Stäng fönster Hässleholm kn, NÄVLINGE 1:2 NÄVLINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| nävlinge kyrka, NÄVLINGE KYRKA | |
| 2/4/22 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Nävlinge är belägen cirka 15 kilometer sydost om Hässleholm och en knapp kilometer norr om småorten Nävlinge. Kyrkomiljön präglas av det höglänta läget med vidsträckt utsikt över Nävlingeåsens skogsrika och småbrutna odlingslandskap. I söder finns bebyggelse i form av ett fåtal kvarliggande gårdar och gatehus. Närmast kyrkan ligger den gamla folkskolan vars äldsta delar är från 1834. Byggnaden fungerar sedan 1973 som församlingshem. Strax intill huserar Nävlinge hembygdsförening i en ryggåsstuga med anor från 1400- eller 1500-talet, där övernattningsbostad förr fanns för prästen i moderförsamlingen Vinslöv. I Nävlinge uppfördes en romansk stenkyrka under 1100- eller 1200-talet med långhus samt lägre och smalare rakavslutat kor i öster. Senare under medeltiden, adderades ett vapenhus och kyrkorummet valvslogs. Den kraftiga befolkningsutvecklingen under 1700- och 1800-talen medförde att merparten av Skånes medeltida landsortskyrkor kom att byggas ut eller rivas till förmån för nybyggen. I Nävlinge inleddes utbyggnad efter ritningar av C.G. Brunius 1853 men avbröts efter att valven rasat in och det beslutades att en ny kyrka istället skulle uppföras. För de nya ritningarna ansvarade byggmästare S. Österberg och 1856 kunde den nya helgedomen, om än troligen med större delen av långhusets medeltida murverk bevarade, invigas. Sedan uppförandet har kyrkan genomgått få förändringar, inte minst exteriört där gestaltningen trots Österbergs ritningar helt präglas av de medeltidsinspirerade ideal Brunius introducerade i den skånska kyrkorestaureringstraditionen. Det fullbreda låga tornet med trappstegsgavlar är liksom en kontrastverkan mellan vitkalkade fasader och dekorativa detaljer i rött tegel karaktäristiskt för Brunius arbeten som ännu utgör en betydande del av det skånska kyrkobeståndet. Medan exteriören är utförd i enhetlig nyromanik är interiören gestaltad som en nyklassicistisk tunnvälvd salkyrka, där den mest framträdande årsringen utöver nybyggnadsperioden utgörs av de restaureringsarbeten som utfördes av arkitekt Leon Nilson och dennes son arkitekt Torsten Leon-Nilson 1955-63. Kyrkorummet karaktäriseras av en utpräglad, närmast avskalad enkelhet med vitkalkade osmyckade väggar och valv samt rött tegelgolv. Intrycket förstärks av Thure Thörns predikstol och altaruppsats i lågmäld modernism, där den senare accentueras av en för tidsperioden typiskt expressiv färgskala. Bland den fasta inredningen står ur kulturhistorisk synpunkt den medeltida dopfunten från 1100- eller 1200-talet ut i särklass. Den tillskrivs den så kallade Palmettgruppen och har med sin rikt huggna dekor synnerligen höga konsthistoriska värden och hantverksmässiga kvaliteter. Dopfunten har dessutom betydande kontinuitetsvärden för församlingens medlemmar som här har invigts i den kristna gemenskapen under åtta århundraden. Detsamma kan sägas om lillklockan som har ringt till gudstjänst i socknen sedan 1600-talet. Nävlinge kyrkogård har lång tradition som begravningsplats, de äldsta delarna närmast kyrkan oavbruten sedan medeltiden. Idag präglas kvarteren kring kyrkan liksom merparten av den övriga kyrkogården av den omläggning som genomfördes 1961, där singeltäckta gravar med stenramar, järnstaket, kättingar och inramningshäckar ersattes av stora kvarter med enhetliga gräsmattor och fritt stående gravstenar. Norr om kyrkan fanns vid denna tid inga aktiva gravplatser eftersom området tidigare fungerat som fattigkyrkogård. Här är därför de rationella ideal som fick stort genomslag på svenska kyrkogårdar under 1960- och -70-talen allra tydligast, med låga vårdar ordnade utmed rygghäckar och gångar av kalkstensplattor. Kvarteren söder om kyrkan domineras istället helt av äldre högresta och påkostade gravvårdar med varierat formspråk som representerar de arkitektoniska idealen från 1800-talets första hälft fram till 1920-talet. Vårdarnas oregelbundna placering minner om den äldre kyrkogårdsstrukturen. Samma karaktär återkommer på större delen av utvidgningen från 1880, men här är de äldre gravstenarna uppblandade med ýngre och lägre vårdar och de stora kvarteren indelas av rätvinkliga grusade gångsystem. Kyrkogårdens västra del som inte togs i bruk förrän på 1930-talet bevarar delvis sin ursprungliga karaktär med singeltäckta gravplatser omgärdade av stenramar och lägre och breda gravstenar. |
