Stäng fönster Höör kn, NORRA RÖRUM 18:1 NORRA RÖRUMS KYRKA
Anläggning - Värdering
| NORRA RÖRUMS KYRKA | |
| 5/11/18 |
| Motivering |
|---|
|
Norra Rörums kyrkby ligger cirka 12 km norr om Höör, där ris- och skogsbygderna på landryggen norr om Ringsjöarna karaktäriseras av ett småskaligt odlingslandskap i kuperad och stenbunden terräng. Kyrkbyn har trots 1800-talets skiften bevarat en viss prägel av förtätad bondby. Till detta bidrar de sex kvarliggande gårdarna, äldre gatehus och inte minst det gamla sockencentrat med bland annat prästgård och skolhus väster och söder om den höjd där kyrkan är belägen. Byns bebyggelse, som är koncentrerad utmed med landsvägen med kyrkan i central position, utgörs i övrigt främst av enfamiljshus uppförda från 1900-talet och framåt. Upplevelsen av kyrkans exteriör präglas i stor utsträckning av dess placering på en kraftigt markerad höjd mitt i byn. Den tornlösa kyrkan med klockstapel ger ett ålderdomligt intryck och platsen kan möjligen ha fungerat som kultplats även i förkristen tid. Vanligtvis försågs skånska kyrkor med torn redan under medeltiden och av de få kyrkor som ännu inte fått torn innan 1800-talets expansiva kyrkobyggnadsperiod blev den större delen rivna eller kraftigt ombyggda. Kyrkor utan torn med bevarade klockstaplar är därför sällsynt idag. Frånsett detta utgör kyrkan ett relativt vanligt exempel på en romansk kyrkobyggnad som försetts med tillbyggnader och utvecklats efter behov. Nykyrkan i söder speglar befolkningsutvecklingen under sent 1700-tal och 1800-tal, medan gravkoret i nordöst signalerar relation till en patronatssläkt, i detta fall ätten Lillenberg på Ågerups gods. De stora rundbågiga fönstren, möjligen samtida med nykyrkan, är tidstypiska förändringar från en tid då en motreaktion på medeltidens små och mörka kyrkorum krävde ljus och rymd. Den ursprungliga sandstensportalen som flyttats till nykyrkans gavel är ett välbevarat exempel på medeltidens stenhuggarkonst och har höga arkitekturhistoriska och konstnärliga värden. Interiört karaktäriseras kyrkan främst av två årsringar, ombyggnaderna vid mitten av 1830-talet samt Eiler Græbes restaurering vid början av 1950-talet. 1836 års rivning av kor, absid och valv till förmån för ett nyklassicistiskt kyrkorum med tunnvalv i trä, altaruppsats i empirestil och ny huvudriktning med det medeltida långhuset som korsarmar sätter ännu störst prägel. Græbes restaurering håller samman det något splittrade kyrkorummet, med gemensam färgsättning för fast inredning i trä från såväl tidigt som sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det var även vid detta tillfälle som den äldre predikstolen åter togs i bruk och kyrkans epitafier på nytt hängdes upp i kyrkorummet. Bland kyrkans fasta inredning utmärker sig den fyrsidiga romanska dopfunten och renässanspredikstolen från 1606, vilka båda har höga hantverksmässiga och konsthistoriska värden. I dopfunten har församlingens barn döpts i över 800 år och den har därmed även ett symbol- och kontinuitetsvärde för trakten. Den bevarade bänkdörren och delen av altaruppsatsen, båda troligen från 1600-talet, som effektfullt implementerats i den nuvarande bänkinredningen ger en förståelse för kyrkans tidigare utseende, vilket även gäller altarpredikstolen som förvaras i sakristian. Epitafierna och likvagnen i gravkapellet bär på intressanta historier kopplade till släkten Lillienberg på Ågerups gods. Norra Rörums kyrkogårds äldsta delar närmast kyrkan är tack vare de topografiska förutsättningarna tydligt avläsbar. Här är karaktären ännu ålderdomlig, med liggande och stående gravstenar och järnkors glest placerade direkt i gräset. 1840-talets utvidgning bevarar flera tydliga inslag typiska för 1800-talet, så som raka gångsystem, gravkullar, sorgeträd och äldre gravstenar. Förrådsbyggnaden i norr kan möjligen vara samtida med utvidgningen. Kvarteren präglas emellertid också av att den större delen gravvårdar utgörs av lågt hållna stenar från 1940-talet till 1990-talet. I de östra kvarteren som tillkom kring 1902 finns kyrkogårdsidealen från tiden kring sekelskiftet 1900 tydligt representerade. Kvarteren karaktäriseras av symmetriska grusade gångar och gravplatser i olika storlek belagda med grus eller singel och inramade av lågt klippta häckar eller hantverksmässigt bearbetade stenramar och järnstaket. Gravstenarna är i många fall högresta och monumentala, men är i det mittersta kvarteret som utgjorde allmänning mer enkelt hållna. Merparten av stenarna bär yrkestitlar, där lantbrukare är dominerande, och berättar på så vis om Norra Rörums och traktens invånare och historia. Växtligheten på kyrkogården utgörs främst av friväxande eller formklippta vintergröna barrträd som är tidstypiska och vanligt förekommande inslag på kyrkogårdar från 1800-talet och framåt. De solitära björkarna är idag långt mer ovanliga, men var i det sena 1800-talets nationalromantiska anda ett populärt kyrkogårdsträd. Syrenen på kyrkokullen har lång kontinuitet på platsen, vilken sannolikt även gäller exempelvis rhododendron och murgröna. Av vikt för kyrkogårdens karaktär är även sorgeträdet i form av en hängask samt de äldre och nyplanterade delarna av trädkransen. |
