Stäng fönster Hässleholm kn, BRÖNNESTAD 26:1 BRÖNNESTADS KYRKA
Anläggning - Värdering
| brönnestads kyrka, BRÖNNESTADS KYRKA | |
| 3/6/21 |
| Motivering |
|---|
|
Brönnestads kyrkby är belägen en dryg mil söder om Hässleholm, i kuperad jordbruksbygd med stora inslag av lövskog söder om Finjasjön. Fornlämningar från brons- och äldre järnålder visar på lång kontinuitet av mänsklig aktivitet i trakten. Ort- och sockennamnet skrevs 1405 skrevs Brunstathe, där förleden innehåller bruni- med betydelsen svedjeland. Kyrkan med klockstapel och gamla kyrkgården är belägna på en liten höjd invid landsvägen och Brönnestadsån som passerar i norr. En viss koncentration av den omgivande bebyggelsen, som främst består av gårdar och enfamiljshus från 1900-talet, kvarstår norr om ån där byn var belägen innan skiftena. Brönnestads kyrka uppfördes troligen under senare delen av 1100-talet enligt traditionellt romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. Enligt den lokala traditionen bekostades kyrkbygget av en adelsman vid namn Segud eller Segut, möjligen rör sig detta om ett tidigt patronatsförhållande, vilket i övrigt inte känt även om en starkt koppling åtminstone tidvis funnits till ägarfamiljerna på Hovdala slott. Kyrkan är helgad åt jungfru Maria och går allmänt under tilltalsnamnet Mariakyrkan. Kyrkorummet valvslogs kring 1440-talet och i samband med detta skedde den första utvidgningen av kyrkan genom ett påbörjat torn som aldrig färdigställdes utan istället införlivades i långhuset. Kyrkan har därefter utökats med korsarm i norr 1691, nytt rakslutet kor på platsen för den romanska absiden 1735 och korsarm i söder 1871. I samband med den sistnämnda tillbyggnaden revs ett medeltida vapenhus i söder. De många utvidgningarna är relativt ovanliga för landsortskyrkor i landskapet, som inte sällan behöll sina ursprungliga romanska volymer fram till 1700- och 1800-talens kraftiga befolkningsökning. Den kyrkobyggnad vi ser idag är summan av utvidgningarna men exteriört är det arkitekt O.A. Mankells omgestaltning från 1871 som sätter tydligast prägel på kyrkan, med korsformad plan, gemensam nockhöjd och symmetriska vitputsade fasader med gavelmotiv och stora fönster. Interiört är den långa byggnadshistorien mer påtaglig. Kyrkans äldsta tid representeras utöver murverken i långhusets två östra travéer samt det gamla koret av dopfunten som tillhör Dagstorpsgruppen. Utöver sina konsthistoriska värden har dopfunten särskilt kontinuitetsvärde för traktens innevånare, här har församlingens medlemmar invigts i den kyrkliga gemenskapen i över 800 år. Vid en restaurering av klockstapeln 2003 påträffades dessutom vad som tros vara en del av ett romanskt altare i form av ett stenblock med uttag för relikgömma. Platserna för den igensatta nordportalen och prästingången i gamla koret markeras invändigt av nischer. Av den romanska sydportalen finns inga synliga spår, men den har undersökts vid tidigare fasadrenoveringar och tros ha haft rak överliggare, ett ovanligt inslag som endast har motsvarighet i ett fåtal romanska kyrkor i nuvarande Danmark. Starkast intryck gör de 1980–81 frilagda gotiska kalkmålningarna i långhus och kor som konsthistoriskt daterats till kring 1440 och tillhör några av landets bäst bevarade. Mästaren är okänd men målningarna har internationell prägel och flera motiv saknar motstycke i regionen, särskilt omtalad är en framställning av Jesusbarnet med gåstol. Från senmedeltid bevarar kyrkan även ett triumfkrucifix med polykromt bemålad Kristusfigur. 1600- och 1700-talens utbyggnader med underliggande gravkor är liksom de begravningsvapen och epitafium som återfinns i kyrkorummet uttryck för den självbild och önskan om hågkomst som växte fram bland de högre stånden i stormaktstidens Sverige. Även fattigstocken från 1780 speglar äldre tiders sociala förhållanden. Särskilt kulturhistoriskt intresse tilldrar sig skriftstolen, som enligt en målad inskrift stofferades 1672 och möjligen tillverkats strax dessförinnan. Trots reformationen tycks biktstolar likt denna varit relativt vanligt förekommande i svenska kyrkor, men idag är ytterst få bevarade. Framträdande roller i kyrkrummet har även altaruppsatsen samt predikstolen med baldakin och dörr, båda verk av den i regionen mycket verksamme träsnidaren Johan Ullberg vars 40-åriga produktion präglas av ett repetitivt formoch bildspråk med ett provinsiellt uttryck som ofta benämns bondbarock. Den ursprungliga altartavlan, med för Ullberg typiskt Nattvarden-motiv, ersattes 1880 av en oljemålning och hänger numera på korets norra vägg. Den nya altartavlan målades av Eva Ehrenborg och är ytterligare ett av de inventarium som förstärker kyrkans koppling till Hovdala slott. Det sena 1800-talets ideal framträder annars i den nygotiska orgelfasaden och golvbeläggningen av svarta och vita Viktoriaplattor, ett mycket vanligt inslag i svenska kyrkor vid tiden. Domkyrkoarkitekt Eiler Græbes restaurering 1935–36 utgör förutom friläggningen av kalkmålningarna 1980–81 den senaste påtagliga förändringen av kyrkorummet, även om arbetena främst omfattade borttagningar av bland annat läktare och kaminer och de iögonfallande tilläggen kan sägas varit begränsade till vindfång och orgelpodiet i norra korsarmen. Gamla kyrkogården på kullen där kyrkan är belägen bevarar sannolikt sin medeltida utbredning och omgärdas av bogårdsmur med smidesgrindar. Ännu under tidigt 1900- tal var kyrkogården påtagligt vildvuxen men har senare omvandlats enligt 1880-talets kyrkogårdsideal med gångsystem och parkkaraktär, avtryck som dock begränsas av den kuperade terrängen som i sig skapar en viss form av oregelbundenhet, inte minst i norr där fler gravplatser återgått och mer sentida gravskick kommer till uttryck i minneslund och urngravplats. Gravplatserna är koncentrerade söder om kyrkan, där äldre högresta gravvårdar från decennierna kring sekelskiftet 1900 och järnkors från 1800-talet blandas med lägre hållna stenar av enklare karaktär från 1900-talets andra hälft liksom mer organiskt formade stenar från 2000-talet. Ett säreget inslag är en pyramidformad gravsten från 1793. Gravar finns även utmed östra gränsen, bland annat ett gravkvarter för släkten Ehrenborg. Klockstapeln som är placerad direkt öster om kyrkan är en av endast nio bevarade vid skånska medeltida kyrkor och dendrokronologiska undersökningar som visar att ekvirket i bockkonstruktionen fälldes vintern 1491–92 gör den till en av landskapets äldsta träbyggnader. Nya kyrkogården som anlades nordost om kyrkan på andra sidan landsvägen kring sekelskiftet 1900, med sockenstuga i för tiden typisk tegelarkitektur, präglas tydligare av idealen med rätvinkliga gångsystem och symmetri. De östra kvarteren har flera inslag av större familjegravar med gestaltning karaktäristisk för 1920- och 1930-talen medan gravplatserna i väster är ordnade utmed rygghäckar i enlighet med de rationellare ideal som slog igenom strax efter 1900-talets mitt. |
