftfull färgsättning tillkommen vid Torsten Leon-Nilsons restaurering 1984–85. 1700-talet representeras av norra läktarens 21 oljemålningar föreställande Jesus samt apostlar och profeter. Möjligen kan upphovsmannen vara konterfejaren Jesper Fritz som på 1730-talet utförde liknande målningar i andra kyrkor i Göingebygden. Bland den fasta inredningen tilldrar sig predikstolen med baldakin och altaruppsatsen störst kulturhistoriskt intresse. Predikstolen är ett renässansverk från 1592 medan altaruppsatsen tros ha tillkommit kring 1640, i övergångsperioden mellan renässans och barock. Båda föremålen är hantverksarbeten av mycket hög kvalitet med betydande konsthistoriska värden. Predikstolens baldakin har på 1760-talet byggts om av den i regionen mycket verksamme träsnidaren Johan Ullberg, som även ligger bakom dopfatsstället och dess baldakin. Ullbergs 40-åriga produktion präglas av ett repetitivt form- och bildspråk med ett provinsiellt uttryck, ofta benämnt bondbarock. Orgelfasaden från 1860 är utförd i stram nyklassicism medan ett utpräglat modernistiskt inslag återfinns i Hugo Gehlins glasmålningar i korfönstren från 1930-talet. Bland kyrkans övriga föremål av kulturhistoriskt intresse kan nämnas flera äldre bänkgavelkrön med adelsvapen från 1600- och 1700-talen liksom ett begravningsvapen från 1700-talet, vilka tydliggör patronatsförhållandet till innehavarna av Hässleholms säteri. Stoby kyrkogård karaktäriseras av gräsbevuxna ytor med högresta eller mindre stenar i granit från perioden 1860–1930. Merparten av gravstenarna bär yrkestitlar och gårds- och bynamn som speglar socknens historia och utveckling. Bland gravvårdarna utmärker sig i arkitektonisk mening den stora Ehrenborgska familjegraven samt en bautasten med nationalromantisk dekoration i form av ett inhugget lejon och drakornamentik, rest över en norsk gardesjägare 1871. Ur ett social- och samhällshistoriskt perspektiv finns även intressanta vårdar över personer ur lägre samhällsskikt, exempelvis en ung pojke som levde och dog på det som vid den tiden allmänt gick under namnet Hässleholms idiothem, senare kallat Fridhem. Ett fåtal gravplatser är singeltäckta med omgärdningar av häckar, stenramar, järnstaket eller järnkedjor i pollare, vilket medför ett högt bevarandevärde. Karaktärsskapande detaljer är även trädkransar, kyrkogårdsmurarna med grindpartier samt belysningsarmaturer i form av lyktor i plåt och smide placerade på enkla trästolpar. Källa: Stoby kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-03. |
