Stäng fönster Hörby kn, SALLERUP 10:1 ÖSTRA SALLERUPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| östra sallerups kyrka, ÖSTRA SALLERUPS KYRKA | |
| 9/21/17 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Östra Sallerups kyrkoanläggning Östra Sallerups kyrka uppfördes som en romansk stenkyrka på 1100-talet. Nytt fullbrett västtorn tillkom på 1500-talet, först som fristående torn men under 1700-talet sammanbyggt med långhuset. Under 1800-talet tillbyggdes kyrkan med en bred korsarm i söder, vilken på 1960-talet kompletterades med vapenhus med underliggande bårhus. Kyrkan har således lång kontinuitet på platsen och har en självklar och avgörande roll för det sockencentrum som trots 1800-talets utskiftningar ännu tydligt finns bevarat. Till detta bidrar i stor grad prästgården med Karl XI:s park och de båda tidigare skolbyggnaderna, idag församlingsgård och kulturhus. Kyrkan, med sin placering på en mindre höjd i ett flackt odlingslandskap, har även stor betydelse för landskapsbilden. Exteriört karaktäriseras kyrkan av de olika byggnadskropparna som adderats till den medeltida grundplanen. Dominerande i väster är det breda tornet från 1500-talet, medan 1800-talets utbyggnad präglar sydfasaden. I norr och öster är den romanska kyrkobyggnaden ännu närvarande i form av långhuset och koret med absid. Sammanhållande för kyrkan är de slätputsade vitkalkade fasaderna med sina relativt stora rundbågade fönster i tresprångiga rödfärgade nischer. Gemensamt för hela kyrkan är också de svarta plåttaken, vars moderna bandtäckning inte står i samklang med kyrkobyggnadens i övrigt ålderdomliga karaktär. Interiört är det första som besökaren slås av den förändrade riktningen av kyrkorummet som tillkom i och med utvidgningen av kyrkan på 1800-talet. Utbyggnaden speglar den befolkningsutveckling som skedde i hela landet under 1700- och framför allt 1800-talet, och en tillbyggnad av en korsarm var en mycket vanlig lösning på problemet. Greppet att omvandla korsarm och långhus till ett nytt kyrkorum med nord–sydlig riktning, med altare på norrväggen och det romanska koret som sidokapell i öster, är däremot betydligt mer sällsynt. Kyrkorummet präglas av Eiler Græbes restaurering 1963–65, där de äldre vitputsade murverken möter obehandlad furu. Form och material i det tunnvälvda innertaket, orgelfasaden samt altaret och altarringen har ett tydligt modernistiskt anslag. Ytterligare årsringar utgörs av Hugo Gehlins glasmålning från 1935 som fungerar som altartavla samt bänkinredning och pelare med bjälklag i nyklassicistiskt och enkelt formspråk, samtida med korsarmens tillkomst 1864. Koret bevarar sitt romanska uttryck med triumfbåge, korabsid och kraftiga murar med medeltida fönsteröppning, nisch och inmurat skåp. På väggarna finns fragment av medeltida kalkmålningar som fortsätter ovanför valvet på korvinden. Valvets kalkmålningar tillkom på 1600-talet och på tribunbågen ryms berättelsen om platsens utsatthet genom gränsstrider och byte av nationstillhörighet genom Karl den XI:s monogram. Av kyrkans inventarier tilldrar sig dopfunten i sandsten som är bevarad sedan kyrkans uppförande på 1100-talet särskilt intresse. Den gamla kyrkogården bevarar sannolikt sin medeltida utsträckning närmast kyrkan och har ett ålderdomligt uttryck med gräsytor och fritt placerade äldre och högresta gravstenar. Minnesskylten över Else Nilsdotter Åberg bär på en sällsynt historia med utgångspunkt i det uppmärksammade Bessingemordet 1881. Den mellersta kyrkogården tillkom 1875 men präglas idag främst av kyrkogårdsideal från den senare delen av 1900-talet, med lägre hållna gravstenar på gräsytor, i vissa fall placerade mot lågt klippta rygghäckar, samt mer moderna gravskick som askgravplats och minneslund. Den nya kyrkogården som anlades 1912 bevarar en för tiden typisk grundplan, symmetriskt uppbyggd kring en bred centralaxel efter klassicistiska ideal. Här finns även en större mängd monumentala gravvårdar från decennierna strax efter anläggandet. |
