Stäng fönster Jönköping kn, BARNARP 6:1 BARNARPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| BARNARPS KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A Området har en sammansatt karaktär eftersom det utgörs av sinsemellan olikartade småkvarter. Av störst värde är den sammanhållna raden av påkostade gravvårdar från förra sekelskiftet längs kyrkogårdsmuren. Dessa vittnar såväl om en gången tidsandas individualism och statustänkande som genom de Wennbergska familje- gravarna om industrialismen och dess stora betydelse för socknen. Autenticiteten är något försvagad genom att grusbäddarna är borttagna. Denna rad är likväl känslig för nytillskott och restriktivitet bör iakttagas i avseende på detta. Befi ntliga vårdar bör bevaras på plats. Övriga två ytor är små till utsträckningen och präglas av låga vårdtyper från 1900-talet. Av intresse är de två grusbäddarna med stenram, vilket ännu ca 1950 var ett nästan allenarådande inslag på kyrkogården. Det är därför av vikt att vidmakthålla de relativt få exempel som fi nns kvar. Var för sig är ”museikvarterets” vårdar av trä, gjutjärn och sandsten av stort kulturhistoriskt värde. Träkorsen vittnar om mindre bemedlade skikt av samhället och utgör en kontrast till de Wennbergska monumenten. Det är sällan som sådana yttringar bevarats på kyrkogårdar. Kvarter B och C Kvarter B och C har till stor del ett gemensamt uttryck genom sina rader av låga katalogvårdar från mellan- och efterkrigstid, uppblandade med resligare äldre vårdar. De speglar därigenom två olika tider och deras respektive ideal. Kvarter B får sin särprägel genom sina två västligaste rader med stora familjegravar med grusbädd och stora vårdar. Detta utgör kyrkogårdens bäst sammanhållna område med prägel av det tidiga 1900-talet. Liksom längs södra och östra kyrkogårdsmuren är raden längs västra en utpräglad högreståndsyta. Det är av stor vikt befi ntliga grusbäddar i kvarteret vidmakthålls som en omistlig del av kyrkogårdens karaktär. De ger en bild av hur stora delar av kyrkogården såg ut innan det sena 1900-talets rationaliseringar. I detta sammanhang är det även viktigt att framhålla bevarandet av de små grusgångarna inom B. Äldre vårdar i kvarteren i övrigt ger dynamik åt dessa och speglar sin tids statussamhälle medan de flertaligare låga vårdarna från mellan- och efterkrigstiden visar på sin tids kollektivistiska anda. Titlar på de äldre vårdarna är historiska dokument som berättar om såväl brukstraditionen i socknen som om yrkesstolthet. Det är av stor vikt att de äldre vårdarna bevaras på plats. Kvarter D Kvarter D är ett utpräglat högreståndskvarter, i hög grad knutet till släkten Spånberg och dess betydelse som grundare av Norrahammars bruk. Denna koppling manifesterar sig genom den stora Spånbergska graven med dess resliga bautasten och järnstaket, väl synligt över hela kyrkogården. Tre andra grusbäddar samverkar till ett enhetligt intryck av högt kulturhistoriskt värde. Kvarteret är mycket känsligt för förändringar och bör bevaras i befintligt skick utan nytillskott. Kvarter E-G 1871 års utvidgning präglas i dag av en blandning av gravvårdstyper, vilken speglar gravkonstens utveckling under det senaste seklet. Genom slopandet av större delen av grusgravarna så har kvarteren mist mycket av sin ursprungliga sekelskifteskaraktär. Därför är det desto viktigare att värna de grusgravar och grusgångar som fi nns kvar. De påkostade vårdarna från 1900-talets första del framhäver individen genom storlek och titlar, efterkrigstidens låga vårdar framhäver kollektivet genom uniformitet och frånvaro av titlar. Nytillskott kan accepteras i kvarteren, men äldre vårdar och/eller vårdar med titlar bör bevaras på plats. Titlarna berättar om socknens industrihistoria och vårdar med dessa utgör därigenom historiska dokument. Kvarter H Kvarter H har en enhetlig prägel av efterkrigstidens kyrkogårdsideal med uniforma vårdar i räta rader. Genom vårdarnas enkelhet och avsaknad på titlar understryks såväl jämlikheten på jorden som inför Gud, något som kan kopplas samman med folkhemmets kollekti- vistiska anda. Detta är en karaktär som fi nns företrädd på många svenska kyrkogårdar. Ett estetiskt värde fi nns dock i enhetligheten, varför nytillskott bör utformas i samklang med detta. Fåtalet äldre vårdar eller vårdar med titel skall man söka bevara på plats. Kvarter I och J 1891 års utvidgning präglas idag främst av efterkrigstidens enhetliga vårdbestånd, vilket speglar folkhemmets kollektivistiska ideal. Bevarade äldre vårdar ger dock genom sin storlek och sina yrkesanknutna titlar en dynamik och ett historiskt djup åt kvarteren. Därmed är dessa viktiga att bevara på plats, liksom de idag fåtaliga grusbäddarna som en gång var ett vanligt inslag. Titlarna speglar framförallt industrialismens betydelse för socknen och vårdar med dessa är därmed historiska dokument. Norra utvidgningen Den nordligaste utvidgningen från 1971 är i sin uppbyggnad en typisk representant för efterkrigstidens strama kyrkogårdsideal. Detta utmärks främst genom de rätvinkliga häckarna. De ännu fåtaliga gravvårdarna speglar en förändring i gravsed från ett kollektivistiskt tankesätt till en större betoning av det individuella. Minneslunden är likaså ett uttryck för vår tid. Nya kyrkogården Nya kyrkogården är en klart avskild enhet som speglar mellan- och efterkrigstidens ideal genom låga vårdar i raka, rygghäckskantade rader. Igenläggning av grusgångar och grusgravar har förtagit en ansenlig del av det ursprungliga intrycket. Idag är det främst vårdarnas uniformitet som talar och är ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska ideal. Titlar förekommer endast i ringa antal på vårdarna, men berättar då om 1900-talets bruksort och några av dess yrkesroller samt utgör sålunda historiska dokument som bör bevaras. Likaså är det fåtal allmänna linjegravar som lämnats kvar av vikt att behålla på plats som en viktig, men på många håll bortglömd och borttagen del av kyrkogårdens historia. Det efterkrigstida kyrkogårdsidealet är ingen ovanlig karaktär på landets kyrkogårdar, men det kan vara av värde att nytillskott anpassas i höjd efter befintliga vårdar. kyrkogården som helhet Barnarps kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung, men av detta syns idag inget ovan mark. I kyrkomiljön fi nns prästgård och f.d. gästgiveri. Kyrkogården består av två delar som skiljs åt av landsvägen, den gamla i öster och den nya från 1916 i väster. Gamla kyrkogården är till stora delar ett gott exempel på en landsortskyrkogård omkring 1900. Den är utvidgad åt norr i tre omgångar: 1871, 1891 och 1971. Varje utvidgning är klart avläsbar genom bevarade äldre trädkransar och mursträckningar. Kring kyrkogårdens alla sidor utom den östra, som utgörs av slänten ned mot Barnarpssjön, fi nns kallmurar från 1800-talet fram till 1971. Huvudingången från tidigt 1800-tal har putsade grindstolpar, typiskt för bygden, med samtida smidesgrind. Den tämligen väl sammanhållna trädkransen består av lönnar och almar från 1800- talet. Alla dessa drag samverkar till bilden av en traditionell landsortskyrkogård. Särskilt viktigt är det till stor del bevarade rutnätet av grusgångar som defi nierar gravkvarteren. Gruset spelar en viktig roll i upplevelsen av kyrkogården, särskilt sedan de en gång nästan allenarådande grusgravarna nu bara fi nns kvar i enstaka exemplar. De grusgravar som bevarats är ett värdefullt inslag som skapar dynamik och ger en bild av hur kyrkogården såg ut under 1900-talets förra hälft. Särskilt enhetligt är intrycket i raden direkt norr om huvudingången, i kvarter D med den dominerande Spånbergska bautastenen och längs mittgången i E, alla ”högreståndsområden”. Inhägnader som järnstaket och kättingar är typiska inslag. I regel rör det sig på gamla kyrkogårdens äldre delar om familjegravar, bland de äldre fl era påkostade som minner om socknens stora industriidkare som Spånberg och Wennberg. Flertalet titlar på de äldre vårdarna speglar också socknens brukshistoria där Norrahammar spelat en stor roll. Särskilt intressanta är ett antal järnvårdar med högt lokalhistoriskt värde. Ett par prästgravar speglar socknens egenskap av moderförsamling. Med undantag för ovannämnda rader med grusgravar så har kvarteren ett blandat bestånd av gravar i tid, form och material, vilket tillåter ett visst mått av nytillskott. Några borttagna äldre vårdar har samlats som ”museivårdar” vid klockstapeln och har var för sig ett stort värde. 1971 års utvidgning är klart avskild och har en stram efterkrigstida prägel av ett slag som är vanligt på landets kyrkogårdar. Utförandet är konsekvent med kvaderstensmurar, spjälgrindar och rumsskapande häckar. Nya kyrkogården har en axial uppbyggnad med rygghäckskantade nord-sydliga rader av moderna låga vårdar kring en central grusgång. Kyrkogården avgränsas i öster och söder med en fogad och kalkstenstäckt mur med grindparti. Kyrkogårdens ursprungliga karaktär med grusgångar i rutnät och grusgravar är idag borta. Det huvudsakliga intrycket utgör mellan- och efterkrigstidens vårdtyper, vilka främst speglar folkhemmets kollektivistiska ideal och betoningen av likheten inför Gud. Därmed är titlarna mycket fåtaliga. Nya kyrkogårdens efterkrigstida kyrkogårdsideal är en vanlig syn på de svenska kyrkogårdarna. Ett fåtal småvårdar från mellankrigstiden visar på resterna av en allmän linje i sydost. Detta är en ofta försummad del av kyrkogårdarnas historia som berättar om samhällets mindre bemedlade, de som ej hade råd med några enskilda köpegravar. Norr om nya kyrkogården är en minneslund som berättar om vår tids förändrade gravseder. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider fi nns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, trädrader, rygghäckar och grusgångar är väsentliga delar av kyrkogårdens utformning. - Vårdar fram till 1940 eller med titel bör bevaras på plats, inklusive tillhörande arrangemang som grusbädd, staket, kätting eller stenram. Gjutjärnskors och vårdar äldre än 1850 skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Nytillskott bör undvikas i västra delen av kvarter B och i D. |
