Stäng fönster Ängelholm kn, TÅSTARP 36:1 TÅSTARPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Tåstarps kyrka, TÅSTARPS KYRKA | |
| 11/14/16 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Tåstarp är en naturskönt belägen by, som med sin väl sammanhållna bystruktur anses vara den bäst bevarade radbyn i Ängelholms kommun. Samhället har en ålderdomlig karaktär, präglad av jordbruket, med bostadshusen i öster och vid vägkorset i väster ett sockencentrum med kyrka och två f.d. skolor, som idag är sockenstuga resp bibliotek. Kyrkan ligger vackert, högt belägen på en lummig, tät skogskulle. Platsen där kyrkan ligger har religiös kontinuitet ända sedan hednisk tid. Kyrkogårdens äldsta del har kvar utsträckningen från minst 1700-talet, och är avgränsad av en ålderdomlig kallmur som med sin raka form bryter mot landskapets mjukhet. Lösningen med en brant allé mot kyrkan från vägkorset i väster tillkom 1905, strax innan folkskolan byggdes, och illustrerar det en gång så viktiga sambandet mellan kyrka och skola. Den nyare delen av kyrkogården avgränsas av en lindkrans, som med sin ännu låga skala kontrasterar skarpt mot träden i väster, men som bildar en mjuk övergång mot omgivningen. Den äldre delen av kyrkogården ger ett rationellt uttryck med begränsat växtmaterial och gräsgravar ställda i rader utan yttre avgränsningar. I tornet står några välhållna träårdar från 1800-talets mitt, utformade som gravstenar med socklar och livstenar med bruten topp. Trävårdarna från denna tid har vanligen brutits ned, och är idag därför ovanliga att upptäcka. Utvidgningen från 1930-talet är mer bearbetad med gräs- och grusgravar, rygghäckar - typiska för mellankrigstidens kyrkogårdar - och sentida tillägg i form av urngravar och minneslund. Den stora variationen av material, rumsbildningar och gravstenar ställda i varierande riktningar ger ett något oroligt intryck. Kyrkan är en i grunden typisk romansk anläggning, som successivt byggts ut för den växande församlingen. Tack vare undersökningarna under 2016 har vi lärt oss mycket om kyrkans utveckling, samtidigt som vissa av tidigare antaganden kunnat förkastas. Kyrkorummet förlängdes västerut redan på 1400-talet, kanske i samma skede som kyrkan valvslogs, och har kvar sin disposition sedan dess. Tornet restes 1827 och kombinerar klassicistiska drag i lanterninen med ett oputsat gråstensmurverk, en följd av att ritningarnas tidstypiska fasadgestaltning inte genomfördes fullt ut. Utöver i de äldre murverken finns stora byggnadshistoriska värden i taklagen, som har romanska delar kvar både ovan absiden och i den under senmedeltiden ombyggda takstommen ovan kyrkorummet. Absidtaklaget har därtill, trots att vissa delar bytts, sin romanska konstruktion intakt. Även fynden av munk- och nunnetegel och de sannolikt medeltida putsskikten på vinden bidrar till kyrkans historiska värde. Dagens taktäckningsmaterial, spån resp. bly, är exempel på traditionella material som ger kyrkan ett ålderdomligt uttryck. Det befintliga blytaket, delvis från 1700-talet, är lagat i omgångar med otraditionella metoder, men kommer gjutas om så att kyrkan får ha kvar sin idag mer sällsynta beläggning. Spåntaket är från 1840, en i sammanhanget begränsad ålder, och bör kunna bytas ut mot ett annat kulturhistoriskt förankrat material som på ett bättre sätt skyddar kyrkans valv mot vittring. Kyrkans inre präglas av flera fint sammanfogade tidsskikt, som illustrerar den kyrkliga utvecklingen från romansk till modern tid. Altaret med krönskivan och relikgömman, dopfunten, ringarna där rökelsekaren hängdes, konsekrationskorsen, triumfkrucifixet och de kalkmålade valven av typisk 1400-talskaraktär ger alla värdefull inblick i den medeltida liturgin. I närområdet har man under nyligen gjort andra relikfynd, bl.a. i Össjö kyrka där man hittat ett snarlikt relikskrin med en samtida pergamentrulle i. Till det efterreformatoriska kyrkorummet hör altaruppsatsen och predikstolen, som är fint snidade 1600-talsarbeten, idag delvis ommålade i blåa toner. Även altemensalet är ett drivet utfört renässanssnickeri som, trots de förändringar som genomförts, betingar ett konsthistoriskt värde vid sidan om samtida liknande exemplar i t.ex. Raus-, och Maglehems kyrkor. En stor del av dess värde ligger i den helhet som bildas med altaruppsatsen, t.ex. hur draget med pelararkader elegant upprepas i de båda inventarierna. Bevarade altemensaler är i sig ovanliga, sedan de successivt ersatts av antependier. Under modern tid har framför allt Theodor Wåhlin och Eiler Graebe satt prägel på interiören. Tegelgolvet, som Wåhlin beslöt lägga efter församlingens påtryckningar istället för kalkstenen som han nästan alltid föredrog, fungerar väl i kyrkorummet. Såväl altaruppsatsen, predikstolen som antemensalet har en blå grundton som lär komma från Wåhlins osentimentala renovering. Även bänkarna Wåhlin satte in lär ursprungligen gått i samma färgskala, men har vid något tillfälle fått andra nyanser. Graebe lät bl.a. frilägga kalkmålningarna och bygga om bänkarna till slutna; sannolikt tyckte han sådana passade bättre i det medeltida kyrkorummet. Sammantaget ger detta ett något splittrat intryck, som varken tar till vara på Wåhlinkyrkans enhetlighet eller låter inventarierna framträda med sina historiskt korrekta kulörer. |
