Stäng fönster Eksjö kn, MELLBY 12:1 M.FL. MELLBY KYRKA
Anläggning - Värdering
| MELLBY KYRKA, Mellby kyrkogård | |
| 8/30/06 |
| Motivering |
|---|
|
KYRKAN Mellby kyrka är en av få välbevarade stenkyrkor från medeltiden, dessutom med en väl underbyggd datering genom dendrokronologisk undersökning. Kyrkan åskådliggör idag med tydlighet sitt medeltida ursprung genom drag i exteriören såsom den höga takresningen, de enkla volymerna, den släta putsen, och den låga sockeln. Dessa är speciellt karaktäristiska drag för Mellby kyrka och därför blir det extra viktigt att åtgärder sammankopplade med dessa utförs med kulturhistoriskt riktiga material och utförande. Kyrkans murverk och takstolar är ursprungliga och har genomgått få ingrepp varför de har ett mycket högt värde som källmaterial över dess äldsta historia. Senare ändringar och ingrepp, främst de förstorade fönsteröppningarna, visar delar av kyrkans efterreformatoriska historia där nya krav på kyrkorummet ledde till ändringar. Invändigt är kyrkan också välbevarad med en medeltida enkel rumslighet, med plant innertak med troligen ursprungliga brädor. De nuvarande takmålningarna från 1719 har ett mycket högt kulturhistoriskt värde, men likaså spåren av det underliggande måleriet. De framtagna målningarna har varit vägledande vid senare färgsättning av interiören, bland annat bänkinredningen. Interiören speglar annars genom inredning och inventarier kyrkans senare historia från 1600-tal och framåt. Bäst företrädda tidsepok dock utan att dominera är det sena 1800-talets med spåren från renoveringen på 1880-talet. Från denna tid då kyrkan upplevde en ny blomstringstid finns idag bland annat bevarad glasmålning, bänkgavlar och svarvade snickerier samt nummertavla i nygotik. Delar av inredningen är identisk med inredningen i Höreda kyrka vilket bekräftar Klockstapeln med medeltida kontinuitet, ombyggd till sin nuvarande form 1673, är också en väsentlig del av kyrkan och kyrkomiljön. Material och autentiska hantverksförfarande är viktiga för bevarandet av klockstapelns kulturhistoriska värde, likaså varsamhet med avseende på äldre material i konstruktionen. Sammanfattning - Kyrkan är en av få medeltida stenkyrkor som undgått utvidgningar och ändringar, och är idag ett representativt exempel på hur de flesta kyrkor såg ut omkring 1300-1500 innan de utvidgades. - Karaktäristiska uttryck för kyrkan är de slätputsade fasaderna utan omfattningar eller hörnmarkeringar i putsen samt det branta sadeltaket med spåntäckning. Material och utförande som kopplas samman med dessa uttryck är extra värdefulla att slå vakt om. - Takstolarna är daterade till 1290-talet samt 1340-talet vilket betyder att de tillhör de äldsta takstolarna i länet. Takstolarna är tillsammans med murverk en mycket värdefull källa för kunskap om kyrkans äldsta historia. - Även interiört är kyrkan välbevarad men präglas inte av någon enskild tidsepok. Inredningen och inventarier är ursprungliga och speglar en lång tidsperiod som kyrkan varit verksam under. - Mest framträdande i kyrkorummet är takmålningarna från 1719. Målningarna har ett mycket stort kulturhistoriskt värde, liksom det ursprungliga brädtaket. Även till det underliggande måleriet av äldre datum bör man ta stor hänsyn vid t ex nödvändiga konserveringsåtgärder. - Klockstapeln har medeltida kontinuitet, och är en värdefull del av kyrkan och kyrkomiljön. KYRKOGÅRDEN Mellby kyrkogård har en lång historia och är jämngammal med kyrkan, uppförd omkring 1300-talets början. Kyrkan och kyrkogården är samfällighetens minsta och präglas huvudsakligen av 1900-talets gravskick. Stenmurarna, klockstapeln och trädkransen av lind är karaktärsbärande uttryck för den typiska landsortskyrkogården. På kyrkogården finns ett gångsystem av huvudsakligen sjöstensplattor, dessa harmonierar dåligt med upplevelsen av en landsortskyrkogård i denna miljö. Kyrkogården präglas huvudsakligen av ändringar och utvidgningar under 1900-talet, den västra och södra delen hör till de äldsta kvarteren och skiljer sig även åt från de yngre i öster och norr. Skillnader mellan olika kvarter på en kyrkogård berättar om olika ideal under olika perioder. De västra kvarteren präglas fortfarande av högresta och påkostade vårdar, ursprungligen med inramade grusbäddar. Smala gångar lagda med cementplattor ramar in varje gravrad. Kvarteren (område A) kontrasterar mot det modernare och enklare området norr om kyrkan (område B). Det senare har sitt ursprung i allmänna linjen med små och regelbundet placerade anspråkslösa vårdar, något som ännu präglar området. Värdefullt i området är enhetligheten, i övrigt är områdets gravvårdar och struktur från 1900-talets andra hälft vanligt förekommande på landets kyrkogårdar. Område C på kyrkogården söder och öster om kyrkan har ett mer brokigt bestånd av vårdar, men innehåller många intressanta av hög ålder bland annat en trävård från 1851. Andra lämningar eller spår från tidigare än 1800-talets slut finns inte på kyrkogården. Däremot finns ett antal åldriga små stenvårdar undanställda i sydöstra hörnet bakom en häck. Flera av dessa har oläsliga inskriptioner, men av typ, material och storlek verkar vissa vara från 1700-talet, kanske äldre. Dessa borde sättas upp på kyrkans inventarielista. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla tider. Sammanfattning - Mellbys kyrkogård har en lång kontinuitet som kyrkogård sedan åtminstone 1300-talets början. Den är idag en god representant för många landsortskyrkogårdar med medeltida ursprung. - Kyrkogårdens främsta kulturhistoriska värde ligger i stenmurar, trädkrans samt enskilda gravvårdar. Utmärkande för dessa är vårdar med titlar, orts- eller gårdsnamn, med stilhistoriskt intressanta drag samt gravvårdar med lokal- eller personhistoriska värden. Vårdar äldre än 1850 eller av smide och annan förindustriell karaktär, skall sättas upp på kyrkans inventarielista. - Västra delen av kyrkogården utmärker sig från resten av kyrkogården genom sina större, högresta och mer påkostade gravvårdar. Denna karaktär bör bevaras genom att nya vårdar anpassas efter befintlig karaktär. |
