Stäng fönster Skurup kn, VILLIE 72:1 VILLIE KYRKA
Anläggning - Värdering
| villie kyrka, VILLIE KYRKA | |
| 11/15/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Villie ligger en knapp mil öster om Skurup i småkuperad slättbyggd strax utanför tätorten Rydsgård. Kyrkan är belägen på byns högsta punkt. Området har lång bosättningskontinuitet vilket påvisas av boplatsfynd från stenåldern. Från bronsåldern finns en bevarad gravhög och i närheten av Rydsgårds gods står en vikingatida runsten. Kyrkans läge på en markerad höjdrygg har gett upphov till teorier om att här funnits en förkristen kultplats. Storskifteskartan från 1798 visar en relativt stor och utspridd by med ett 30-tal gårdar placerade längs bygatan i väst–östlig riktning kring den centralt belägna kyrkan. Närmiljön präglas idag av det sena 1700-talets och 1800-talets skiften men i än högre grad av närheten till stationssamhället Rydsgård som växte fram när järnvägen Malmö–Ystad anlades 1874. Öster om kyrkan ligger prästgården i tegel från 1887 som idag fungerar som pastorsexpedition. Bebyggelsen utgörs i övrigt främst av äldre ombyggda gårdar och gatehus, före detta skolbyggnad samt modernare villabebyggelse. Kyrkans byggnadshistoria är inte helt klarlagd. Sannolikt har den uppförts under senare delen av 1100-talet enligt traditionellt romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare kor och absid i öster. Kyrkan valvslås under medeltiden vilket även är en trolig tidpunkt för tillkomsten av ett vapenhus i norr. Äldre kartmaterial och arkivuppgifter tyder på en förlängning i öster kring 1740 i form av ett nytt kor med sakristia i öster och nykyrka i norr. En stor del av Skånes medeltida kyrkor kom till följd av 1700- och 1800-talets befolkningsökning att kraftigt byggas om eller rivas till förmån för nybyggen. I Villie kyrka speglas detta dels i tillkomsten av en nykyrka och läktare för fler sittplatser under 1700-talet, dels av 1891 års ombyggnader då kyrkan förses med breda korsarmar i norr och söder. I slutet av 1800-talet är nygotiken sedan några decennier den förhärskande arkitekturstilen inom svenskt kyrkobyggande. Nyklassicismen, som varit idealet under 1700-talet och 1800-talets första hälft, gör i viss mån ännu avtryck medan nyromanska kyrkor i samma medeltidsinspirerade anda som de nygotiska är ett mer sällan förekommande stilval. Idag karaktäriseras Villie kyrkas exteriör i allt väsentligt av 1891 års ombyggnad i ett arkitekturhistoriskt intressant eklektiskt formspråk, där nyromanska och nygotiska stilelement blandas med gula spritputsade fasader mer typiska för nyklassicistiska kyrkor. Senare förändringar begränsar sig i stort till upptagandet av dörrhål för västentrén, vars portal funnits som blindering sedan 1891, samt byte av korfönstren. Särskilt karaktärsbärande element är taktäckningen av skiffer, strävpelarna, gjutjärnsfönstren, dörr- och fönsteromfattningarnas utformning med kolonner och arkitraver samt dekorativa fasaddetaljer som rundbågefriser och trepassformade blinderingar. Domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin presenterade på 1910-talet ett förslag till tornbygge som aldrig kom att förverkligas. Det faktum att kyrkan saknar torn är givetvis också en tydligt särprägel och klockstapeln, vars äldsta delar är från 1700-talet, bidrar med en ålderdomlig karaktär till kyrkoanläggningen. Av Skånes tornlösa kyrkor bevarar endast nio sin klockstapel, och klockstapeln i Villie är dessutom Sveriges sydligast belägna. Även interiört är 1891 års ombyggnader mest framträdande, med ribbvalv utförda med långhusets senmedeltida valv som förlaga, tidstypiskt mönsterlagt tegelgolv samt bänkinredning, vindfång och dörrblad i nygotiskt utförande. Wåhlins orgelläktare från 1916 ansluter till de äldre snickerierna, vilka ursprungligen var ekådrade, genom den gemensamma färgsättningen i grått, medan formspråket har klassicistisk grund med inslag av jugend. De mest påtagliga förändringarna efter 1916 har skett i långhusets västra travé, som 1943 omgestaltades till ett från kyrkorummet avskiljt bårrum och sedan 1978 utgör vapenhus med ingång i väster. Rummets golv av hyvlad kalksten och de enklare utformade dörrbladen är liksom korets golvbeläggning av samma typ och det 1970 tillkomna blockaltaret exempel på en modernare lågmäld restaureringsideologi som tydligt underordnar sig interiörens nygotiska karaktär. Mer framträdande modernistiska inslag återfinns i Jan Brazdas glasmålningar i korfönstren från 1958 samt i Torsten Leon-Nilsons 0rgelfasad från 1971. Den på senare år delvis frilagda medeltida norrportalen utgör ett pedagogiskt inslag kopplat till kyrkans äldsta historia. Den medeltida dopfunten i sandsten är troligen samtida med kyrkan och har utöver sina konsthistoriska och hantverksmässiga värden ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kyrkliga gemenskapen i över 800 år. Liknande värden kan tillskrivas de äldre kyrkklockorna och predikstolen. Storklockans ursprungliga ålder är okänd men den omgöts 1735, samtidigt som den lillklocka som numera hänger i vapenhuset göts. Predikstolen från 1600-talet, möjligen utförd av den namnkunnige bildhuggaren Daniel Tommisen och i så fall mer troligt tillverkad under sent 1500-tal, är ett snideriarbete av hög kvalitet med betydande konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Herrskapsdörrarna i långhusets främre bänkrader, vilka kan vara bevarade från en äldre bänkinredning, är tillsammans med minnestavlan över de personer som vilar i gravkammaren under långhuset symboler för kyrkans tidigare patronatsförhållande till herrskapet på Rydsgårds gods. Villie kyrkogårds äldsta delar närmast kyrkan är medeltida. De många utvidgningarna speglar liksom kyrkans om- och tillbyggnadshistoria en kraftig befolkningsökning under 1700- och 1800-tal. Inte minst gäller det i Villie socken framväxandet av stationssamhället Rydsgård efter anläggningen av järnvägen Malmö–Ystad 1874, vilket medförde att en ny kyrkogård anlades norr om bygatan. Gamla kyrkogården karaktäriseras i största utsträckning av kyrkogårdsidealen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med högresta gravstenar på grusade gravplatser omgivna av lågt klippta häckar och mer sällan stenramar eller järnstaket. Här finns även ett antal större familjegravar omgärdade av kedjor i stenpollare. Flera av dessa gravvårdar har konst- och kyrkogårdshistoriska värden kopplade till deras gestaltning. En stor del bär dessutom yrkestitlar, vilket har ett socialhistoriskt värde då de speglar socknens historia och utveckling. Utmed östra och västra gränserna har partier eller hela kvarter lagts igen som gräsytor och utmed östra muren står mer än hundra återgångna gravstenar samlade. Senare gravskick representeras av minneslund från 1994 och askgravplats från 2013. Nya kyrkogården med rektangulär planform indelas av en grusad mittaxel. Den sydvästra delen som tagits i anspråk först har uteslutande grusade gravplatser omgärdade av lågt klippta häckar, medan den nordöstra, som till stora delar ännu inte tagits i bruk, domineras av gräsade ytor. Gravvårdarna är i största utsträckning lågt hållna, typiska för 1930-talet och framåt, men i den sydvästra delen finns flera inslag av större vårdar med klassicistiskt eller jugendinspirerat formspråk. Det arkitekturhistoriskt intressanta bårhuset från 1979 efter ritningar av Forsberg och Wikerstål arkitekter är tydligt inspirerat av Sigurd Lewerenz banbrytande blomsterkiosk på Östra kyrkogården i Malmö. Fasaderna har emellertid en mer traditionell behandling i slammat tegel än Lewerenz brutalistiska gestaltning med gjutna betongblock. |
