Stäng fönster Hörby kn, ÖSTRABY 23:1 ÖSTRABY KYRKA
Anläggning - Värdering
| östraby kyrka, ÖSTRABY KYRKA | |
| 4/12/18 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Östraby kyrkoanläggning En dryg mil söder om Hörby ligger Östraby i ett öppet och svagt kuperat odlingslandskap. Fornlämningar bekräftar att området varit bebott sedan åtminstone järnålder, men här finns även enstaka fynd från bronsåldern. Östraby är idag en utpräglad radby utmed den gamla bygatan, där flertalet av de äldre gårdarna ligger kvar på sina ursprungliga platser tack vare att enskiftet genomfördes genom så kallat stjärnskifte. Kyrkan är belägen i nordvästra delen av byn. Bebyggelsen utgörs i övrigt främst av gatehus från 1800-talet samt bostadshus, före detta affärslokaler och skolbyggnad som speglar arkitekturutvecklingen under 1900-talets första hälft. I byns södra del finns en handfull bostadshus från 1900-talets andra hälft. Östraby kyrka uppfördes troligen på sent 1100-tal som en romansk stenkyrka med långhus samt smalare kor och absid i öster. Arkeologiska fynd inne i kyrkan tyder på att det funnits en tidigare kyrka på platsen, men också att den kan ha fungerat som offerplats i förkristen tid. Stenkyrkans utveckling följer ett relativt typiskt mönster för skånska medeltida kyrkor, med valvslagningar och tillbyggnad av vapenhus under senmedeltiden, mindre utvidgning och tornbygge på 1600-talet, samt större ombyggnader med adderad korsarm under 1800-talet för att möta en ökad befolkning. Förändringarna under 1900-talet är begränsade men också tidstypiska. I funktionalismens och modernismens fotspår har interiörens färgsättning förenklats och blivit ljusare. Under det senaste decenniet har ombyggnationer gjorts för att kunna flytta in verksamhet från församlingshemmet till kyrkan. Exteriört karaktäriseras kyrkan främst av fasadgestaltningen, där naturstensfasaderna som historiskt sett alltid varit putsade sedan 1950-talet är frilagda. De slätputsade partierna i tornets och gavelröstenas övre partier bidrar till det säregna uttrycket, liksom det brutna takfallet som tillkom under 1700-talet och är ovanligt för medeltida kyrkor. Taktäckningen av plåtisol är ett materialval som inte harmonierar med kyrkans i övrigt ålderdomliga karaktär. De medeltida murverken och stenornamentiken är liksom tornets takkonstruktion av ek från 1600-talet värdefulla byggnadshistoriska dokument över äldre tiders byggteknik och arkitektoniska ideal. Kyrkorummet präglas i stor utsträckning av ombyggnationen 1836, då korsarmen tillkom och de medeltida valven ersattes av tunnvalv i trä, en takkonstruktion mer typisk för dåtidens nyklassicistiska ideal. Tillsammans med den ljusa färgsättningen från det 1950-talets restaureringar ger det kyrkorummet en något ovanlig karaktär för en romansk kyrka, trots att de medeltida volymerna till största del bevarats i långhus, kor och absid. Såväl fast inredning som lösa inventarier speglar kyrkans långa historia. I den romanska dopfunten har församlingsmedlemmar döpts i över 800 år, vilket utöver sina konsthistoriska värden ger den kontinuitets- och lokalhistoriska värden för traktens innevånare. Senmedeltiden representeras av triumfkrucifixet och Anna själv tredjeskulpturen, medan renässansen kommer till uttryck i altaruppsatsen och predikstolen från tidigt 1600-tal. Samtliga är välbevarade exempel på träkonsthantverk av hög kvalitet med betydande konsthistoriska värden. Den nygotiska bänkinredningen är idag det enda påtagliga spåret från 1891 års mycket omfattande restaurering. Orgelfasadens enkla och raka formspråk är ett typiskt exempel på modernismens intåg i svenska kyrkorum. Östraby kyrkogård har utvidgats i flera etapper och är idag ovanligt stor för en by med cirka 200 innevånare, något som i sig speglar befolkningsutvecklingen på Sveriges landsbygd de senaste århundradena. Närmast kyrkogården bevaras en struktur typisk för decennierna kring sekelskiftet 1900, med rätvinkliga kvarter, grusade gångar och gravplatser inramade av stenramar eller lågt klippta häckar. Utvidgningen i söder har en snarlik karaktär och precis som delen närmast kyrkan en blandning av högresta stenar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal samt lägre stenar med enklare utformning typiska för 1930-talet och kommande decennier. Den sydöstra delen representerar mer sentida kyrkogårdsideal med gravar i gräsade ytor utan indelningar mot långa rygghäckar. Här återspeglas även de senaste decenniernas förändrade gravskick, med plats för askgravplats, urngravar och minneslund. Östraby kyrkogård präglas av en stor artrikedom, vilken är mest påtaglig i den sydöstra delen med inslag som jasmin, benved, aronia, gullregn, ginkoträd och japansk dvärglönn. Den friliggande Östra kyrkogården har närmast karaktären av ödekyrkogård med sporadiskt kvarvarande högresta gravvårdar från främst slutet av 1800-talet en stor och flack gräsbevuxen kulle. Kyrkogården inramas av en trädkrans av hamlade lindar och i övrigt är växtligheten är mycket sparsmakad i form av någon enstaka tuja, syren och rododendron. |
