Stäng fönster Värnamo kn, TORSKINGE 4:4 TORSKINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| TORSKINGE KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A Kvarterens gravvårdsbestånd är varierat och speglar de senaste 100 åren. Genom sitt läge vid koret och mot landsvägen är det ett typiskt köpegravsområde, med stor andel familjegravar. Därigenom har området en stor betydelse för intrycket av kyrkogården. Flertalet vårdar är från 1900-talets förra hälft och svart granit är det dominerande materialet, till vilket man bör ta hänsyn vid nytillskott. Det kulturhistoriska värdet är dock främst knutet till enskilda vårdar. Ett antal resliga vårdar från förra sekelskiftet ger dynamik åt kyrkogården och ett historiskt djup åt området i fråga, till dessa kan även räknas ett gjutjärnskors. Kvarteren består i övrigt av främst låga, uniforma vårdar som till skillnad från obelisker och bautastenar återspeglar ett mer kollektivt ideal. Ett antal vårdar har ursprungligen haft grusbädd. Det norra kvarteret är föga utnyttjat, vilket kan hänga samman med äldre folkliga föreställningar om kyrkogårdens nordsida. De fåtaliga titlarna berättar främst om hemmansägare. Kvarter B Genom sitt välexponerade läge mot landsvägen så är B ett typiskt köpegravskvarter med stor andel högresta vårdar från förra sekelskiftet. Dessa speglar den tidens individualism i kontrast mot de låga vårdarna från 1940- och 50-talen, vilka är uttryck för ett förändrat ideal. Särskilt framträdande är folkskollärare Erikssons häckinramade grusgrav vid gången mot kyrkporten, kyrkogårdens enskilt mest karaktärsskapande grav. Det är också den ena av de två grusgravar som bevarats, den andra även den i kvarter B. Det är av stor vikt att de bibehålles, dels för deras karaktärsskapande verkan, dels för deras pedagogiska värde som exempel på en från länets kyrkogårdar nästan försvunnen gravsed. Kvarteret har stor betydelse för upplevelsen av kyrkogården och de resliga äldre vårdarna bör bevaras på plats. Detta gäller även yngre vårdar som genom titlar berättar om olika yrken eller har konstnärligt värde. Kvarter C Kvarteret har delvis ett förflutet som allmän linje och resterna av denna berättar historien om socknens bredare folklager, de som ej hade råd med en köpegrav. Allmänna linjen är sällan bevarad på länets kyrkogårdar. Det var dock inget renodlat allmänt kvarter för här finns även ett fåtal mer påkostade vårdar från tidigt 1900-tal som bildar en påtaglig kontrast mot de idag dominerande låga vårdarna från efterkrigstiden, vilka sannolikt ersatt allmänna linjegravar. Titlar förekommer främst bland de äldre vårdarna och berättar om såväl gångna tiders yrken som sociala skillnader i socknen. Kvarter D Kvarteret präglas helt av mellan- och efterkrigstidens låga vårdar, som regel av svart granit. Det rör sig om såväl familje- som ensamgravar. Tidigare var kvarteret outnyttjat så när som på ett smideskors över komminister, vilket är den enskilt värdefullaste vården. Kvarteret är ännu ej fullt utnyttjat och återspeglar därför något av gångna tiders negativa föreställningar kring kyrkans nordsida. Det kulturhistoriska värdet ligger främst i den relativa enhetligheten i höjd och material hos vårdarna, samt i enstaka vårdar som genom titel berättar något om socknens historia. Nya kyrkogården Nya kyrkogården från 1960 speglar genom sina raka rader av enhetliga vårdar efterkrigstidens och folkhemmets kollektivistiska kyrkogårdsideal där titlar lyser med sin frånvaro. Detta är en karaktär som är vanlig på landets kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i vårdarnas enhetliga storlek och den övergripande rumsliga struktur som ges av hagtornshäckarna. Nytillskott bör i västra delen söka anpassa sig efter storleken på befi ntliga vårdar. Minneslunden i öster är ett uttryck för vår samtids förändrade gravsed. kyrkogården som helhet Torskinge kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Kyrkogården består av en äldre del och en yngre från 1960 i väster och norr. Den äldre delen är en typisk liten landsbygdskyrkogård med den tornlösa kyrkan i centrum. Den omges med en i sin helhet bibehållen stödmur, som därmed även markerar övergången mot utvidgningen. Av en tidigare trädkrans återstår endast en rad med askar och två karaktärsskapande träd väster om ingången. Kyrkogårdens gamla del genomlöps av rätvinkliga grusgångar som defi nierar gravkvarteren. Bevarandet av dessa grusytor är desto viktigare med tanke på att nästan alla grusgravar lagts igen. Grus som markbeläggning har en hundraårig tradition på landets kyrkogårdar. Eftersom kyrkogården är relativt liten kommer den gamla delen att domineras av de köpegravskvarter som upptar södra hälften, mellan kyrkan och landsvägen. Det blandade gravvårdsbeståndet där domineras av de högresta vårdarna från 1800-talets slut och 1900-talets början. Dessa återspeglar den tidens individualism i kontrast mot efterkrigstidens låga vårdar, vilka till antalet är lika många. Gemensamt är dock det nästan allenarådande bruket av svart granit som gravstensmaterial. Detta bör man taga hänsyn till vid nytillskott. Det är på kyrkogårdens södra sida som de enda två bevarade grusgravarna finns, vilka därmed får ett extra högt värde ur bl.a. pedagogiskt perspektiv. De ger en bild av hur många gravar såg ut fram till det sena 1900-talets rationaliseringar. Särskilt karaktärsskapande för denna del av kyrkogården är den ena av grusgravarna med sina två storskaliga vårdar, väl exponerade mot gången till kyrkan, en av de mest statusfyllda platserna. På västra och norra delen av kyrkogården dominerar mellan- och främst efterkrigstidens låga vårdtyper, vittnande om en förskjutning från betoningen av individen till kollektivet. Det västra kvarteret har inslag av ett fåtal äldre vårdar, såväl påkostade familjegravar som enkla allmänna linjegravar. Dessa har var för sig ett värde och berättar om de sociala skillnaderna inom socknen under tidigt 1900-tal. Det norra kvarteret är mer enhetligt och där är det åter den svarta graniten som är vanligast. Den norra delen av kyrkogården togs i bruk först under 1900-talet och är ännu till viss del outnyttjad, därmed återspeglande forna tiders negativa föreställningar kring kyrkans nordsida. Särskilt intresse på kyrkogårdens äldre del tilldrar sig fyra vårdar i smide- och gjutjärn samt tre 1700-talsvårdar, varav fl ertalet är samlade vid kyrkomuren. Dessa är värdefulla representanter för den hantverksmässiga framställningen av gravvårdar innan industrialismen och under dess första tid. Utvidgningen från 1960 omges av stödmurar och har ett påkostat entréparti med smidesgrind. Trädrader av lind omsluter utvidgningen på alla sidor utom mot gamla kyrkogården. Grus gångar binder samman de båda delarna. Med sina raka rader av låga moderna vårdar är utvidgningen en fortsättning på efterkrigstidens och folkhemmets ideal. Intrycket är därmed enhetligt. Detta är en vanlig karaktär på landets kyrkogårdar. Ett värde fi nns dock i strukturen med framför allt de rumsskapande hagtornshäckarna. En nyanlagd minneslund i östra änden speglar det sena 1900-talets förändrade gravsed. Titlar förekommer tämligen sparsamt på kyrkogården. De som fi nns berättar om hemmansägare och vanliga yrkesroller eller förtroendeposter samt sociala skillnader i socknen under 1800- och 1900-talet. Därmed utgör dessa vårdar historiska dokument, värda att bevara. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Stödmurar, smidesgrindar, trädrader och enstaka äldre träd, häckar och grusgångar är väsentliga delar av kyrkogårdens karaktär. - Äldre vårdar (fram till 1940) och vårdar med titel utgör viktiga inslag i kvarteren på gamla kyrkogården. Därmed är det av vikt att de bevaras, helst på plats. Detta gäller framför allt den södra delen som även är känslig för nytillskott. Vårdar äldre än 1850 och järnkors skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - De båda grusgravarna bör bibehållas i befi ntligt skick. |
