Stäng fönster Lund kn, DALBY 90:1 DALBY KYRKA
Anläggning - Värdering
| Dalby kyrka, DALBY KYRKA | |
| 2/15/16 |
| Motivering |
|---|
|
Dalby brukar omnämnas som den äldsta stående stenkyrkan i Norden. Förutom dess höga ålder har en lång rad händelser ägt rum som tillsammans bidragit till att forma det komplexa byggnadsverket och dess historia. Dalby hör till den lilla grupp svenska kyrkor som anses fullständigt unika, såväl ur ett nationellt som ur ett nordeuropeiskt perspektiv. Kyrkan uppfördes 1060 som domkyrka på initiativ av kung Sven Estridsson i form av en treskeppig basilika, och fungerade därefter som biskopssäte åt den tyske biskopen Egino tills dess att han övertog sätet i Lund då den engelske biskopen Henrik avlidit. Det faktum att Dalby kyrka först fungerade som domkyrka i Dalby stift och under slutet av 1000-talet som domkyrka för Lunds stift, ger den en särskild position i stiftets historia och den nordiska kyrkoorganisationens utveckling. Sannolikt var det funktionen som domkyrka som gjorde att basilikan i Dalby byggdes så pass mycket större än andra basilikor från 1000-talet. Några decennier efter att Egino flyttade till Lund (1066) bildade prästerna i Dalby ett korherresamfund och antog agustinerregeln. Dalby omvandlades därmed till klosterkyrka och den stora klosteranläggningen som växte fram intill kyrkan spelade en avgörande roll för kyrkans utveckling under medeltiden. Inte minst genom att kyrkorummet delades av med församlingskyrka i väster och klosterkyrka i koret bakom lektoriemuren i öster. Kyrkan förbands med kungsgården i väster via en svalgång vilken ledde till vad som tolkats som en kungliga loge över kyrkans förhall. I gudstjänstrummet manifesterade sig således både den världsliga maktens kontroll genom kungens närvaro, och kyrkans och den andliga makten genom agustinerbröderna i det avskilda koret. Dalby kyrka illustrerar på så vis ett större historiskt sammanhang och de maktstrukturer som präglade det medeltida samhället. Klostret var i sig en viktig komponent i det danska klosterväsendet och var vid medeltidens slut ett av landets rikaste med 450 gårdar i sin ägo. Det har tidigare även ansetts av den så kallade Dalbyboken, Danmarks äldsta liturgiska skrift, ska ha tillkommit i klostret. Trots att stora delar av den ursprungliga kyrkobyggnaden inte längre finns kvar visar arkeologiska undersökningar, byggnadstekniken och de högtstående romanska stenskulpturerna att kyrkan tål att jämföras med samtidens kontinentala byggnadsverk. Tydligast framträder de byggnadshistoriska värdena i kyrkomurarnas äldsta delar med sidoaltaret, nischkolonnen, förhallen och västverket med portal. Förhallens ribblösa valv av tuffsten är vid sidan av valven i lundadomens krypta de äldsta bevarade kryssvalven i Skåne och troligen i hela Danmark. Kolonnernas stenhuggerier visar på högtstående hantverkstekniskt kunnande med unika konsthistoriska värden. Tillsammans med de byggnads- och konsthistoriska värdena är de arkitektoniska kvaliteterna så höga att förhallen i Dalby betecknas som ett av nordens främsta exempel på högromansk arkitektur. Trots att förhallen genomgått vissa förändringar sedan den byggdes för omkring 900 år sedan ger den möjlighet för dagens kyrkobesökare att få uppleva ett romanskt kyrkorum. Nischkolonnen i mittskeppets västra arkadpelare utgör en av kyrkans mest symboliskt laddade komponenter. Tillsammans med den förmodade pendangen i norr skapar den samtidigt en pedagogisk ingång till förståelsen för det medeltida kyrkorummets gestaltning. Även långhusvalven är av stort kulturhistoriskt intresse och då inte minst dess samtida målningar från mitten på 1200-talet, vars hjärtformade ornament i hjässan anses vara de äldsta i sitt slag i Skåne. Kyrkans sydportal finns ännu bevarad i muren mot vapenhuset och i dörrhålet hänger en medeltida plåtbeslagen dörr, en dörrtyp som sällan bevarats till våra dagar. Utöver de delar som ännu har kvar sina ursprungliga placeringar i byggnaden finns flertalet återanvända detaljer vilka flyttats då delar av kyrkan rivits. Till dessa hör bland annat vapenhusets sandstenskolonetter och bildstenarna i västverket samt konsolerna på in- och utsidan av i mittskeppets östra vägg. En del skulpturstenar och fasta föremål som funnits i Dalby kyrka förvaras idag på Lunds historiska museum. Trots detta finns ännu flera delar av kyrkans fasta och lösa inredning kvar i kyrkan, med höga kulturhistoriska och konstnärliga värden vilka bidrar till förståelsen av dess historia. Ett av de främsta föremålen är den stora dopfunten från mitten av 1100-talet som anses vara en av Skånes äldsta. Funten med dess skarpskurna tvåplansrelief tros vara ett tidigt verk av den välkände gotländske stenmästaren kallad Byzantios. Funten är således en konsthistoriskt viktig del i arvet från den romanska kyrkobyggnadsepoken. Vidare utmärker sig den gotiska korstolen i ek från 1400-talet, sakristians ekdörr från 1500-talet och klockarbänken från 1700-talet. Även den övriga bänkinredningen, som troligen innehåller delar från 1700-talet, är kulturhistoriskt värdefull. Trots att domkyrkoarkitekterna Wåhlin och Brunius båda menade att Ullbergs 1700-talsaltaruppsats var ”så illa tecknad och så uselt utförd, att en liten landsortskyrka skulle därav vanprydas”, betraktas den idag som ett betydelsefullt exempel på den tidens bildhuggeri. I kyrkorummet finns även medeltida träsniderier som tillsammans bidrar till upplevelsen av det medeltida kyrkorummet. Till dessa hör Sankt Olofskulpturen och reliefen föreställande Veronikas svetteduk, vilka båda tillkom under tidigt 1500-tal. Kyrkklockan från 1300-talet är en av stiftets äldsta klockor som fortfarande är i bruk. Dalby kyrka och kungsgård dominerar byns västra del intill det gamla sockencentrat som genom sitt äldre byggnadsbestånd och bevarade bebyggelsestruktur behållit karaktären av historisk centralort. Men sin storslagna placering på Romeleåsens utlöpare bildar kyrkan och kungsgårdskomplexet fond åt det flacka landskapet åt Malmö och Lund i väster. Kyrkogården har flera äldre kulturhistoriskt värdefulla gravplatser, inte minst den häll som enligt traditionen ska ha tillhört Estridsons son kung Harald Hen, död 1080. Kyrkogården med sin vida utsikt över lundaslätten samt parklandskapet i anslutning till kungsgården bidrar väsentligt till platsens kulturhistoriska värden och historiska karaktär. |
