Stäng fönster Sjöbo kn, EVERLÖV 30:1 EVERLÖVS KYRKA
Anläggning - Värdering
| everlövs kyrka, EVERLÖVS KYRKA | |
| 4/11/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Everlöv ligger en dryg mil sydväst om Sjöbo invid Romeleåsens östsluttning där slättlandskapet utefter Klingavälsån med sandiga hag- och åkermarker och inslag av skogsdungar tar sin början. Byn som innan skiftena bestod av ett femtontal gårdar bevarar ännu sin karaktär av sockencentra tack vare kyrka och skolbyggnader. Kyrkan är belägen i norra delen av byn och dess direkta närmiljö utgörs i norr och söder av åkermark. Den gamla bygatan passerar mellan gamla och nya kyrkogården och direkt i väster ligger den enda kvarvarande resten av prästgården från 1700-talet i form av ett mindre korsvirkeshus. Området Everlöv-Kumlatofta-Ilstorp utgör riksintresse för kulturmiljövården, där bland annat kyrkbyn, kyrkan och den utskiftade bebyggelsen nämns som uttryck för riksintresset. Den romanska stenkyrkan byggdes på 1100-talet och tros ha föregåtts av en träkyrka som enligt traditionen ska ha uppförts på en tidigare offerplats. Tornet tillkom på 1200-talet och på 1400-talet valvslogs kyrkorummet och ett vapenhus uppfördes framför sydportalen. Exteriört präglas den vitputsade kyrkan av den för skånska medeltidskyrkor typiska romanska grundformen med rektangulärt långhus, smalare och lägre kor samt avslutande halvrund absid i öster. Kyrkan bevarar traditionell ingång i söder genom det senmedeltida vapenhuset och tornets försvarskaraktär förstärks av att det inte står i förbindelse med kyrkorummet, även om en igensatt valvöppning avslöjar att det vid något tillfälle gjort det. Till följd av den kraftiga befolkningsutvecklingen under 1700- och 1800-tal kom merparten av regionens medeltida kyrkor att byggas ut kraftigt eller rivas till förmån för nybyggen. Everlövs kyrka har emellertid bevarat sin medeltida karaktär, där det mest påtagligt sentida inslaget utgörs av de nygotiska gjutjärnsfönstren med omfattningar av mönstersatt rött tegel som är en tydlig tidsmarkör för det sena 1800-talet. I vapenhuset möts besökaren av ett rum som i stor utsträckning bevarar sin medeltida karaktär, med begränsat ljusinsläpp genom små högsmala gluggar och murade vitputsade sittbänkar utmed väggarna. Ingången till kyrkorummet sker genom den ur sprungliga sydportalen, men det objekt som tilldrar sig störst kulturhistoriskt intresse är den järnbeslagna medeltida kyrkoporten som står uppställd mot den västra väggen. Kyrkorummet karaktäriseras av sin säregna tvåskeppiga utformning och de med kalkmålningar mycket rikt dekorerade valven. När romanska kyrkorum började valvslås på 1400-talet räckte det vanligen med ett valv i bredd för att täcka den begränsade byggnadsvolymen. I större kyrkor krävdes däremot en lösning med dubbla valv i bredd, vilandes på pelare i kyrkans mittlinje. Kyrkorum med denna utformning är idag mycket sällsynta och därför av stort arkitektur- och byggnadshistoriskt intresse. Kyrkans kalkmålningar som utfördes runt år 1500 kalkades över på 1700-talet. När de frilades 1852 var detta de första påträffade av en tidigare okänd mästare eller verkstad, som därför kom att namnges efter kyrkan. Everlövsgruppens arbeten karaktäriseras av ett livfullt och folkligt måleri med schablonartat framställda figurer och förenklade varianter av äldre ornamentik. Målningar finns förutom i ett tjugotal skånska kyrkor också bevarade i Danmark, men ingenstans är de så många och välbevarade som i Everlöv, vilket gör dem synnerligen konsthistoriskt värdefulla. Avgörande för upplevelsen av kyrkorummet är även den fasta renässansinredningen i trä. Altare, altaruppsats, predikstol med baldakin och dörr samt läktarbarriären tillverkades 1626–32 och är alla skickligt utförda bildhuggararbeten med höga konstnärliga, konsthistoriska och hantverksmässiga värden, vilka förstärks av att inredningen 1962 återfick sin polykroma färgsättning. Everlövs gamla kyrkogård präglas av kyrkogårdsidealen från tiden kring sekelskiftet 1900, med högresta gravstenar i diabas på grusade gravplatser omgärdade av stenramar, låga häckar eller järnstaket. Den strikt symmetriska indelning av gravkvarteren som var vanlig vid tiden är däremot inte fullt utbyggd. Istället speglar det mer oregelbundna gravplatsmönstret närmast kyrkan äldre tiders indelning av kyrkogårdar efter byar och hemman. Här finns även ett antal gravstenar från 1800-talets första hälft vars hantverksmässiga och konstnärliga utförande i nyklassiskt, nygotiskt och naturromantiskt formspråk bidrar till kyrkoanläggningens ålderdomliga prägel. Norr om kyrkan finns representanter för sentida gravskick i form av minneslund och askgravplats. Mest iögonfallande på gamla kyrkogården är stigluckan från 1200-talet som markerar gränsen för den medeltida kyrkogårdens södra gräns före 1893 års utvidgning. Trappgavelförsedda stigluckor var i det medeltida Danmark en vanlig typ av kyrkogårdsport men ytterst få är idag bevarade i länet. Stigluckan i Everlöv är därmed ett mycket sällsynt exempel på medeltida kyrkogårdsarkitektur med synnerligen höga kulturhistoriska värden. Den nya kyrkogården som 1925 anlades på andra sidan bygatan har en strikt symmetrisk kvartersindelning, uppbyggd kring en för 1920-talets klassicistiskt inspirerade arkitektur typisk mittaxel markerad av högväxta tujor och rygghäckar. Här återfinns ett flertal större familjegravar med påkostad utformning som vid denna tid blev vanligt förekommande på skånska landsbygdskyrkogårdar. I kvarteren på ömse sidor om mittaxeln dominerar istället gravplatser med låga och breda stenar typiska för tiden från 1930-talet och framåt. På såväl nya som gamla kyrkogården bär de flesta gravstenarna yrkestitlar, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. Traktens agrara prägel framträder i de vanligast förekommande titlarna som Hemmansägaren, Lantbrukaren, Åbon och Drängen. |
