Stäng fönster Vaggeryd kn, ÅKER 1:29 ÅKERS KYRKA
Anläggning - Värdering
| ÅKERS KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A Kvarteret har en ovanligt sammanhållen karaktär av det tidiga 1900-talets kyrkogårdsideal. Förebilden har närmast varit de strikt uppbyggda stadskyrkogårdarna. Detta yttrar sig i den helt grusade ytan och det genomgående bruket av låga måbärshäckar kring gravarna. Dessa båda komponenter är de viktigaste delarna att värna i kvarteret. De står för enhetligheten och har sällan bevarats som hela kvarter på övriga landsortskyrkogårdar i länet. Gravvårdsbeståndet har såväl bredd som djup, varför det är av vikt att vårdar från alla tider får förbli representerade. Särskilt viktigt är det att bevara de äldre vårdarna på plats, de står för det historiska djupet. Järnstaket och stenramar utgör viktiga drag i utformningen av ett antal gravar. Vårdar med titlar berättar om socknens sociala sammansättning i gångna tider och utgör därmed historiska dokument. Kvarteret är som helhet känsligt för förändringar, vid eventuella nytillskott bör dessa anpassas till miljön och utnyttja befintliga ”gravrum”. Kvarter B Kvarteret har ursprungligen haft samma karaktär som A, men denna är idag bara bitvis bevarad, mest påtagligt i östligaste raden. Ett fåtal resliga vårdar från förra sekelskiftet ger dynamik åt kvarteret och speglar sin tids statussamhälle medan de flertaligare låga vårdarna från mellan- och efterkrigstiden visar på sin tids kollektivistiska anda. Det är viktigt att de grusbäddar som har bevarats får vara kvar som en medveten del av gravarnas gestaltning. Likaså gäller detta de karaktäristiska häckarna. Ytan öster om koret är klart avskiljd och markerad som statusladdad plats för prästgravar. Intrycket förstärks genom den symmetriska uppbyggnaden. Denna yta bör vara fredad för nya gravar, medan de kan accepteras i övriga kvarter B. Kvarter C Kvarter C har en sammansatt karaktär och ger en dynamik åt kyrkogården, här speglas 150 års gravkultur. Man kan klart urskilja en högreståndsrad i linje med kyrkans mittport. Där återfinns några av kyrkogårdens mest värdefulla vårdar ur ett konst- och lokalhistoriskt perspektiv. Mest framträdande är fyra påkostade gjutjärnsvårdar, varav tre med grusbäddar och järnstaket. Av hävd har flera kyrkoherdar valt platsen för sina gravar. Som en kontrast ligger en liten rest av allmänna linjen längst i väster, en de mindre bemedlades historia, som sällan bevarats medvetet. I övrigt avspeglar kvarterets västra hälft främst efterkrigstidens låga vårdar, en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar. Enstaka äldre vårdar ger ett historiskt djup och en variation in form åt dessa rader. Kvarterets östra hälft har ett brett spektrum av vårdtyper från 1900-talets förra hälft, resliga som låga, påkostade som enkla. Överlag gäller dock att en väsentlig del av den ursprungliga karaktären försvunnit genom avlägsnandet av de en gång allenarådande grusbäddarna och häckarna. Ett undantag utgör den samlade helheten kring en nämndemannagrav med grusbädd, vård, cypresser och sorgeträd. Sådana inslag är av stor betydelse för den övergripande karaktären i ett kvarter. Vårdar med titlar berättar om yrken och roller i socknen under gången tid och utgör därmed historiska dokument. Dessa liksom övriga äldre vårdar bör bevaras på plats. Nytillskott skall anpassas till befintlig karaktär. Nya kyrkogården Nya kyrkogården från 1923 har en axial uppbyggnad som understryks av mittgången. Det i vinkel placerade entrépartiet är accentuerat genom mur och tredelat grindparti. De rätvinkliga grusgångarna och den strikta uppbyggnaden speglar det tidiga 1900-talets ideal. Kyrkogården domineras av familjegravar från 1920-50-talen i öst-västliga rader, varav ett antal med bevarad grusbädd. Sådana arrangemang spelade ursprungligen en stor roll, genom att bl.a. alla familjegravar längs sidorna hade det. Därför är det viktigt att slå vakt om de som finns kvar, vilka även ger en dynamik åt kvarteren. En allmän gravyta är tydligt markerad och väl bevarad med små liggare. Denna yta bör bevaras intakt utan nytillskott, som en sällan tillvaratagen del av kyrkogårdarnas historia. Kyrkogårdens vårdar är överlag av de låga former som är typiska för mellan- och efterkrigstiden. Dessa speglar såväl bestämmelser om maximihöjd som allmänna tankegångar kring jämlikhet och kollektiv. Särskilt påtagligt är detta bland 60- och 70-talens uniforma rader av vårdar i väster, en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar. Ett antal av de äldre vårdarna längs kyrkogårdens sidor står som isolerade representanter för det tidiga 1900-talets resliga vårdtyper och betoning av status. De ger ett historiskt djup åt kyrkogården. Titlar förekommer sparsamt bland kyrkogårdens vårdar och kan i förekommande fall främst kopplas till yrkesstolthet. Nytillskott på kyrkogården bör om möjligt anpassas efter befintliga vårdar. kyrkogården som helhet Åkers kyrkogård har medeltida ursprung, men av detta syns idag inget ovan mark. I den väl sammanhållna kyrkomiljön med f.d. skola och lärarbostad finns två kyrkogårdar, den ovannämnda gamla och den nya från 1923. Gamla kyrkogården är ett gott exempel på landsbygdskyrkogård omkring 1900. Den symmetriska anläggningen med empirekyrkan i mitten omges på typiskt vis av kallmur och trädkrans. Kyrka och entré ligger i linje med varann och skapar en axialitet. Entrén är accentuerad genom tre smidesgrindar mellan putsade grindstolpar, ett vanligt drag i bygden. Grusgångar löper längs kyrkans södra sida och i rät vinkel längs kyrkogårdens sidor. Kyrkogårdens karaktär kommer av det sammanhängande kvarter med grusgravar som löper längs hela kyrkogårdsmuren. Alla är de kantade av låga häckar. Att hela grusgravskvarter bevarats är ovanligt bland länets kyrkogårdar, varför det är av stor vikt att denna helhet får förbli orörd. Grusgravarna är typiska för 1900-talets förra hälft och upptog under denna tid i princip hela ytan på Åkers kyrkogård. De övriga båda kvarteren norr och söder om kyrkan har mist detta karaktärsdrag, även om enstaka grusgravar kvarstår. Gravvårdsbeståndet är blandat och ger prov på såväl vanliga som ovanliga typer från 1800-talets början till idag. Detta ger ett historiskt djup och en dynamik åt kyrkogården. Särskilt gäller detta de resliga vårdtyperna från förra sekelskiftet. Man kan urskilja två högreståndsområden med framför allt prästgravar, vilket visar på Åkers roll som tidigare moderförsamling. Det ena området är en rad i linje med kyrkans mittport där vi bl.a. återfinner fyra gjutjärnsvårdar från 1800-talet och det andra två gravar i linje öster om koret. Gjutjärnsvårdarna och de tre järnstaket som bevarats är av ett stort konsthistoriskt värde och berättar också om ortens järnbruk. Grusbäddar med stenram, häck eller staket är viktiga delar av enskilda gravars utformning. Detsamma gäller bruket av sorgeträd, vilket kan iakttagas vid en familjegrav. Sådana inslag utgör karaktärsskapande detaljer på kyrkogården, liksom gruset i sig. Det är familjegravar som dominerar medan den s.k. allmänna linjen endast återstår som en spillra, dock av vikt att bevara intakt som historiskt dokument. Flera av främst de äldre vårdarna bär titlar som berättar om socknens historia. Nya kyrkogården har i stort samma axiala uppbyggnad som den gamla med rätvinkliga kvarter inom grusgångar, typiskt för förra sekelskiftets ideal. Kyrkogården omges på traditionellt vis av trädkrans och har accentuerat entréparti med kallmur och grindstolpar i medveten överensstämmelse med gamla kyrkogårdens. I övrigt omges kyrkogården ovanligt nog av ett sannolikt ursprungligt bandjärnsstaket. Familjegravar från mellan- och efterkrigstid dominerar intrycket med sina låga vårdar. Ett tiotal har bevarad grusbädd, något som ursprungligen fanns till de flesta familjegravar. Liksom på gamla kyrkogården är detta karaktärsdrag att värna. Det samma gäller det intakta och väl avskiljda allmänna kvarteret, vilket utgör en sällan hävdad del av kyrkogårdarnas historia. Även på nya kyrkogården fi nns vårdar med titlar, vilka också är ett slags historiska dokument. Nya kyrkogårdens västra kvarter har en klar efterkrigstida prägel med uniforma vårdar, ett vanligt drag bland svenska kyrkogårdar. Av de många träden på nya kyrkogården markerar sig två popplar. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, trädkrans, sorgeträd, rygghäckar och grusgångar utgör väsentliga delar av kyrkogårdens utformning och bör därmed vidmakthållas. - Vårdar fram t o m 1940 eller med titel bör i största möjliga utsträckning bevaras på plats, inklusive tillhörande arrangemang som grus, häckar, staket eller stenram. Gjutjärnskors och vårdar äldre än 1850 skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Nytillskott bör på kyrkogårdens känsligare delar anpassas till befi ntliga vårdar. |
