Stäng fönster Umeå kn, SOFIEHEM 4:5 ÅLIDHEMS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Ålidhems kyrka, ÅLIDHEMSKYRKAN | |
| 8/30/11 |
| Motivering |
|---|
|
Ålidhems kyrka är utpräglat modernistisk och funktionell, ja närmast profan i sin utformning. Med sina platta tak, räta vinklar och avsaknad av utsmyckning är det utifrån inte mycket som skvallrar om byggnadens användning. Det är lätt att associera till en samtida skola, med korridorer, klassrum och anspråkslösa entréer i markplan samt en högre byggnadskropp för gymnastiksalen. De krönande enkla träkorsen som reser sig på takkanten i norr och söder är tillsammans med klockstapeln nästintill det enda som avslöjar att det är en kyrkobyggnad. Kyrkan är i ovanligt hög grad präglad av 1970-talets politiska anda, där demokrati, jämlikhet, gemenskap och närhet mellan det andliga och världsliga stod högt i kurs. Många beröringspunkter finns också med småkyrkorörelsen och den liturgiska rörelsen. Det var två inomkyrkliga företeelser som etablerats tidigare, men som var i särskild samklang med det omgivande samhället under 1960- och 70-talen och därför fick en stor påverkan på den moderna kyrkotradition som Ålidhemskyrkan är en del av. Småkyrkorörelsen arbetade för att människor skulle ha nära till kyrkan, med små stadsdelskyrkor som betjänade en mindre församling än de äldre, traditionella och mer monumentala kyrkorna gjort. En viktig del av småkyrkotanken var också att lokaler för församlingsarbetet skulle ingå i anläggningen och vara sammanbyggda med kyrksalen. Den liturgiska rörelsen ville förnya liturgin och göra lekmännen, dvs. församlings-medlemmarna, mer aktivt medverkande i gudstjänsten. Följden för kyrkobyggnadens gestaltning blev en demokratisering av kyrkorummet, att långhuskyrkan ersattes av det centrala rummet och att koret som avskild plats tenderade att försvinna. I Ålidhems-kyrkan är altaret framflyttat vilket möjliggör mässfirande ”versus populum”. Genom kyrkorummets tvärställda orientering, avsaknaden av upphöjt kor samt altarets och predikstolens enkla utformning och placering på golvet betonas gemenskap och delaktighet snarare än andäktig vördnad inför det heliga. Rummet känns hemtrevligt och ombonat med sin enkla furuinredning, vilket förstärks av Åke Pallarps väggmåleri. Ålidhemskyrkan är representativ för Carl Nyréns kyrkor, som ofta kännetecknas just av öppenhet, välkomnande och flexibilitet. Nyrén var en erkänt skicklig träbyggnads-arkitekt (fick bl.a. träpriset samt Kasper Salinpriset flera gånger) och har ritat många kyrkor runt om i Sverige, de flesta för Svenska Missionskyrkan (tidigare Missions-förbundet). Nyrén hade sina rötter där och hans strävan var att återskapa den känsla av gemensamhet och naturlighet som enligt honom kännetecknar samfundet. Detta kan ställas mot den andra, diametralt skilda, linjen inom modernistisk kyrkoarkitektur, som bl.a. representeras av arkitekterna Peter Celsing och Sigurd Lewerentz. Deras slutna, formmässigt expressiva och ofta relativt mörka kyrkor i handslaget tegel eller betong är inte i första hand funktionella vardagskyrkor utan har andra estetiska ambitioner och gestaltar i högre grad andakt, högtid och kontemplativ eftertanke. Ålidhemskyrkans strävan att vara en vardagskyrka för alla är påtaglig även i den yttre utformningen. Det opretentiösa formspråk kyrkan förmedlar, att inte sätta sig över den omgivande profana bebyggelsen eller stänga ute någon, utan tvärtom välkomna samhället in i kyrkan, märks bl.a. på den inglasade södra fasaden, entréerna i gatunivå, de låga proportionerna på merparten av anläggningen och integreringen av såväl församlingslokaler som barn- och ungdomslokaler. I sin fyrkantighet solidariserar sig kyrkan med den lådliknande tegelbebyggelsen på Ålidhem, men erinrar samtidigt om den norrländska träbyggnadstraditionen på ett förtjänstfullt sätt med sina träfasader, faluröda färg och i klockstapelns fall tjärade fasader. De estetiska och arkitektoniska kvaliteter som finns har åstadkommits med små medel, exempelvis proportionerna, grupperingen av fasadpanelen, ljusföringen samt stramheten och konsekvensen i former och uttryck. Byggnadens karaktär som utmärks av funktionalitet gör frånvaron av påklistrade ornament inte bara påtaglig utan helt nödvändig. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Ålidhems kyrka har ett högt idéhistoriskt och samhällshistoriskt värde, då det är den kyrka i länet som tydligast förmedlar hur 1970-talets vänsterinriktade och politiska anda kunde omsättas i en vardagskyrka med tydliga ambitioner att stå för tidens centrala värderingar om demokrati, jämlikhet, solidaritet, gemenskap och närhet mellan det andliga och världsliga. Kyrkans hemvist intill student-området Ålidhem och nära Umeå universitet, som under 1970-talet var känt i landet som ”det röda universitetet”, förstärker dessa värden. Även arkitektur- och byggnadsteknikhistoriskt är kyrkoanläggningen ett bra exempel på 1970-talets byggande och estetik, bl.a. genom användningen av platta tak, limträbalkar samt omålade furupaneler och furumöbler. Arkitekten Carl Nyrén var en av sin tids mest framstående arkitekter i Sverige. Kyrkans formspråk är kantigt och avskalat samtidigt som interiören är varm och hemtrevlig. För att behålla denna karaktär är det viktigt att värna om det funktionella och strama, och därmed undvika möbler och andra tillägg i avvikande stilar eller med dekorativ ornamentering. Kyrkans närmaste omgivning, med naturtomt, fullvuxna tallar och berg i dagen, har fina kvaliteter och är betydelsefull för upplevelsen av kyrkomiljön, såväl utifrån som inifrån genom uppglasningarna mot naturen. Tillsammans med träd- och markplaneringen framför kyrkan ger naturmiljön en viktig inramning till kyrkomiljön och har ett kontemplativt värde. Klockstapeln har en mer sakral och traditionell prägel än kyrkoanläggningen i sig och utgör en viktig markör på att detta är en kyrklig miljö. Det är också ovanligt att kyrktuppen sitter på klockstapeln istället för kyrkan, vilket understryker ovanstående. Korfondtextilen har konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. Den är skapad av Anna-Lisa Odelquist-Kruse, en av landets mest betydelsefulla textilkonstnärer under 1900-talet. Detta är hennes största textil i stiftet och en av hennes största i landet. |
