Stäng fönster Lycksele kn, KYRKAN 3 LYCKSELE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Lycksele kyrka, LYCKSELE KYRKA | |
| 6/21/11 |
| Motivering |
|---|
|
Placeringen av en kyrka i Lycksele 1607 innebar startskottet för Lyckseles utveckling mot en centralort för inlandet. Som moderförsamling för många inlandssocknar och med en av Övre Norrlands tidigaste nyklassicistiska kyrkor med stenimiterande träfasader blev Lyckseles tredje och nuvarande kyrka också en förebild för andra kyrkor i inlandet som byggdes under 1800-talet. Även om så gott som alla kyrkobyggen passerade Överintendentsämbetet och de flesta fick sin slutgiltiga form av arkitekterna där, så hade församlingarna ofta en idé om hur de ville att kyrkan skulle se ut. På det sättet kan man se Lycksele kyrka som en förebild. Den nyklassicistiska karaktären förstärktes tydligt vid 1850-talets restaurering, som innebar att sakristian flyttades från sin ursprungliga plats mitt på norra långhusväggen till platsen bakom koret i kyrkans längdriktning, att färgsättningen ändrades från rosaröd till gråvit och förmodligen också att den stenimiterande slätpanelen sattes upp. Typiska nyklassicistiska drag är bl.a. fasadens stilrenhet, tornavslutningen med valmat tak och öppen lanternin samt inte minst dispositionens axialitet och klarhet med tre avgränsade block; torn i väster, långhus och sakristia i kyrkans längdriktning i öster. Lars Israel Wahlmans restaurering på 1920-talet, som utvändigt främst påverkade sakristians utformning och västra entréns omfattning, minskade i någon mån den nyklassicistiska prägeln och förde in drag av nationalromantik. Ändringarna är dock gjorda med stor kvalitet och är fint samman-fogade med helheten. Desto sämre anpassat är Rolf Berghs norra vapenhus från 1977. Även om placeringen har kopplingar bakåt i tiden till den första sakristian, så är utförandet av sämre kvalitet och bristande anpassning. Exempelvis avviker panelens utförande från kyrkans. Interiören har genomgått många stora förändringar och är idag en blandning av de restaureringar som genomförts. Man kan svårligen säga att någon tidsperiod totalt dominerar. Kvar från 1850-talets restaurering är bl.a. predikstolen, altaret, altarringen och de delar som är kvar av arkitekturmålningen på korväggen. De har en tydlig nyklassicistisk prägel och samspelar därmed förtjänstfullt med kyrkans exteriör. Wahlmans 1920-talsrestaurering är idag främst märkbart i vapenhuset, som förutom golvbytet helt präglas av denna restaurering och av Filip Månssons måleri. Knut Nordenskjölds 1950-talsrestaurering är kanske särskilt tydlig i sakristian, som fått behålla mycket av den karaktär den fick då, med bl.a. listindelning av innertaket, nytt altare samt Nordenskjölds karaktäristiska obelisker som från början var avsedda för främre bänkparen. Inne i kyrkorummet är 1950-talsrestaureringen särskilt tydlig i takplafondmålningarna och kyrkbänkarna. Takmålningarna av Gunnar Torhamn utgör ett aningen främmande inslag i en nyklassicistisk kyrka, men har samtidigt konstnärliga och teologiska värden. De har ett bibliskt bildspråksberättande som bl.a. används vid konfirmationsundervisning och vid guidningar i kyrkan. 1970-talets förändringar, huvudsakligen enligt Rolf Bergs förslag, är de som gått hårdast fram med kyrkorummet. Vad som i synnerhet innebar stora förändringar av kyrkans karaktär var rivandet av den gamla läktaren, uppförandet av en ny läktare, den nya dominerande läktarorgeln, borttagningen av bänkar under läktaren och tillskapandet av ett kyrktorg, samt det nya ljusa furugolvet. Även den nya ingången från norr och Olle Blombergs väggmålning som finns ovan den gör att kyrkorummet splittrats ännu mer. Bland mindre sentida tillägg som också minskar den nyklassicistiska karaktären kan man nämna kororgeln. Även måleriet invändigt har förändrats kraftigt ett flertal gånger, då tidigare dekorationer målats över med nya. Resultatet har blivit att färgsättningen spretar en del och att helheten därför inte håller ihop riktigt bra. Särskilt är det läktarens och läktarorgelns orangea färg och bänkinredningens stålblågrå färg som står ut en aning från helheten. Kyrkan har många lösa inventarier av stort värde, bl.a en Kristusfigur som är Lapplands enda medeltida skulptur (tillhörde troligen moderförsamlingen Umeå landsförsamling från början). Det kors som det är monterat på tillverkades dock på 1920-talet. Försam-lingen har även en större porträttsamling i sin ägo samt en betydande boksamling. Ett av kyrkans stora bruksvärden är den högklassiga orgeln. Kyrkan är också Lyckseles främsta konsertlokal. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan präglas utvändigt främst av klassicistisk enkelhet från byggnadstiden 1799 och restaureringen 1850. 1920-talets tillägg i en blandning av klassicism och nationalromantik har en stark tidsprägel men är ändå skickligt infogade med hög ambition och god kvalitet. Materialen, i synnerhet den släta panelen från 1850-talet och spåntaket är viktiga att behålla. Grindstolparna med portal av smide har ett miljöskapande värde inom kyrko-miljön. Detsamma har begravningskapellet, som är ritat av västerbottens-arkitekten Kjell Wretling och till sin stil anpassat till kyrkan. Gamla kyrkogården vid kyrkan utgör en rik kyrkogårdsmiljö. Det stora antalet äldre gravvårdar, t.ex. järnkors och grusgravar med häckomgärdning, samt den vällagda bogårdsmuren är viktiga som lokalhistoriska dokument och för att de bidrar till kyrkogårdens stämningsmässiga värde. Gravkullarna och Fjellströms familjegrav utgör särskilt ovanliga inslag, med personhistoriskt värde och med kopplingar till Lyckseles ursprungliga lokalisering på Gammplatsen. Koret med sin symmetri, sakristiedörrarna, skenperspektivmålningen, altaret, altarringen och den praktfulla predikstolen utgör värdefull inredning från 1850-talet och är avgörande för upplevelsen av kyrkorummet och den kvarvarande karaktären av nyklassicism. Det medeltida krucifixet är Lapplands enda och ger kontinuitet bakåt till församlingsbildningen på 1600-talet. Vapenhuset präglas helt av Lars Israel Wahlmans 1920-talsrestaurering. Med sina symmetriska läktartrappor och kolonner samt tidstypisk färgsättning och Filip Månssons dekorationsmåleri är vapenhuset en stor tillgång för kyrkan. Detsamma gäller sakristian som helt präglas av Knut Nordenskjölds 1950-talsrestaurering, med listindelat tak, altare, obelisker och passande äldre möblering. |
