Stäng fönster Lund kn, KLOSTERKYRKAN 5 KLOSTERKYRKAN
Anläggning - Värdering
| Klosterkyrkan, SANKT PETERS KLOSTERS KYRKA | |
| 10/21/15 |
| Motivering |
|---|
|
S:t Peters klosterkyrka uppfördes på 1300-talet och är förutom Domkyrkan den enda medeltida kyrkan i Lund som överlevde reformationens rivningsvåg. Klosterkyrkan är dessutom näst Domkyrkan stadens äldsta byggnad och därtill den sista lämningen ovan jord av den klosteranläggning som utgjorde Lunds enda nunnekloster, vilket anlades invid stadsvallen just innanför stadens västra infart vid 1100-talets mitt. S:t Peters kloster var en stor markägare, vilket satt avtryck i Lunds utveckling långt efter reformationen och klostrets avveckling. Ett exempel på detta är det på 1960-talet uppförda bostadsområdet Klostergården. Idag präglas kyrkans närmiljö starkt av de förändringar som järnvägens intåg vid mitten av 1800-talet medförde och den expansion av innerstaden som då påbörjades. Klosterkyrkan och dess kyrkogård utgör på detta vis en unik länk både till Lunds allra äldsta historia och stadens utveckling, såväl i kyrkligt och socialt som politiskt och ekonomiskt hänseende. Ur ett konst- och arkitekturhistoriskt perspektiv anses Klosterkyrkan allmänt vara ett av landets främsta exempel på en renodlad nordeuropeisk tegelgotik. Hantverksnivån är genomgående mycket hög, inte minst gällande det medeltida mureriet som präglar kyrkan såväl exteriört som interiört. Vid en internationell jämförelse väcker Klosterkyrkan, som ett av få välbevarade objekt från tidsperioden, även byggnadsteknikhistoriskt intresse och har därtill en roll i det europeiska klosterväsendets historia. Exteriört utmärks kyrkan av de genomgående röda tegelfasaderna samt den för de medeltida byggnadsdelarna, långhuset, koret och det sidoställda tornet, gemensamma tacknockshöjden med svagt uppskjutande trappstegsgavlar. Placeringen av 1920-talets tillbyggnader i norr utgår från den tidigare klostergången. Byggnadskropparna ansluter till den ursprungliga kyrkan gällande materialval och ett enkelt hållet fasaduttryck, samtidigt som valet av rundbågar istället för gotiska spetsbågar redovisar deras senare tillkomst. Interiören präglas av de vitputsade valven och de röda tegelväggarna, där byggnadsarkeologiska spår i form av exempelvis tidigare valvslagningar och igenmurade fönsteröppningar bidrar till förståelsen för kyrkans historiska utveckling. Det sistnämnda gäller inte minst tornet, där delar av klostrets korsgång finns bevarade, och kyrkvinden. Utöver detta gör 1920-talets restaurering störst avtryck, där det enkla formspråket i bänkinredning och läktarbarriärer har ett sammanhållet uttryck som samtidigt underordnar sig upplevelsen av det medeltida kyrkorummet. Dopkapellet utgör tack vare dess tidstypiska muralmålerier signerade Olle Hjortzberg den främsta tidsmarkören för 1920-talet i kyrkorummets byggnadskronologi, och framstår trots sin anspråkslösa storlek närmast som ”ett rum i rummet”. Ett flertal av kyrkans inventarier har höga kulturhistoriska och konstnärliga värden och betydelse för upplevelsen av kyrkan samt förståelsen för dess historia. Huvudaltarets altarskiva och den gravhäll som är inmurad i korväggen härstammar från romansk tid och den tidigare klosterkyrkan. Storklockan från sent 1200- eller tidigt 1300-tal är en av landets äldsta kyrkklockor som ännu är i bruk. Såväl altarskåpet, ett nordtyskt arbete från sent 1400- eller tidigt 1500-tal, som Jakob Krembergs predikstol är högklassiga träarbeten. Den sistnämnda innehåller dessutom delar som sannolikt återanvänts från kyrkans första predikstol, vilken lär ha tillverkats endast några år efter reformationen i Danmark och således var en ovanligt tidig predikstol. Klosterkyrkans kyrkogård är unik i det avseende att den trots att den legat innanför stadsvallen bevarats som begravningsplats. Kyrkogården var ursprungligen en begravningsplats för en landsbygdsförsamling och hade således karaktären av en sådan, med gravplatser indelade efter gårdstillhörighet. Äldre gravvårdar över stadens sociala toppskikt förmedlar historien om avvecklingen av begravningsplatser innanför stadsgränsen såväl som behoven av kyrkogårdens utvidgning, och i förlängningen om kyrkans transformation från landsorts- till stadsförsamling. I många fall finns dessutom personhistoriska värden knutna till namnet på gravstenen. Den norra delen som tillkom på 1800-talet bevarar en för tiden typisk utformning med oregelbundna kvarter, smala gångar och ett stort antal äldre gravvårdar. Söder om kyrkan finns även 1920-talets klassicistiska stilideal representerade, med enkla, underordnade gravvårdar. Kyrkogårdens begravningsmonument uppvisar en variation av begravningstrender gällande material, teknik och konstnärlig utformning under tvåhundra år. |
