Stäng fönster Landskrona kn, VADENSJÖ 35:1 VADENSJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| Vadensjö kyrka, VADENSJÖ KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Vadensjö kyrkoanläggning Vadensjö kyrka ligger vackert på en liten höjd i den öppna odlingsbygden mellan Helsingborg och Landskrona. Från kyrkogården har man vidsträckta vyer ner mot kusten i väster och det kuperade Rönneberga backar i nordost. Vadensjö har i stora drag bevarat strukturen från 1800-talets slut, med en uppdelning i ett stationssamhälle med gatehus, en kyrkby och kring samhället gårdar utplacerade i landskapet. Spåren efter järnvägen är numer knappt skönjbara, medan kyrkbyn ännu är väl sammanhållen med kyrkan, byastugan i Bruniusstil och skolhuset tätt samlade kring en grusad förplats. Den autentiska miljön är i huvudsak oförändrad sedan 1800-talets expansion, då både byastugan (då församlingshem) och skolhuset tillkom och kyrkan omgestaltades. Den lilla småskolan mellan folkskolan och kyrkan är dock riven. Kyrkogården är en mycket god representant för den skånska landsbygdskyrkogården, helt igenom präglad av de ideal som växte fram från mitten av 1800-talet med symmetriska gravkvarter åtskilda av grusgångar och buxbomsomgärdade gravplatser. Kring kyrkogården löper en frodig trädkrans och ett vackert gjutjärnsstaket, som också de i huvudsak är från 1800-talet. Den senaste ombyggnaden av kyrkogården gjordes 1908, då två kvarter tillkom i söder, vilket gör att miljön framträder som väl sammanhållen utan förvanskningar eller sentida tillägg t.ex. gravlundar av olika slag. Bland vårdarna dominerar de från 1900- talets första decennier, då Vadensjö blomstrade. Vårdarnas titlar utgör en länk till jordbruks-, hantverks- och industrisamhället från denna tid. Vadensjö kyrka uppfördes under sent 1100-tal som en absidkyrka med traditionell romansk grundplan. Dess utveckling därefter följer förmodligen ett vanligt förekommande förlopp med medeltida tillskott i form av vapenhus och storkvadratiskt västtorn med utvändig entré. Byggnaden bevarar medeltida murverk i långhusets två travéer och i tornets bottenvåning. Rester av återvunnet medeltida material syns dessutom på vinden i de murar som återanvändes vid 1800-talets ombyggnad. Kunskap om den medeltida kyrkan, som härjades svårt under Skånska kriget då bl.a. alla inventarier stals, förmedlas även av Brunius dokumentation och uppmätningar. Han är erkänd även inom byggnadsarkeologin som den förste att systematiskt beskriva Sveriges medeltidsarkitektur. Kyrkans nuvarande plan härrör från Brunius omfattande ombyggnad 1848-49. Vid detta tillfälle revs vapenhuset, koret, absiden och tornets övre del för att ge plats åt ett östförlängt långhus, en ny absid och en ny tornavslutning. Vid utvidgningen användes de medeltida grundmurarna, vilket bidrog till dagens långsmala och höga kyrkorum. Brunius omformade kyrkan i sin karakteristiska stil med axialsymmetriskt långhus och medeltidsinspirerade fasader. Kyrkan bevarar bl.a. hans rundbågiga takfotsgesimser och fönsteromfattningar, även om hans särpräglade fogstrukna tegeldetaljer numer vitputsats. Kvar finns också absidens blindarkad, som skiljer ut sig i Brunius övriga produktion. Inför ombyggnaden lät han förklara, att kyrkans läge och församlingens ekonomi motiverade ett mer påkostat uttryck. Även Brunius taklag ska nämnas, även om detta till stor del förnyats, senast 2004-2005 efter en omfattande storm. Kyrkans nuvarande exteriör är i huvudsak orörd sedan Henrik Sjöströms restaurering 1898-1900. Exteriört har Sjöström respekterat mycket av Brunius verk, samtidigt som han lagt till dagens tornavslutning och långhusets trappgavel, båda i en sekelskiftestypiskt gotiserande stil. Till det påkostade uttrycket bidrar, att tinnarnas avtäckningar är gjorda av marmor, liksom de välbearbetade ytterdörrarna från samma tid. I synnerhet västporten är fint utförd och bevarar till stor del ursprunglig beslagning. Även interiört präglas kyrkan av 1800-talets omgestaltningar, då alla fasta träinventarier tillkommit. Bevarad inredning från Brunius hand är generellt sett sällsynt. I Vadensjö kyrka finns endast ett av hans föremål kvar, ett träkors av den enkla typ som Brunius ofta förordade som altarprydnad. I församlingens ägo finns även en nummertavla och några dörrar bevarade från hans iståndsättning. Från 1867 kommer den gotikinfluerade orgelfasaden, och från 1878 altaret och den dominanta altaruppsatsen i klassicerande stil. Övriga delar av kyrkans fasta inredning är från Henrik Sjöström restaurering. De enhetligt ekådrade bänkarna, orgelläktaren och predikstolen ger kyrkorummet ett nyrenässanspräglat, autentiskt uttryck, som väl illustrerar 1890- talets religiösa uppfattning och estetiska stilideal. Lika typiska för denna tid är dopfunten i kalksten, golvets viktoriaplattor, befriade från mattor, och fönstren i gjutjärn med sina vackra masverk och ursprungliga vattrade glas. Det exteriöra uttrycket och kyrkorummets ljusföring har dock påtagligt förändrats av de utvändiga skyddsbågarna. Bland mer speciella inslag från Sjöströms renovering kan nämnas spåren efter kyrkans kaloriferanläggning, som är av byggnadstekniskt intresse. För att ge plats åt kaminen höjdes korgolvet tre steg, och på de fria ytorna infälldes rikt utsirade gjutjärnsgaller för att föra varmluften till kyrkorummet. Carraramarmorn som använts i trapptinnarnas avtäckning återkommer i kortrappan och kantskoningen mot långhuset. |
