Stäng fönster Karlskrona kn, FREDRIKSKYRKAN 1 FREDRIKSKYRKAN
Anläggning - Värdering
| FREDRIKSKYRKAN | |
| 2/22/21 |
| Motivering |
|---|
|
Sedan Skåne och Blekinge blivit del av Sverige insåg Karl XI behovet av en flottbas närmare kontinenten för att befästa rikets östersjövälde. Erik Dahlberg och Nicodemus Tessin d.ä. fick ansvara för att över några glest bevuxna klippiga öar lägga ut den storslagna stadsplan som ännu betraktas som Sveriges enda fullt utförda barockplan, en rutnätsplan kompletterad med strålgator samt en centralaxel och monumental platsbildning i Stortorget vilken saknar motsvarighet i svensk stadsbyggnadshistoria. Utöver Fredrikskyrkan i öster och Trefaldighetskyrkan i söder finns idag inga kvarstående byggnader från barockepoken vid Stortorget, främst till följd av den stora stadsbranden 1790. Rådhuset från 1798 som är ombyggt i flera omgångar är emellertid stilmässigt anpassat efter kyrkorna och utgör fond i väster. Som en av Europas bäst bevarade örlogsstäder med bebyggelse av mycket hög arkitektonisk, konstnärlig och teknisk kvalitet är Karlskrona både utpekat som riksintresse för kulturmiljövården och upptaget på Unescos världsarvslista. Utöver Stortorget som monumental platsbildning, dess båda barockkyrkor samt byggnader och anläggningar kopplade till militära och civila maritima verksamheter nämns bland annat den bibehållna stadsplanen, offentliga byggnader med koppling till stadens funktion som residensstad samt inslagen av låg trähusbebyggelse som uttryck för riksintresset. Fredrikskyrkan har aldrig omgivits av någon kyrkogård. Stadsförsamlingen använde delvis den närbelägna kyrkogården vid träkyrkan Hedvig Eleonora även efter att kyrkobyggnaden revs. För den mer bemedlade delen av församlingsmedlemmarna var det redan från stadens anläggande vanligt att begravas i Ronneby eller andra kringliggande landsortskyrkor och efter Fredrikskyrkans invigning i dess underliggande gravkammare. Menigheten begravdes istället i stor utsträckning på den så kallade Gamla kyrkogården på Aspö innan invigningen av Vämö begravningsplats på 1850-talet. I Dahlbergs stadsplan från 1694 fanns en stenkyrka inritad vid Stortorgets östra sida, då under namnet Stadskyrkan, och det har spekulerats i om kyrkan redan i detta skede kan ha fått sin grundläggande utformning av Tessin d.ä. Ritningarna som kom till utförande upprättades emellertid av hans son Nicodemus Tessin d.y., en av landets genom tiderna mest inflytelserika arkitekter. Inte minst hade han stor påverkan på den svenska efterreformerta kyrkokonsten, där arkitektoniska influenser från det katolska Sydeuropa behövde anpassas för lutherska kyrkorum. Ritningarna utformades på 1690-talet men arbetena avstannade efter anskaffande av material för grundläggning. Först sedan krigs- och peståren under 1700-talets första decennier var över kunde byggarbetena återupptas med större beslutsamhet och när invigningen skedde 1744 i närvaro av kronprins Adolf Fredrik och prinsessan Lovisa Ulrika var byggnationerna ännu inte helt avslutade. Kyrkan uppkallades efter Fredrik I, men har parallellt även kallats Storkyrkan. Exteriören bevarar i allt väsentligt sin ursprungliga gestaltning med basilikaform, korta korsarmar, halvrund absid i öster och västfasad flankerad av låga torn. För denna typ av skådefasader var jesuitordens huvudkyrka Il Gesú i Rom stilbildande. Medan den romerska barocken utvecklades bort från renässansens klassicistiska, måttfulla ideal drev Tessin den lutherska eller karolinska barocken i motsatt riktning, mot en mer renodlad antikiserande arkitektur fri från överdådig prakt. I Fredrikskyrkans exteriör tydliggörs detta i västfasadens tempelgavelmotiv, men även i den strama fasadgestaltning som även återfinns på Trefaldighetskyrkan, med ockragula putsfasader indelade av pilastrar och listverk i grågul kalk- och sandsten eller puts. Påtagliga likheter finns med västfasaden på Sant´Atanasio dei Greci som är belägen i närheten av Spanska trappan i Rom. Fredrikskyrkans båda torn var liksom på Sant´Atanasio tänkta att avslutas med karnisformade tornhuvar, men trots att också senare förslag till sådana framlagts har tornen alltjämt sin initialt provisoriska men för kyrkan karaktäristiska, något rumphuggna avslutning med flacka korslagda sadeltak. I ursprungsritningarna är dessutom västpartiets rundbågiga nischer och frontonens krön försedda med friskulpturer som inte heller förverkligades. Begränsad ekonomi kan ha varit ett av skälen, men just skulpturers och andra avbildningars förekomst i de lutherska kyrkorna var omtvistat vid tiden, exempelvis ansåg Karl XII detta vara uttryck för avgudadyrkan. Tessin fann en medelväg mellan de liturgiska kraven och sina egna ambitioner om gudstjänstrum med skönhet värdig gudomen genom att introducera änglar och de sju dygderna som figurativa koncept att användas i lutherska kyrkor. I Fredrikskyrkan återfinns inga änglar i interiören men väl i dopängeln och dödsängeln med timglas på predikstolen, båda samtida med kyrkans invigning, liksom i Niklas Ekekrantz magnifika rokokoorgelfasad från 1764 Ett tydligare exempel på hur Tessin omstöpte de motreformatoriska idealen återfinns i stället i sidoskeppen, där höga kolonnader bildar nischer som bidrar till ett ljust kyrkorum i bjärt kontrast till den katolska traditionen med dunkla sidokapell för helgondyrkan. Renoveringsprojektet 2016–18 efter arkitekt Ole Drachmans förslag, som av flera anledningar blivit uppmärksammat och omdiskuterat, får beskrivas som en av de mest genomgripande omdaningarna av ett kyrkorum inom Svenska kyrkan den senaste hundraårsperioden. Sedan ombyggnaden präglas interiören av två tydliga årsringar. Dels den ljusa 1700-talskyrkan enligt Tessins visioner från sent 1600-tal med brett långhus, kolonnader, vitputsade murverk, joniska pilastrar samt tunn-, kryss- och hjälmvalv. Dels en under 2000-talet framväxande trend med önskemål om flexibla och multifunktionella kyrkorum där fler av församlingarnas verksamheter kan samlas under kyrkans tak. I Fredrikskyrkan är förändringarna tydligast i att de slutna bänkkvarteren ersatts av lösa stolar designade av Åke Axelsson samt att nya rumsindelningar med nya materialinslag i form av glas- och lättmetallpartier i korsarmarna och kring västentrén fått framträdande roller. Även tekniska innovationer som höj- och sänkbara podier och bildskärmar är inslag som åtminstone ännu är relativt ovanliga i svenska kyrkorum. Utöver de nämnda dop- och dödsänglarna och orgelfasaden hör begravningsvapnen till de inventarier som är sammankopplade med och förstärker bilden av 1700-talskyrkan. Epitafier och begravningsvapen blev vanliga i protestantiska kyrkor under 1600-talet och speglar äldre tiders gravskick och maktelitens strävan efter hågkomst i stormaktstidens Sverige. De var också ett sätt att föra in påkostade utsmyckningar jämförbara med de katolska helgonaltarna i lutherska kyrkorum. Även kyrkklockorna är exempel på äldre inventarier som har ett särskilt kontinuitetsvärde, även om både mellan- och lillklockan fick gjutas om efter branden 1790. J.A. Hawermans nyklassicistiska predikstol från 1854 får sägas var det enda bestående och framträdande inslaget av 1800- och 1900-talens tillägg och inredningar. I den nya gestaltningen av kyrkorummet har dopfunten i diabas placerad i mittgången samt det mobila altaret av carraramarmor, båda formgivna av Pål Svensson, fått centrala roller. Den rekonstruerade barockorgeln och den romantiska Åkerman & Lund-orgeln från tidigt 1900-tal är båda musikinstrument av mycket hög kvalitet och musikaliskt värde som dessutom kompletterar varandra stilmässigt. I detta sammanhang bör även Fredrikskyrkans karaktäristiska klockspel från 1967 som spelar flera gånger dagligen lyftas fram. |
