Stäng fönster Aneby kn, ASKERYD 3:1 ASKERYDS KYRKA
Anläggning - Värdering
| ASKERYDS KYRKA | |
| 12/16/04 |
| Motivering |
|---|
|
KYRKAN Askeryds kyrka är en medeltida stenkyrka med tillbyggda korsarmar av trä från 1600-talets slut. Från den medeltida ursprungsbyggnaden är stomme och grund kvar med en stor andel autentiskt byggnadsmaterial i ursprunglig byggnadsteknik. Sedan medeltid har kyrkan ändrats vid ett flertal tillfällen varav den största och idag mest påtagliga ändringen är tillbyggnaden av de två korsarmarna från 1660-talet. Korsarmarna och deras läktare är påtagliga uttryck för befolkningsökningen i socknen på 1600-talet, och den därtill kopplade utrymmesbristen i kyrkan. I exteriören är de enkla byggnadsvolymerna och de branta sadeltaken de mest påtagliga karaktärsdragen varför material och utförande kopplade till detta är extra viktiga att värna om. Långhuset och dess välbevarade kalkmålningar är tydliga spår från kyrkans medeltida ursprung. Kalkmålningarna tillhör några av de sista kalkmålningar som utfördes innan reformationen avslutar medeltidens bildvärd, och är både i kvalitet och omfång ovanligt väl bevarade. Nästan samtida med kalkmålningarna är altarskåpet från 1400-talets slut, nu åter placerat i koret, som också har ett stort kulturhistoriskt värde såsom en av de äldsta inventarierna i kyrkan. Kyrkan har många påkostade inventarier som alla genom sin närvaro berättar om olika epoker. Av dessa kan nämnas predikstolen från 1642, dopfunten från 1653 och den tredelade altartavlan från 1660 som vittnar om försök att modernisera interiören kort före utvidgningen på 1660-talet. De senaste renoveringarna har syftat till att återskapa mer av en medeltida atmosfär i kyrkan och har varit försiktiga med att ändra befintliga material eller tillföra nya element. Detta är en stor del av upplevelsen av kyrkan som en ålderdomlig miljö och viktigt att slå vakt om inför kommande åtgärder. Klockstapeln av klockbockstyp är i nära ursprungligt skick och en betydelsefull del i upplevelsen av kyrkomiljön. Material och teknik har en kontinuitet sedan den uppfördes 1738. Gravkoret söder om kyrkan är likaså en väsentlig del av kyrkomiljön. Det vittnar genom sin närvaro om den genomgripande förändringen i slutet av 1700-talet bland övre klasser att inte längre begra-vas inne i kyrkan. Även gravkorets material och konstruktion har i stort sett en hög autenticitet och ursprunglig kontinuitet sedan det uppfördes vid 1700-talets slut. Sammanfattning - Ursprungliga långhusets murverk och stomme samt grundläggning är autentiska spår från uppförandet vid 1200-talets början. Dessa är värdefulla som källmaterial för kunskap om den ursprungliga kyrkan och eventuell föregångare på platsen. - Kyrkans exteriör präglas av det medeltida långhuset med kor och tillbyggda korsarmar från 1660-talet. Exteriören är välbevarad från denna tidpunkt och visar genom denna utvidgning på 1600-talets befolkningsökning och behov av större utrymme. - Karaktäristiska drag i exteriören är de vitkalkade fasaderna med låg sockel samt den branta resningen på sadeltaket. - Långhusets och korets kalkmålningar från 1500-talets början är genom sin omfattning, sitt välbevarade skick av stort konst- och kulturhistoriskt värde. Släktskap med kalkmålningar från Mäster Amunds skola i Östergötland förankrar byggnaden regionalt. - Inventarier berättar om kyrkans långa användande som gudstjänstrum; bland dessa märks framför allt kyrkdörren från 1200-talet, altartavlan och triumfbågskrucifixet från 1400-talet, predikstol och dopfunt från 1600-tal, Wisteniusorgeln från 1700-talet samt Zetterquistorgeln från 1800-talet. Från 1900-talet märks t ex bänkgavlar och viss armatur. - Klockstapeln och det fristående fd gravkoret har en lång kontinuitet och är väsentliga delar av kyrkomiljön. KYRKOGÅRDEN Askeryds kyrkogård har en lång historia som är jämngammal med kyrkan, uppförd omkring år 1200. Från 1800-talets början vet vi relativt mycket hur kyrkogården har förändrats och utvidgats vilket är värdefull för kunskap om kyrkogårdens historia. På kyrkogården har folk begravits under lång tid och en vandring längs med gravraderna berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden, olika önskemål om hur människor önskat bli ihågkomna osv. Enstaka gravvårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. Kyrkogården rymmer information om personer som levt och dött, om yrken som försvunnit, om namn på gårdar och orter som kanske inte längre finns kvar. Vårdar med dessa uppgifter innehåller kulturhistoriska värden genom det de berättar om Askeryds sockens historia. Askeryds kyrkogård har en tydlig uppdelning mellan kvarteren i norr och söder, en traditionell uppdelning som inte alltid är så tydlig som i Askeryd. Uppdelningen tydliggör dels kyrkogårdens historia och utvidgningen 1856, men även den äldre sociala stratifieringen som innebar att det ansågs finare att begravas söder om kyrkan än att ligga norr om den. De norra kvarteren användes bland annat till den allmänna linjen där gravvårdarna var betydligt enklare och man fick acceptera att begravas på kronologisk linje istället för bredvid sina familjemedlemmar Område A norr om kyrkan har sitt främsta kulturhistoriska värde dels genom enskilda stenar men även genom att skilja sig relativt mycket från de övriga kvarteren. Kvarter B mellan kyrkan och kyrkogårdens huvudingång bekräftar den sociala uppdelningen mellan olika kvarter men visar samtidigt att dessa högstatuskvarter oftast blir de som exponeras mest för kyrkobesökare snarare än att de beror på olika väderstreck. Här förekommer den största andelen äldre högresta vårdar med titlar från samhällets övre skikt. Övriga kvarter C och D har blandats upp och saknar tydliga egna karaktärer och det kulturhistoriska värdet ligger främst i enskilda gravvårdar. På kyrkogården förekommer titlar som hemmansägare, soldater, lantbrevbärare, nämndemän, folkskolelärare, guldsmed, skogvaktare samt ett flertal med kyrklig anknytning. Kyrkogården omges av en stenmur som är svårdaterad men som i viss delar skulle kunna vara ursprunglig dvs från 1672 då den första delen uppfördes i söder. Av vegetationen är de två träden längs med den förmodade ursprungliga norra avgränsningen (i kvarter B) de kulturhistorisk mest värdefulla just genom att de markerar denna avgränsning. När de måste ersättas bör denna linje bevaras genom nyplantering efter samma linje och helst på samma plats. Många av de enstaka gravvårdarna förmedlar kulturhistoria. Det kan gälla personhistoriska värden, lokalhistoriska, socialhistoriska, stil- och konsthistoriska värden etc. Några grusgravar är inte längre bevarade varför just den variation som ännu finns kvar mellan olika gravvårdar blir desto viktigare att värna. Grusgångarna följer ett relativt nytt gångsystem, åtminstone i norra delen. Gångarnas beläggning med grus kan anses som självklar på en lantkyrkogård, men betydelsen av grusets närvaro här blir än viktigare då den förlorat sin plats på gravplatserna. Både klockstapel och gravkor är förknippat med stora kulturhistoriska värden genom sin proveniens. Vid underhåll är det viktigt att de bevaras med autenticitet vad gäller så väl material som hantverksmetoder. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla tider. Sammanfattning - Askeryds kyrkogård präglas av relativt jämlika kvarter med avseende på gravvårdarna. Värna om de olika områdenas och kvarterens särart och undvik ytterligare likriktning genom att koncentrera förnyelser till bestämda kvarter, eller anpassa förnyelserna efter respektive områdes karaktär. - Enstaka gravvårdar berättar om bygdens historia genom titlar, gårds- och ortnamn samt genom den person- och lokalhistoria som är förknippad med personerna som ligger begravda där. - Äldre träd kan berätta om tidigare avgränsningar och är en del av det källmaterial som behövs för att kunna läsa historien på plats. |
