Stäng fönster Hässleholm kn, VERUM 15:1 VERUMS KYRKA
Anläggning - Värdering
| verums kyrka, VERUMS KYRKA | |
| 1/19/22 |
| Motivering |
|---|
|
Verum ligger cirka 15 km norr om Hässleholm, i en dalgång där Vieån sammanlänkar Vittsjön i väster och Skeingesjön i öster. Kyrkan är belägen på en höjd strax norr om ån, där Verums naturreservat med betade strandängar och löv- och barrskog breder ut sig i väster. På de äldsta kartorna utgörs byn av 4–5 gårdar med koncentration öster om kyrkan, en struktur som ännu bevaras medan 1900-talsbebyggelse har tillkommit kring fyrvägskorsningen längre österut och utmed landsvägen mot Osby. Vid kyrkbacken ligger den gamla folkskolan som sedan 1972 fungerar som församlingshem. Trakten har varit bebodd sedan förhistorisk tid och är rik på fornlämningar. Herrgårdslandskapet kring Skeingesjön, med lämningarna efter den medeltida anläggningen Skeingeborg, är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Verums kyrka tros ha uppförts under 1100- eller 1200-talet med långhus samt lägre och smalare rakavslutat kor i öster. Senare under medeltiden tillkom ett vapenhus framför sydportalen. Denna utformning kvarstod fram till 1807, då den kraftiga befolkningsökning som inleddes under 1700-talet medförde en ombyggnad som helt förändrade kyrkans karaktär. En nykyrka tillkom i norr, men blev exteriört i praktiken en förlängning av långhuset som fick ändrad riktning, varför koret närmast kom att framstår som en sidoställd sakristia. Till denna udda planform adderades 1837 en absid till koret. Kyrkan präglas idag helt av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1912. Wåhlins vision var i någon mening att återge kyrkan sin romanska prägel, vilket i viss mån kan sägas ha kommit till utförande. Långhuset och därmed hela kyrkan återfick sin öst–västliga riktning och nykyrkan i norr kom därmed att framträda som det för 1800-talet typiska tillägg den är. Därtill bevarades storleksförhållandena mellan långhus och kor. Det medeltidsinspirerade tornet och gavelröstenas tinnar är emellertid en frukt av det sena 1800-talets historiserande arkitekturideal och utmärkande för Wåhlin kyrkorestaureringar. Detsamma gäller de rundbågiga fönstren med stormjärn och blyinfattade katedralglas samt inte minst de välarbetade kyrkportarna i fernissad ek med dekorativ järnbeslagning. Från medeltiden kvarstår idag endast de romanska murverken i koret och sydöstra långhuset, även om fasadspråket hör 1800-talet och det tidiga 1900-talet till. Det enda tydligt synbara spåret från kyrkans uppförandetid utöver korets byggnadsvolym är det romanska korfönstret, som sedan absidens uppförande inte är synligt exteriört men som genom Wåhlins grepp att flytta altaruppsatsen från koret återigen fått en framträdande roll interiört. En restaureringsideologiskt intressant detalj är absidens fönster, där den klassicistiska gestaltningen med kolonnetter och tandsnitt signalerar att absiden inte är romansk utan från 1800-talet, samtidigt som materialvalet fernissad ek och fönsterpartiernas antal och storlek är ett tydligt och med all säkerhet medvetet uttryck för det tidiga 1900-talets arkitekturmode. Kyrkans ur kulturhistorisk synvinkel största tillgång är kyrkorummets helt intakta fasta inredning av Wåhlin, där endast färgsättningen har ändrats av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe 1949. Orgel- och åhörarläktare samt bänkinredning, altare, altarring och dopfunt är verk signifikanta för Wåhlins arbeten under 1900-talets första decennium, där jugendstilen getts en självklar och framträdande roll i ett alltjämt historiserande grundutförande. Tydligast kommer detta till uttryck i träinredningens skurna dekor med stiliserade blomstermotiv. Innertaken som är öppna till nock med figursågade takstolar och takpanel har också en avgörande betydelse för upplevelsen av kyrkorummet och är liksom innerdörrarna med många små fyllningar typiska för Wåhlin. Samtidigt använder sig Wåhlin i inredningen av Verums kyrka av rent historiserande arkitektur och formgivning i den nygotiska orgelfasaden och det stora triumfkrucifixet som ska ge intryck av att vara från senmedeltid. Mest iögonfallande i detta avseende är baldakinen, där predikstolens barockspråk på ett arkitektoniskt och hantverksmässigt synnerligen väl utfört vis kopierats för att skapa illusionen av att de är samtida. Den polykromt bemålade predikstolen är emellertid drygt 300 år äldre, tillverkad eller enligt vissa uppgifter renoverad av bildhuggaren Erik Degelier 1702 och besitter liksom Johan Ullbergs predikstol i så kallad bondbarock från 1757 höga konsthistoriska värden. Träsnidaren Ullbergs 40-åriga och mångtaliga produktion i verkstaden i Finja präglas av ett repetitivt form- och bildspråk. Närmast identiska altaruppsatser finns i flera skånska kyrkor, inte minst i Göingebygden, vilket gör att altaruppsatsen även kan tillskrivas lokalhistoriska värden. Bland kyrkans inventarier kan även nämnas ett medeltida rökelsekar och en kyrkstöt från 1700-talet, båda föremål som förmedlar bilden av äldre tiders gudstjänstutövning. Verums kyrkogårds äldre del bevarar en grundstruktur som sannolikt härrör från utvidgningen 1891, med grusade gångsystem som indelar de till större del rätvinkliga kvarteren och leder från ingångarna upp till och runt kyrkan. Omgärdande murar, häckar och trädkrans hör också till denna eller äldre årsringar och har stor betydelse förr upplevelsen av kyrkomiljön. Kvarteren har som på många andra kyrkogårdar satts igen med gräs för en rationellare skötsel, vilket blev vanligt under 1900-talets senare del. Endast ett fåtal gravplatser bevarar beläggning med singel och stenramar eller infattningshäckar, vilka liksom kyrkgårdens relativt få ännu stående äldre gravstenar är viktiga för förståelsen av äldre tiders sociala förhållanden som ofta kommer till uttryck i vårdarnas och gravplatsernas utformning, storlek och placering. Bynamn och yrkestitlar speglar därtill traktens historia och utveckling. Nya kyrkogården som anlades på 1950-talet är planlagd utifrån 1920-talets klassicistiska kyrkogårdsideal, med rätvinkliga gångar ordnade kring en central mittaxel. Samtidigt präglas gravkvarteren av en gestaltning som fick brett genomslag under 1960- och -70-talen, med låga breda vårdar placerade rakt i gräset utmed klippta rygghäckar. Här finns även representanter för mer sentida gravskick i form av minnes- och askgravlund. Länsarkitekt Allan Nilsson bårhus som är samtida med Nya kyrkogården är med sina slammade tegelfasader och höga detaljgrad i sten- och snickeriarbetena ett välbevarat exempel på 1950-talets kyrkobyggnadsarkitektur. |
