Stäng fönster Helsingborg kn, GAMLA STADEN 8:8 SANKTA MARIA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Sankta Maria kyrka, SANKTA MARIA KYRKA | |
| 12/4/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för S:ta Maria kyrkoanläggning S:ta Maria kyrka i Helsingborg är, tillsammans med Kärnan, de enda kvarvarande medeltida byggnaderna i stadens centrum. Närområdet bevarar mycket av den medeltida stadsplanen, där dagens båda Kyrkogator var några av sin tids viktigaste handels- och genomfartsleder. Det intima torget kring kyrkan är småskaligt och har en historisk karaktär med markbeläggning av smågatsten och trädrader runt kyrkan. Bebyggelsen runt kyrkan spänner från en korsvirkesgård från 1797, via flera byggnader från förra sekelskiftet till hus som tillkommit efter stadens stora saneringar på 70- och 80-talet. Kyrkotomten avgränsas från gatorna omkring av rekonstruerade murar, som följer utsträckningen för den medeltida kyrkogården. Kyrkotomten fungerar idag som en liten blomstrande park som utgör ett populärt andningshål i staden. S:ta Maria kyrka är en god och starkt autentisk representant för den baltiska tegelgotiken. Den blomstrade runt Östersjön under senmedeltiden, då regionens kuststäder tillväxte tack vare fisket och handelsmöjligheterna. I Malmö och Helsingborg, och seklet senare i Båstad och Landskrona, uppfördes nya helgedomar, där S:t Petri kyrka i Malmö bör räknas som regionens främsta exempel på en fullt utvecklad baltisk gotik. Här uppfylls stilidealen fullt ut med ett yttre strävsystem, en ljus högkyrka, takryttare, kapellkrans och tvärskepp, som annars var ganska ovanliga inom den baltiska grenen av gotiken. I Mariakyrkan tvingades man efter en tid avstå från klerestorium och tvärskepp, vilket gett kyrkan en enklare och mörkare karaktär än vad man initialt avsåg. De byggnadsspår man funnit, som visar hur kyrkoutformningen förändrats efter hand, är av betydande pedagogiskt- och historiskt värde. Hit hör bl.a. de delvis färdigställda lisenerna på högkyrkan och öppningarna mot det tänkta tvärskeppet. Av stort värde är även de medeltida takstolarna av ek, i stort sett intakta i mittskeppet. Långhusbygget i tre etapper följer utvecklingen i S:t Petri, där man också byggde koret först och sedan arbetade vidare västerut. Även taklaget i 1500-talstornet är ursprungligt. Av påtagligt värde som källmaterial är också inslagen av återvunnen sandsten, både i exteriör och interiör, med synliga stenhuggarmärken, vilket ger oss kunskap om den föregående kyrkan och samröret med stenhuggarna i kretsen kring Lunds Domkyrka. S:ta Maria kyrka bevarar exteriört bl.a. de ursprungliga, stora fönsteröppningarna och en för dansk tegelarkitektur unik, sicksackad takgesims influerad av engelsk- normandisk stil. Materialen är genomgående av hög kvalitet, t.ex. det lokala teglet som även finns i Kärnan. De norra- och södra portalerna i bruk är båda välbevarade med delvis rekonstruerade partier, rikt utformade med sicksackband resp. kritstenshuvuden; exempel på det överlag ganska begränsade bruket av skulpterad sten under senmedeltiden. Andra ursprungliga drag har skattat åt förgängelsen, bl.a. vid Brunius sedvanligt omgripande restaurering, då strävpelarna och sidoskeppens takgesimser byggdes om, och vapenhuset och sakristian revs. Den är sedan 1953 ersatt med en ny, som i stil ansluter till sin medeltida föregångare, men som med sitt ljusare tegel och med stötfog mot sidoskeppet till fördel ändå kan uttolkas som sekundär. Invändigt skonade Brunius, till skillnad från t.ex. i S:t Petri, det vita kyrkorummet och därmed de under kalken gömda målningarna. Några av dessa frilades vid Hellerströms renovering och nedknackning av putsen 1897. Även valvkappornas puts är kvar, vilket ger valven resning och skapar ett linjespel mot de oputsade ribborna. Kalkmålningsfragmenten är några av få kända exempel från Helsingborgsmästaren, som även tros ha utfört de storslagna målningarna i Borrby kyrka. I båda kyrkorna finns bl.a. en avbildning av helgonet S:t Magnus. Ett annat tidigt bevarat drag är sittnischerna i den södra muren. Det sammanhållna kyrkorummet präglas i övrigt av olika tidsskikt, som spänner från 1500-talet fram till restaureringarna i modern tid. Både altarkapellet och ”Ljusets kapell” har förtjänstfullt inretts med en blandning av nyare- och äldre inventarier, såsom piscinan resp. gravhällen efter Bille och Lindenov. Porträtteringen av Bille som svärdbärande man ansluter till skånsk avbildningstradition, till skillnad från de samtida svenska hällarna där männen ofta knäppte händerna till bön. Bland kyrkans medeltida inventarier har framför allt altarskåpet och triumfkrucifixet mycket höga konsthistoriska värden. Det välbevarade altarskåpet, samtida med kyrkan och ett av 16 som helt eller delvis finns kvar från skånsk medeltid, är vid sidan om det i Lund ett av regionens förnämsta med kungliga vapensköldar och rika figurativa scener på corpus och flygeldörrar. Även triumfkrucifixet, med ev. medeltida färgspår kvar, är ett högkvalitativt arbete. Från efterreformationen märks i synnerhet predikstolen, som förs till Statius Otto med stöd i jämförelser av hans tidigare arbeten, bl.a. den förnäma altartavlan i S:t Petri i Malmö och läktarpredikstolen i Kropps kyrka, men den kan även vara ett verkstadsarbete under hans ledning. Predikstolen har Ottos manieriska, ornamentälskade renässansstil med eleganta figurer och en ytterst kompetent utförd intarsiadörr. Bland övriga föremål märks kyrkklockorna, som alla är av betydande ålder, två ljuskronor från 1600-talet och de stora samlingarna av epitafier och silverföremål, som både är konstnärligt- och social- och personhistoriskt intressanta. Bland de yngsta inventarierna kan nämnas glasmålningarna, utförda av erkända konstnärer, och Wahlmans bänkinredning som fint ansluter till den medeltida stämningen. |
