Stäng fönster Svalöv kn, BILLEBERGA 9:3 BILLEBERGA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Billeberga kyrka, BILLEBERGA KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Billeberga kyrkoanläggning Billeberga kyrka ligger centralt i den lilla byn mellan Braån och järnvägen, som båda utgör fysiska barriärer i närmiljön. Denna placering, som idag förefaller så logisk, har dock en begränsad historia. I början av 1800-talet lät dåvarande kyrkoherden Nils Dunér sockenborna arbeta vid hans prästgård, som successivt gjordes om till ett mönsterjordbruk, vilket gjorde att tiden och orken att hålla den medeltida kyrkan i skick begränsades. Genom en lång kamp lyckades församlingen mot sin kyrkoherdes vilja uppföra en ny kyrka på dagens plats, ca 100 m öster om den äldre anläggningen. Den nya kyrkan blev centrum i omvandlingen av Billeberga till ett mer industri- och serviceinriktat samhälle. Runt kyrkan märks idag inga spår av bondbyn, däremot den gamla brandstationen och några tegelhus från tiden kring förra sekelskiftet. Kontinuiteten till den gamla miljön finns kvar genom att den gamla kyrkogården är bevarad som ödekyrkogård, och är plats för kyrkans nu använda minneslund. Den nya kyrkogården karakteriseras av omväxlande grusade kvarter och omväxlande gröna ytor. De västligaste ytorna är strama med grusgravar, omgärdningar av buxbom och rygghäckar, som liksom utformningen med alléer är typiskt för mellankrigstidens kyrkogårdsgestaltning. Mot norr är trädkransen ersatt av buskar som avskärmning mot omgivningen. De östra ytorna har i huvudsak en rationell och informell karaktär med gräsbesådda ytor, kvarter utan begränsning och flertalet gravplatser utan synlig inramning. Anläggandet av urnlund, tätt på kyrkan, minneslund och askgravplats bidrar till ny aktivitet och stärker intrycket av en kyrkogård i ständig förändring. Framväxten av Billeberga kyrka har omgivits av många problem, vilket fört flera namnkunniga arkitekter till samhället. Kyrkan byggdes 1861 efter Fredrik Wilhelm Scholander som av smidighetsskäl anpassade handlingarna till Hans Jakob Strömbergs liggande förslag. Den kyrka som uppfördes var tidstypiskt gotiskinfluerad kyrka, bred och rymlig för att ge plats åt många, med välartikulerade entréer och droppformade friser. Tornet försågs med trappgavlar åt alla väderstreck, något som vid tiden ansågs som estetiskt misslyckat. Kyrkan drogs genast med tekniska problem, och när den brann ner tvingades man återuppföra kyrkan efter Theodor Wåhlins ritningar. Han behöll de flesta av den gamla kyrkans typiska drag, men lade bl.a. till ett säteritak i två i nivåer, vilket på ett fint sätt löser upp de annars mycket breda takfallen. Wåhlins lösning med en lanternin över koret, som dock inte var planerad från början, har ett stort originalitetsvärde. Den runda himlaöppningen i valvhjässan ger koret ett fint ljus, en konstnärligt skicklig lösning som möjligen kan associeras till internationella förebilder. Utöver ovanstående mer ovanliga inslag präglas exteriören av sina spetsbågiga masverksfönster i gjutjärn som ännu saknar innerbågar, något som ger en god ljusföring interiört. Dagens färgsättning med vitputsade väggar och grå sockel efterliknar den ursprungliga. Kyrkans interiör karakteriseras helt av Theodor Wåhlins omdaning. Av stor betydelse för upplevelsen av kyrkorummet är de tre skeppen, som ger en delning åt det annars mycket breda långhuset. Mittskeppet är förhöjt med en hög spetsbågig triumfbåge i fonden, drag som ger kyrkorummet en gotisk höjdsträvan. Variationen av stenmaterial med granitsocklar, sandstenskapitäl och kalkstensgolv ger kyrkorummet en rik materialitet och visar, liksom korets dekorationsmålningar av konsthantverkaren Ernestine Nyrop, på en medveten och varsam bearbetning. Wåhlin tillförde gärna dekorationsmålningar i sina kyrkor under 1910-talet. Även innerdörrarna är vackert utförda, i synnerhet den mellan långhuset och vapenhuset. Inredningen är väl sammanhållen, nästan uteslutande skapad av Wåhlin, vilket är av betydande värde, då så pass kompletta kyrkoinredningar generellt är relativt sällsynt. Bakom Wåhlins hand finns såväl altarring, bänkinredning, predikstol, orgelläktare och -fasad, alla enhetligt brunlaserade i en kombinerad gotisk- och jugendinspirerad stil. Även hans övriga inventarier, såsom dopfunten, psalmnummertavlorna och kollektbössan, är av betydelse för helhetsintrycket. Till sist ska nämnas armaturerna från samma tid; ljuslampetterna, plafonderna under orgelläktaren och de pregnant utförda mässingskronorna, en belysning som förstärker kyrkorummets autenticitet. |
