Stäng fönster Värnamo kn, BREDARYD 45:2 BREDARYDS KYRKA
Anläggning - Värdering
| BREDARYDS KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Avdelning A Gamla kyrkogården utgör en väl sammanhållen enhet, vilken präglas av ett rikt gravvårdsbestånd från 1800-talets andra och 1900-talets förra hälft. En stor del av dessa vårdar besitter var för sig ett högt kulturhistoriskt värde och som regel står de alla på ursprunglig plats. Det finns ett brett spektra av olika typer, från små enkla granitplattor till högresta obelisker och bautastenar. Ett särskilt intresse tilldrager sig det relativt stora antalet bevarade gjutjärnsvon vårdar, vilka är framställda vid järnbruken i Häryd och Åminne. Dessa representerar den allra tidigaste industriella framställningen av gravkonst. Framträdande är några stora familjegravar knutna till betydande personer i socknen under 1800-talet: von Mentzerska med en genom sin skala unik gjutjärnsvård, Kuylenstjernska samt fabrikör Lundells bautasten med cypresser och omgärdande gjutjärnsstaket. Sistnämnda är vid sidan av en grav med pollare och kätting den enda gravinramning som bevarats. De är idag gräsbesådda men borde få tillbaka sin grusyta för att ge en bild av hur många gravar tidigare tedde sig. De många vårdarna med titel berättar om socknens sociala sammansättning under gången tid och förmedlar personhistoria. Vid eventuella nytillskott inom kvarter II och III bör kraven på god kvalitet vara högt ställda. Avdelning B har idag en ordinär efterkrigstida prägel med rader av låga vårdar i gräskvarter. Detta är en vanlig karaktär bland svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger främst hos enskilda vårdar, vilka genom ålder, titel eller utförande förmedlar konst-, lokal- eller personhistoria. Avdelning C har bevarat sin efterkrigstida karaktär från anläggandet 1957. Överlag är denna en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar, men sällan så konsekvent genomförd som här. Utmärkande är gravraderna med i storlek och form enhetliga vårdar i opolerad ljus granit inom gräskvarter med häckar. Frånvaron av titlar förstärker intrycket av den kollektivism som kopplas samman med folkhemmet. Vårdarnas formspråk är modernistiskt reducerat och några typer är ritade av kyrkogårdsutvidgningens arkitekt G V Walberg, Malmö, vilka därigenom får ett särskilt kulturhistoriskt värde. I övrigt är det de övergripande strukturerna man bör slå vakt om och bibehålla de riktlinjer angående storlek och material på vårdarna som uppsattes av kyrkogårdsarkitekten. Avdelning D har en ordinär efterkrigstida prägel med rader av låga vårdar i gräsmatta. Detta är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i de övergripande strukturerna. Cypressraden i E har ett värde som gränsmarkör och stämningsskapare. Den stramt utformade urnlunden i avdelning F och minneslunden är uttryck för gravseden under slutet av 1900-talet. Den rika vegetationen ger en intim stämning som kontrasterar något mot den övriga kyrkogården. kyrkogården som helhet Bredaryds kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården är kraftigt utvidgad under 1900-talet och den äldsta delen är mer eller mindre innesluten. Alla delarna är dock klart avgränsade genom murar, nivåskillnader och trädrader. Runt hela kyrkogården löper en fogad granitmur från 1961 med putsade grindstolpar. Äldsta delen, avdelning A, har krönläget på den åsrand där kyrkogården är belägen. A:s rektangulära platå sluttar svagt åt söder och har kyrkan i norra delen. Genom stödmurar (nyligen försedda med välanpassat järnstaket), trädkrans och grusgångar har A karaktären av en traditionell landsbygdskyrkogård. Uppbyggnaden är från söder tämligen symmetrisk med två jämnstora kvarter framför kyrkan och ett mindre vid nordsidan. En allé kantar första delen av gången upp mot kyrkans mittport. Kvarteren söder om kyrkan uppvisar ett rikt bestånd av gravvårdar från 1800-talets andra hälft och 1900-talets förra. Det är ett brett spektra av olika typer, från småskaliga till högresta, somliga över två meter. Vårdarna är som regel vända mot mittgången och står på ett ålderdomligt ostrukturerat vis. Grusbäddar och grusgångar inom kvarteren är idag avlägsnade, vilket försvagat helhetsintrycket. Men större delen av vårdarna besitter i sig höga kulturhistoriska värden. Av särskilt intresse är de 28 gjutjärnsvårdar som kan knytas till bygdens järnbruk, Häryd och Åminne. Dessa representerar den första industriella framställningen av gravkonst. Framträdande inslag är några stora familjegravar. Kuylenstjernska och von Mentzerska vittnar om två av socknens gamla säterier. På den senare reser sig länets största gjutjärnsvård, tillverkad vid Häryd. Fabrikör Lundells grav berättar om industrialismens genombrott i socknen. Samtidigt är graven den ena av endast två som bevarat sin inramning. Dess resliga bautasten omges av ett konstrikt gjutjärnsstaket. Graven är väl exponerad vid sidan av mittgången. Flera vårdar med titel förmedlar person- och lokalhistoria. Här finns såväl pigor och drängar som överstelöjtnanter och rusthållare gravlagda. Hemmansägare är vanligast, vilket speglar socknen som småbrukarbygd. Vid eventuella nytillskott i kvarteren bör en hög kvalitet eftersträvas. Kvarteret norr om kyrkan har ett fåtal äldre vårdar som kan tyda på en allmän linje och har i vår tid tagits i anspråk för nya gravsättningar. Två medeltida gravhällar, resta i nordvästra hörnet utgör omistliga historiska dokument. I kyrkogårdens nordöstra hörn står en grupp äldre gravvårdar invid ett sorgeträd, vilket ger en bild av det förra sekelskiftets kyrkogårdsideal. Den första av utvidgningarna (B) skedde 1919 åt norr och utgör en något lägre liggande, närmast kvadratisk platå, avgränsad med trädkrans. Uppbyggnaden är stram och enkel med några få rätvinkliga grusgångar. Vårdarna från mellan- och efterkrigstiden står i nordsydliga rader och har överlag den låga profi l som blev vanlig under 1930-talet. Genom att hela kvarteren lagts i gräs är karaktären idag efterkrigstida, en typisk utveckling bland länets kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i den övergripande strukturen och enskilda vårdar med titel, hög ålder eller konstnärlig utformning. Övriga utvidgningen runt kyrkogårdens alla sidor projekterades av kyrkogårdsarkitekt G V Walberg, Malmö, och kom till utförande 1957– 69. Det var dock bara avdelning C från 1957 (norr om B) som kom att utföras helt enligt arkitektens intentioner. Denna avdelning har en mycket helgjuten efterkrigstida karaktär med i hög grad uniforma vårdar av ljus, opolerad granit i rader inom gräskvarter med häckar. Titlar och familjegravar förekommer inte. Ett antal av vårdarna är ritade av arkitekten själv. Formspråket är stramt och reducerat i modernistisk anda. Gravarnas utformning kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför Gud. Avdelning C besitter höga gestaltningsmässiga värden och nya vårdar bör anpassas efter de befi ntliga. Ett stort kvarter sträcker sig längs kyrkogårdens östra sida, avdelning D. Gravvårdsbeståndet är sentida med vanlig låg profi l. Några trappor förbinder detta kvarter med de högre liggande delarna i väster. Söder om A fi nns urn- och minneslund som speglar det sena 1900-talets gravsed. De båda kvarteren väster om A är outnyttjade (liksom en yta längst i norr) och bildar huvudentré till kyrkogården med allé och stramt bårhus från 1960 i traditionell utformning. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården - Kyrkogårdens olika årsringar är klart avläsbara genom murar, trädkransar och nivåskillnader samt binds samman av några få huvudaxlar. - Murar, grindstolpar, smidesgrindar, trädrader och grusgångar är viktiga delar av kyrkogårdens formgivning. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Gjutjärnsvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Avdelning A:s rika bestånd av äldre vårdtyper med ovanligt många gjutjärnskors bevarade på ursprunglig plats. - Avdelning C har en karaktäristiskt stram, efterkrigstida utformning med gestaltningsmässiga värden. |
