Stäng fönster Hässleholm kn, VITTSJÖ 122:1 VITTSJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| vittsjö kyrka, VITTSJÖ KYRKA | |
| 1/18/22 |
| Motivering |
|---|
|
Vittsjö ligger cirka två mil norr om Hässleholm vid Vittsjöns västra strand. Socknen präglas av kuperad och småbruten skogsmark rik på myrar. Lämningar efter Vittsjöborg från 1300-talet samt befästningen Vittsjö skans från 1600-talet vittnar om det utsatta läget intill den tidigare riksgränsen. Kyrkbyn har medeltida eller äldre ursprung och är först känd i skrift 1513. När järnväg anlades på 1890-talet etablerade sig Vittsjö som turist- och kurort, en näringsgren som idag lever vidare i form av konferensanläggningar, vandrarhem och campingplatser. Kyrkan och kyrkogården är belägen invid vägen mot Röke, några hundra meter väster om Vittsjön, järnvägen och landsvägen mellan Hässleholm och Markaryd. I närmiljön finns utöver villabebyggelse även församlingshem, pastorsexpedition, skola och idrottshall. Vittsjö kyrka uppfördes sannolikt under 1100- eller 1200-talet med långhus samt lägre och smalare rakavslutat kor. Byggnadshistoriken följer därefter gängse mönster för skånska landsortskyrkor, med tillkomst av vapenhus och valvslagning av kyrkorummet under senmedeltiden samt tillbyggnader i form av korsarm och torn som en reaktion på 1700- och 1800-talens kraftiga befolkningsökning. Mer ovanligt är det sena tillägget av en halvrund absid, vilket tycks ha skett under sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Halvrunda absider hör den romanska byggnadsperioden till, men sena tillbyggnader till medeltida kyrkor med funktion som sakristior förekommer, exempelvis i närbelägna Verum vars absid adderades 1837. Kyrkan är exteriört närmast oförändrad sedan tornets tillkomst 1828 och en välbevarad representant för Lunds stifts många till- och ombyggda medeltidskyrkor, med vitkalkade fasader och stora rundbågiga fönsteröppningar. Karaktäristiskt är det fullbreda och låga tornet med sin enkla panelklädda lanternin liksom taktäckningen av tjärade spån som vid sidan om blyplåt följt kyrkan sedan uppförandetiden. Bevarade spåntak är i förhållande till landskapet i stort särskilt förekommande i de norra skogstrakterna, där bland annat tjärframställning historiskt varit en viktig näring. Interiört präglas kyrkan främst av tre årsringar, den romanska uppförandetiden, den nyklassicistiska perioden med utbyggnaderna av korsarm och torn 1772 respektive 1828 samt restaureringen 1937–38. Medeltiden framträder i den rundbågiga triumfbågen och det romanska koret med kryssvalv från gotisk tid. Vid restaureringen 1937–38 framtogs det ursprungliga korfönstret i öster liksom en väggnisch och en tidigare dörröppning, vilka tillsammans med de samtidigt frilagda kalkmålningarna förstärker det ålderdomliga uttrycket. Murverken och valven förmedlar bilden av kyrkans äldsta utseende och har höga arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska värden. Detsamma gäller för de murrester som återfinns bakom det nuvarande altaret samt i långhusets sydöstra hörn, vilka sannolikt är spår av medeltida altare. Kalkmålningarna är utöver sina konsthistoriska värden intressanta då de två typerna av konsekrationskors, troligen från romansk respektive gotiskt tid, tyder på en återinvigning av kyrkan. Till tidsperioden hör även dopfunten i sandsten från 1200-talet, som utöver sina konsthistoriska värden även har betydande kontinuitetsvärden. Här har församlingens medlemmar invigts i den kristna gemenskapen i mer än åtta århundraden. De nyklassicistiska kyrkorumsidealen representeras av långhusets och korsarmens brädade tunnvalv och läktarna i korsarm och torn. De stora rundbågiga fönsteröppningarnas generösa ljusinsläpp är också en väsentlig del i denna gestaltning. Från restaureringen 1937–38 härrör utöver de framtagna medeltida detaljerna i kor och triumfbåge även bänkinredningen ritad av den i Vittsjö verksamme skulptören och möbelarkitekten Tage Zickerman samt Hugo Gehlins färgsättning och dekorationsmålningar på läktare och bänkar. Gehlin ligger även bakom glasmålningen i korfönstret som till skillnad från läktarbarriärernas mer traditionella dekorationer är utförda i ett för helsingborgskonstnären kännetecknande modernistiskt formspråk. Bland kyrkans fasta inredning och inventarier utmärker sig altaruppsatsen med antemensale och predikstolen med baldakin, båda högrennäsansarbeten från 1590-tale med mycket höga konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. Altaruppsatsen är försedd med tunnvälvd baldakin, en form som av vissa forskare ansetts vara en gotisk och katolsk reminiscens. Liknande altaruppsatser finns bland annat i Finja och Farstorps kyrkor. En teori är att de är tillverkade vid en nordskånsk verkstad som utgått från Mogens Snedkers malmöverkstad. Från 1500-talet finns även ett triumfkrucifix, relativt enkelt utfört men med betydande konsthistoriska värden. Från restaureringen 1890 är det tydligaste avtrycket den äldre bänkinredningen som kvarstår på åhörarläktaren. De är av en typ med parkbänkskaraktär som under en kort period kring sekelskiftet 1900 introducerades i svenska kyrkorum för att ganska snart dömas ut som allt för alldagliga. Dess gjutjärnsgavlar speglar övergången till ett mer ingenjörsdrivet byggande med moderna material som i industrialismens kölvatten plockades upp i inte minst den nygotiska kyrkoarkitekturen. I tornrummet förvaras en rad föremål som berättar om äldre tiders kyrkliga seder och bruk liksom Vittsjö kyrkas tidigare utseende, däribland en likvagn från 1800-talet, en mullspade från 1781 samt en kyrkport som byttes ut 1890. Vittsjö kyrkogård har två tydliga karaktärer, där Gamla och Nya kyrkogårdarna bevarar en grundstruktur från tiden kring sekelskiftet 1900 med rätvinkliga kvarter och en relativt stor mängd gravplatser med singelbeläggning, stenramar och järnstaket. Särskilt tydligt är detta i kvarteret söder om kyrkan, med en majoritet av äldre högresta vårdar och karaktärsskapande sorgeträd. Bårhuset från 1929 efter ritningar av Karl Sundgren och Eiler Græbe bevarar ett fasadspråk i enkel 1920-talsklassicism. Västra kyrkogården som anlades på 1960-talet har till stor del kvar sin ursprungskaraktär som är typisk för de mer rationella ideal som blev vanliga på svenska kyrkogårdar efter mitten av 1900-talet, med låga gravstenar placerade rakt i gräset utmed klippta rygghäckar. Södra kyrkogården utgörs av gräslagda ytor som ännu inte tagits i bruk. Mer sentida gravskick finns representerade i form av minnes- och askgravlund. |
