Stäng fönster Simrishamn kn, SANKT OLOFS KYRKA 1:1 SANKT OLOFS KYRKA
Anläggning - Värdering
| SANKT OLOFS KYRKA | |
| 6/21/18 |
| Motivering |
|---|
|
S:t Olofs kyrka lyser traditionellt vitkalkad och tinnad på en lummig, trädomgärdad höjd i samhällets sydvästra utkant. Från att ha varit bygemenskapens mittpunkt har samhällsutvecklingen med modern service och kommunikationer gjort att när bebyggelsen växt i nordlig och östlig riktning, har kyrkan hamnat i byns periferi. Trots sina traditionella yttre attribut skiljer sig S:t Olofs kyrka från de flesta andra landsortskyrkor genom sin 1300/1400-talsutbyggnad och det i söder placerade vapenhuset med påbyggt klocktorn. De i öst-västlig riktning placerade byggnadskropparna: sakristia, kor och långhus, ökar i volym åt väster där den medeltida västgavelns disposition med port och fönsteröppningar är välbevarad. Kyrkans närmaste motsvarighet till ett torn, vapenhuset med påbyggt klocktorn i söder, tillsammans med de ovanliga stödmurarna i långhusets hörn ger byggnadens volym ett ovanligt särdrag. Det sena 1800-talets ändringar i fasaden vittnar tydligt om tidens vurm för gotikens formspråk. Detta tar sig framförallt uttryck i fönstrens nygotiska utformning med masverk och gjutjärnsbågar i kombination med det murade klocktornets gavel som dekorerats med tidstypiska blinderingar. I samband med denna renovering återskapades även kyrkans medeltida tinnar vilka ett femtiotal år tidigare avlägsnats. Interiört bär kyrkan prägel av en kombination av förreformert helgonkult och den reformerta kyrkliga liturgi som byggdes upp kring predikan. Den medeltida S:t Olof kulten, som var så intensiv att den fick byn att ändra namn, är en förutsättning till kyrkans utveckling. Genom pilgrimsgåvor möjliggjordes utbyggnaden av det tvåskeppiga långhuset. Hur det kommer sig att de medeltida altarna och altarbilderna bevarats i S:t Olofs kyrka, medan de på många andra håll har rivits och avyttrats, behöver ytterligare undersökas. Det är möjligt att traditionerna kring helgondyrkan var så starkt folkligt etablerade att de bidragit till detta. Under 1900-talet har sannolikt den kyrkliga ekumeniken och intresset för fornkyrkan och dess ritualer väckt intresset för pilgrimsvandringar igen. Idag sätter detta intresse samtida spår på kyrkogården i form av vandringsstigar och stenlabyrinten på kyrkogårdens södra del. Den starka medeltida prägel som kyrkorummet bär idag, beror till stor del på kalkmåleriet på väggar och valv, som åter kom i dagen vid 1900-talets mitt. Den ovanligt välbevarade bänkinredningen vittnar om nya liturgiska traditioner som etablerades efter reformationen. Mindre iögonfallande är de bevarade och ålderdomliga taklagen över kor och sakristia och återvunna byggnadsdelar över långhuset. |
