Stäng fönster Hässleholm kn, SÖRBY 34:1 SÖRBY KYRKA
Anläggning - Värdering
| sörby kyrka, SÖRBY KYRKA | |
| 2/28/22 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Sörby är belägen en dryg mil öster om Hässleholm och cirka en halvmil nordöst om Vinslöv. Socknen domineras av ett småbrutet odlingslandskap med större skogsområden i väster och öster. Sörby har historiskt bildat pastorat med Gumlösa och de två säterierna Sinclairsholm och Sörbytorp var länge helt dominerande jordägare i trakten, varför 1800-talets skiften inte fick samma påverkan här som på många andra håll. Kyrkbyn Sörby bevarar i stora drag samma utbredning som den medeltida bytomten, med ett mindre antal byggnader placerade utmed vägen söder om kyrkan. Vid parkeringen direkt söder om kyrkogården ligger det så kallade Kyrkhuset, en äldre träbyggnad med en ålderdomlig valvslagen källare som skulle kunna utgöra rester av en medeltida stormansgård. Byggnaden fungerar idag som församlingshem. Öster om kyrkan ligger prästgården med manbyggnad från 1945. I kyrkbyn finns även Hässleholms kommuns äldsta skolbyggnad, uppförd 1829 och idag privatbostad. Sörby kyrka uppfördes under 1200-talets första hälft enligt romansk byggnadstradition med långhus samt lägre och smalare rakt avslutat kor i öster. Murverken utfördes i tegel lagt i munkförband. Tegel var vid denna tidpunkt ännu ett ovanligt byggnadsmaterial, Gumlösa kyrka från 1192 är Lunds stifts äldsta daterade tegelkyrka. Kyrkans romanska murverk, som precis som i Gumlösa ursprungligen var oputsade, är därför av stort byggnadsteknikhistoriskt värde. På kyrkvinden kan de tegelrena murverken ännu beskådas, liksom spår av romanska fönsteröppningar. Nedre delarna av ett medeltida västtorn har senare införlivats i långhuset medan det senmedeltida vapenhuset och en absidformad sakristia numer är rivna. På 1870-talet uppfördes det nuvarande västtornet efter ritningar av domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall, som även försåg långhuset och koret med trappstegsgavlar. Exteriören är sedan dess i stort oförändrad och Sörby kyrka utgör därmed en välbevarad representant för de många skånska medeltidskyrkor som under 1800-talet kom att byggas ut och om enligt dåtidens medeltidsromantiserande kyrkbyggnadsideal, främst företrädda av C.G. Brunius och senare Zettervall. Karaktäristiskt är tornets trappstegsgavlar, blinderingar och branta sadeltak, liksom de adderade trappstegsgavlarna på långhus och kor. En betydligt mer säregen detalj är de målade blindfönster som ger illusionen av att de rakt avslutade fönstren är spetsbågiga på långhuset och stickbågiga på koret. Interiört präglas kyrkorummet av de vitputsade väggarna och valven, där västra travéns kryssvalv sannolikt är samtida med det medeltida tornets okända uppförandetid medan de östra travéernas stjärnvalv och korets kryssvalv enligt olika uppgifter är slagna på 1400- eller 1500-talet. Den ålderdomliga karaktären stärks av den sannolikt romanska triumfbågen, korets rundbågiga förvaringsnischer samt spåren efter sidoaltarnischer på långhusets östvägg. Till denna kontext hör även den byggnadsteknikhistoriskt intressanta takstolskonstruktionen, som över långhus och kor närmast i sin helhet är av medeltida ursprung. Kyrkan har därtill två medeltida inventarier, triumfkrucifixet från senmedeltiden som idag ingår altaranordningen samt dopfuntens cuppa som i källorna uppges vara från 1100-talet. Båda föremålen har höga konsthistoriska värden och betydande kontinuitetsvärden för församlingen. Om dateringen av cuppan är riktig är den äldre än kyrkan, vilket väcker frågetecken kring om en tidigare kyrka kan ha funnits på platsen. Utöver medeltiden är den tydligaste interiöra årsringen restaureringen 1956–58 under ledning av arkitekt Leon Nilson och sonen arkitekt Torsten Leon-Nilson samt förändringar som skett sedan dess, vilka till stor del kan sägas vara utförda i samma anda, med respekt för medeltida byggnadsdetaljer och tillägg i enkla material som samtidigt är tydliga tidsmarkörer. Detta exemplifieras bäst av klinkergolven, de panelade väggarna i vapenhuset och långhusets västra del samt av altarringen i ek som präglas av 1950-talets enkla formspråk. Kasserandet av orgelfasaden från 1870-talet kan i någon mån sägas bidra till upplevelsen av det renodlade kyrkorummet, även om det ur kulturhistorisk synpunkt är en uppenbar förlust. Det sena 1800-talet representeras i kyrkorummet sedan dess endast av den enkla nygotiska bänkinredningen från Zettervalls restaurering. Predikstolen från 1593 med senare tillkommen baldakin är ett rennäsansarbete med höga konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. Typen av predikstol har dessutom stark lokal koppling, flera mycket snarlika predikstolar finns bevarade i Göingebygden. Även gravhällarna från 1600- och 1700-tal är skickligt utförda hantverksarbeten som dessutom är intressanta i ett socialhistoriskt perspektiv, då de speglar äldre tiders gravskick och hur stormaktstidens högreståndspersoner önskat bli ihågkomna. Sörby kyrkogård har lång tradition som begravningsplats, de äldsta delarna närmast kyrkan oavbruten sedan medeltiden. Gamla kyrkogården karaktäriseras idag av sparsmakad växtlighet och gräsbevuxna kvarter med oregelbundet och glest placerade gravvårdar. Äldre, oftast högresta och individuellt utformade stenar dominerar. Här finns även ovanliga inslag som en gravvård i zinkplåt från 1890-talet och gravkullen som utgör gravplats för friherre Carl Henrik Duwall och hustrun Margaretha Elisabet Sack på Sörbytorp. Den monumentala karaktären illustrerar den långa historiska kopplingen mellan Sörby kyrka och herrskapet på Sörbytorp. Nya kyrkogården präglas av strikt rätvinkliga grusade gångsystem, lägre och breda gravvårdar typiska för 1930-talet och senare samt en rikare växtlighet vid gravplatserna. |
