Stäng fönster Aneby kn, HAURIDA 3:1 HAURIDA KYRKA
Anläggning - Värdering
| HAURIDA KYRKA | |
| 8/30/06 |
| Motivering |
|---|
|
KYRKAN Haurida kyrka är en av landets få bevarade träkyrkor från medeltid. Kyrkan är en väsentlig del av det gamla sockencentrumet med kyrkogård, skolbyggnad och sockenstuga i direkt närhet. Kyrkan har en historia med successiva tillbyggnader som är avläsbara i skillnader mellan de olika delarna. Den ursprungliga kyrkan ingår som en del i det nuvarande långhuset. Koret och sakristian utgör med sina stenmurar ett senare tidsskikt liksom klocktornet i väster. En restaurering 1961-64 syftade till att återge kyrkan det utseende den hade före 1760 då väggarna och taket höjdes på långhuset. Den medeltida kontinuiteten är främst närvarande i bevarade timmerstockar i långhusets väggar, i sten- och putsmaterial i kor och sakristia från senare delen av medeltiden, liksom i grunden. Senare tiders åtgärder, så som materialkompletteringar, har i stort sett följt denna kontinuitet, men är modernt utförda och därför tydligt avläsbara. Takstolen på vinden är ett undantag som är helt i modernt utförande. I exteriören är fasadmaterialet i form av rödfärgade eller svarttjärade kyrkspån de mest påtagliga karaktärsdagen, varför material och utförande kopplade till detta är extra viktiga att värna om. Inne i kyrkan visar inredningen spår av en lång historia som berättar om skiftande ideal; triumfkrucifixet från 1300-talet, predikstolen från 1600-talet, altaruppsatsen, läktarbröstningen och takmålningarna från 1700-talet, korfönstren och de profilerade konsolerna från 1800-talets slut samt dopfunten från 1960-talet. Speciellt framträdande är takmålningarna från 1760-talet av en okänd målare, samt orgelläktarens ovanliga utformning sänkt och sluten mot väster. Den omfattande restaureringen och dess spår, utgör ett intressant exempel på 1960-talets restaureringsideologi. I Haurida kyrka är det viktigt att vårda spåren från olika epoker, speciellt som stora delar av kyrkan fick ett påtagligt enhetligt ytskikt vid 1960-talets restaurering. Närvaron av flera olika tidsskikt är en stor del av upplevelsen av kyrkan som en ålderdomlig miljö och viktigt att slå vakt om inför kommande åtgärder. Kyrkans nuvarande utseende och ytskikt härrör i stort sett från restaureringen på 1960-talet, samtidigt som det finns få egna bidrag från denna tid dopfunten från 1964 är ett undantag, gjord av timmer som sorterades ut vid restaureringen. Sammanfattning - Haurida kyrka är, om än nedmonterad och återuppbyggd på 1960-talet, en av få kvarstående medeltida träkyrkor i landet och därmed av nationellt kulturhistoriskt värde. - Kyrkan med sin kyrkogård och omgivande sockencentrum i form av sockenstuga och fd skolbyggnad utgör en karaktäristiskt exempel på sockencentrum med välbevarad och tidstypisk bebyggelse. - Kyrkans exteriör präglas av det på 1960-talet stilrestaurerade långhuset med torn och kor i det skick det befann sig mellan 1660-talet och 1760-talet. - Takmåleri, bevarade rester av väggmåleri, predikstol, triumfkrucifix, korfönster och andra äldre spår är värdefulla vittnesmål från kyrkans äldre historia och dess användande som gudstjänstrum, detta gäller även bevarade föremål och byggnadsdelar som är tagna ur bruk och förvarade på vind eller i tornutrymmen. - Kyrkan präglas av en förhållandevis stor andel tidsmässigt enhetliga och yngre ytskikt i interiören (måleri, golv, väggpanel mm) samt exteriören (taktegel, spånbeklädnad). Dessa har dock en lång kontinuitet vad gäller typ av material och utformning. - Kvarvarande ursprungliga material på ursprunglig plats har högt värde för kunskap om kyrkans historia, så som stommen i de intakta medeltida delarna. - Karaktäristiska drag i exteriören är de rödfärgade spånklädda fasaderna med låg, indragen sockel, samt korets och sakristians putsade fasader. KYRKOGÅRDEN Haurida kyrkogård har en lång historia som är jämngammal med kyrkan, uppförd omkring 1200-talets slut. Från 1800-talets mitt vet vi relativt väl hur kyrkogården har förändrats och utvidgats vilket är värdefull för kunskap om kyrkogårdens historia. På kyrkogården har folk begravits under lång tid och en vandring längs med gravraderna berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden, olika önskemål om hur människor önskat bli ihågkomna osv. Enstaka gravvårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. Kyrkogården rymmer information om personer som levt och dött, om yrken som försvunnit, om namn på gårdar och orter som kanske inte längre finns kvar. Vårdar med dessa uppgifter innehåller kulturhistoriska värden genom det de berättar om Haurida sockens historia. Haurida kyrkogård är en av samfällighetens minsta kyrkogårdar. Den präglas huvudsakligen av 1900-talets förändringar och ger därmed en representativ bild av hur många kyrkogårdar under 1900-talet har utvecklats. Gränserna mellan kyrkogårdens äldre och yngre delar är idag mer eller mindre utsuddade, den utvidgning som ägde rum 1910 har idag istället blivit en naturlig del av den övriga kyrkogården. Kyrkogården är enhetlig, även om blandningen av olika gravvårdar är stor i samtliga kvarter. Utmärkande delar på kyrkogården är raden av grusgravar längs med kyrkogårdsmuren öster om norra ingången, den stora andelen högresta och påkostade gravvårdar i det norra kvarteret (A), att det södra kvarteret karaktäriseras av flera enklare och moderna gravvårdar, samt kvarter C norr om kyrkan som präglas av få gravar enligt traditionell folktro om rädsla för att begravas norr om kyrkan. På kyrkogården förekommer relativt få titlar vilket i sig berättar en del om Hauridas sociala och yrkesmässiga sammansättning oftast var det bara de mer bemedlade och de med högstatusyrken eller titlar som valde att sätta titlar på stenen. Kyrkogården omges av en stenmur som är jämnårig med kyrkogårdsutvidgningen från 1910, och har en enhetlig utformning över hela kyrkogården. Av vegetationen är trädkransen av lind samt de fyra sorgeträden direkt öster om koret de kulturhistorisk mest värdefulla sorgeträden markerar den gamla kyrkogårdsmuren i öster före utvidgningen vilken troligen var mer eller mindre ursprunglig. Många av de enstaka gravvårdarna förmedlar kulturhistoria. Det kan gälla personhistoriska värden, lokalhistoriska, socialhistoriska, stil- och konsthistoriska värden etc. Endast ett fåtal grusgravar är idag bevarade varför just den variation som ännu finns kvar mellan olika gravvårdar blir desto viktigare att värna. Gångarnas beläggning med grus kan anses som självklar på en lantkyrkogård, men betydelsen av grusets närvaro här blir än viktigare då den i stort har förlorat sin plats på gravplatserna. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla tider. Sammanfattning - Haurida kyrkogård präglas av 1900-talets utvidgning och en enhetlig blandning av äldre och yngre gravvårdar. Kyrkogårdens främsta kulturhistoriska värde ligger i denna enhetliga blandning, samt i enskilda framträdande gravvårdar. - Enstaka gravvårdar berättar om bygdens historia genom titlar, gårds- och ortnamn samt genom den person- och lokalhistoria som är förknippad med personerna som ligger begravda där. |
