Stäng fönster Hässleholm kn, VANKIVA 41:1 VANKIVA KYRKA
Anläggning - Värdering
| vankiva kyrka, VANKIVA KYRKA | |
| 1/4/22 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Vankiva ligger strax norr om Hässleholm i kuperad odlingsmark där omgivningarna präglas av Vankiva gård, en av traktens största mjölkgårdar med huvudbyggnad, flyglar, grävda dammar och ekonomibyggnader. Kyrkan är belägen på en liten höjd söder om gårdscentrat, med Nya kyrkogården anlagd 1874 på andra sidan den gamla bygatan. Fornlämningar i form av stenåldersboplatser, gravfält och domarringar visar på en lång kontinuitet av mänsklig aktivitet inom sockenområdet. Vid tätorten Mala en dryg halvmil norr om Vankiva finns Mala stenar, ett järnåldersgravfält med flera skeppssättningar och ett stort antal resta stenar. Området är liksom den gamla landsvägen mellan kyrkbyn och Finja med sin ålderdomliga sträckning uppe på åsarna utpekat som särskilt värdefull kulturmiljö. Vankiva kyrka uppfördes sannolikt under 1100-talets senare del enligt romanskt mönster med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Senare under medeltiden adderades ett vapenhus i söder och under 1400-talet valvslogs kyrkorummet. Ut- och ombyggnader under 1600- och framförallt 1800-talet då absiden revs och en nykyrka adderades norr om långhuset för att möta den kraftiga befolkningsökningen har gjort att kyrkan förlorat sin romanska karaktär. Den enda intakta medeltida byggnadsdelen är koret som sedan ombyggnaden 1838 fungerar som sakristia, avskiljd från kyrkorummet av den igensatta triumfbågen. Kyrkan har såväl exteriört som interiört istället karaktären av en småskalig salskyrka präglad av nyklassicismens ideal som var norm för svenska kyrkobyggnader under 1800-talets första hälft. Utvändigt kommer detta tydligast till uttryck i nykyrkans norrfasad som är gestaltad med enkelt men tidstypiskt tempelgavelmotiv. Det låga och breda västtornet med panelklädd lanternin är sannolikt ett provisorium som kommit att bli permanent och kännetecknande för kyrkan. Interiört är det tydligaste spåret från romansk tid den rundbågiga, nu igensatta triumfbågen med en frilagd kalkmålning i form att ett rött konsekrationskors. På det tidigare korets östvägg finns spåren av den ursprungliga tribunbågen mot absiden i en oputsad rundbåge av stenkvadrar. Om spåren från medeltiden är begränsade i byggnaden bevarar kyrkan istället tre föremål från dess äldsta tid, där det stora triumkrucifixet med Kristusfigur i triumf från senare delen av 1100-talet särskilt utmärker sig. Det är ett av endast sju bevarade krucifix i Skåne från perioden sent 1100-tal till tidigt 1200-tal och har synnerligen höga konsthistoriska värden. Lillklockan i tornet är gjuten på 1200-talet och hör därmed till landskapets äldsta kyrkklockor. Den polykromt bemålade dopfunten tillhör en grupp av fyrsidiga dopfuntar som brukar benämnas Munkarpsgruppen och innehar utöver sin konsthistoriska värden även betydande kontinuitetsvärden. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i över 800 år. Nästa tydliga årsring utgörs av 1600-talet, då långhuset utvidgades åt väster och fönsteröppningarna sannolikt förstorades. Bland inventarierna från århundradet och det tidiga 1700-talet finns även en altartavla i olja med motivet Kristi förklaring som tillhört en äldre altaruppsats samt två rikt snidade epitafier och flera äldre gravhällar. Såväl gravhällarna som epitafierna är skickligt utförda hantverksarbeten som även är intressanta i ett socialhistoriskt perspektiv då de speglar äldre tiders gravskick och hur stormaktstidens högreståndspersoner önskat bli ihågkomna. Till tidsperioden kan även predikstolen från 1598 räknas, ett rennäsansarbete med mycket höga konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. Typen av predikstol har dessutom stark lokal koppling, i de närbelägna kyrkorna i Farstorp, Finja och Hörja finns mycket snarlika predikstolar från samma tid. Störst avtryck i kyrkorummet gör emellertid 1800-talets omdaningar med tillkomsten av nykyrkan och de flacka brädvalv som ersatte de senmedeltida kryssvalven, samt domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlins restaurering 1912–14. Vid det senare tillfället tillkom nuvarande bänkinredning, altarring, orgelläktare, orgelfasad, dörrblad samt den färgsättning som återställts vid restaureringarna 1984 och 2010. Troligen härrör även golvbeläggningen av kalksten från denna tid. Vankivas gamla kyrkogård har medeltida anor och utgörs av den lilla höjd där kyrkan är belägen. Idag kvarstår ett tiotal gravplatser, samtliga med äldre stenar placerade rakt i gräset. De äldsta vårdarna är tre runda stenar från 1790-talet med inskriptionen BH, vilket lär stå för Björneholm. Gamla kyrkogården präglas i övrigt av gräsytor och en sparsmakad växtlighet i form av enstaka inslag av tuja, syren, buxbom och rhododendron. Kyrkogårdsmuren har tradition sedan 1600-talet och är liksom de få kvarstående träden från en äldre trädkrans betydelsefulla för upplevelsen av kyrkomiljön med högt bevarandevärde. Nya kyrkogården som anlades 1874 bevarar sin grundstruktur med för tiden typisk symmetrisk rutnätsplan kring en centralaxel, delvis kantad av en lindallé. Den nordöstra delen bevarar även grusade gravplatser, ofta större familjegravar, med stenramar eller infattningshäckar samt äldre gravstenar. Särskilt utmärker sig ett ovanligt stort antal naturromantiska gravvårdar i sandsten med bladornamentik, textplatta och krönkors i marmor. Västra delen präglas istället av sentida rationaliseringar där kvarteren såtts igen med gräs samt låga och breda gravstenar från tiden efter 1930. Den södra utvidgningen från 1938 karaktäriseras idag av omgestaltningar under 1960-talet med gräsade ytor där gravplatserna är ordnade utmed rygghäckar av klippt tuja och gångarna kantas av stora idegransklot. Mer sentida gravskick finns representerade i form av minnes- och askgravlund. Merparten av gravstenarna har långt in på 1900-talet bynamn och yrkestitlar och är betydelsefylla dokument över socknens historia och utveckling. |
