Stäng fönster Hässleholm kn, DÄMMET 12 LJUNGDALA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Ljungdalakyrkan, LJUNGDALA KYRKA | |
| 6/7/22 |
| Motivering |
|---|
|
Stadsdelen Ljungdala i nordöstra Hässleholm började anläggas på 1960-talet som en del av miljonprogrammet. Området utgjordes fram tills dess av jordbruksmark med enstaka gårdar och hus samlade kring Trebackalånggatan, där gården Ljungdala fick ge namn åt det nya bostadsområdet. Stadsplanen har miljonprogrammets typiska storskaliga struktur, präglad av trafikseparation och stora grönområden. Ljungdala bevarar i mycket stor utsträckning dess ursprungliga karaktär från 1960- och -70-talen, med tillkommande områden från 1980- och -90-talen. Bebyggelsen utgörs främst av tre kategorier: flerbostadshus i form av trevånings lamellhus, grupphusbebyggelse bestående av prefabricerade villor och radhus samt områden med villor byggda i egen regi. Ljungdalakyrkan är belägen vid Ljungdala Center i områdets sydvästra del intill Stobyvägen och omges av affärer och samhällsservice samt i norr av villabebyggelse. Tanken om en kyrka i Ljungdalaområdet växte fram inom syföreningen Kyrkans föräldraträff som under 1970- talet hade flyttat från församlingshemmet till en källarlokal på Gärdesvägen i den nya stadsdelen. Föreningen utvecklades så småningom till en aktivitetsgrupp kallad Levande stenar med syfte att verka för tillkomsten av en kyrka i församlingens norra del. 1978 fattades beslut i kyrkofullmäktige om att förverkliga ett småkyrkobygge och i september 1980 kunde kyrkan invigas av biskop Per-Olov Ahrén. För ritningarna stod den i Hässleholm mycket produktive arkitekten Torsten Thuresson, som från 1950-talet och framåt ritade såväl bostäder, kontorsbyggnader, och offentliga byggnader, däribland Stadshuset. Trots att Ljungdalakyrkan ritades och uppfördes några år efter miljonprogrammets genomförande och de så kallade rekordåren präglas kyrkan av samma idéer som merparten av alla de kyrkor som kom att uppföras under denna Sveriges tredje största nybyggnadsperiod av kyrkor. Utöver den modernistiska arkitekturen spelar även en liturgisk och teologisk förnyelse inom kyrkan en avgörande roll för att dessa kyrkor ofta avviker markant från vad som varit norm för kyrkobyggnader mer eller mindre sedan medeltiden. Fokus förflyttas från det heliga kyrkorummet till den gudstjänstfirande församlingen, något som bland annat kommer till uttryck i att församlingsverksamheterna planeras in under samma tak som kyrkan men även ett mindre avstånd mellan församling och präst, som börjar fira mässa ”versus populum” – vänd åt församlingen. Båda dessa grepp har tydligt anammats av Thuresson, med en användarvänlig byggnad med kyrksal, samlingssal, diverse rum för barn- och ungdomsverksamheter samt kök och expedition med enhetlig golvnivå och flexibel möblering. Exteriört präglas kyrkan av en lågmäld profan och modernistisk karaktär där den sakrala verksamheten utöver klockstapeln i armerad betongkonstruktion endast kommer till uttryck i den förhöjda kyrksalen och dess mönstermurade hjulkors på västfasaden. I viss mån kan även materialvalen med rött fasadtegel och de flacka takfallens skivtäckning med kopparplåt tillskrivas en kyrklig byggnadstradition. Den slutna ”borgliknande” karaktär som var vanlig i många modernistiska kyrkor från sent 1940-tal och framåt är närvarande i kyrksalen och i syd- och nordfasaderna, men har i de östra och västra fasaderna luckrats upp till förmån för fönsterband som snarast för tankarna till samtida förvaltningsbyggnader. Invändigt karaktäriseras kyrksalen av rymd och enkelhet samt kontrastverkan mellan golvets och väggarnas röda tegel och det släta vitmålade innertaket. Andra detaljer som påverkar upplevelsen av kyrksalen är de norra och södra murverkens subtila successiva utkragning som ger rummet riktning mot altarplatsen i väster, liksom ljusverkan med ljusinsläpp bakifrån från de högt sittande fönstren vid taknocken och de dolda ljusinsläppen i höjd med altaret. Den till stora delar samkomponerade fasta inredningen i ljust trä av Stig Carlsson har en enkel och robust karaktär. Sammantaget är kyrksalen och dess ursprungliga inredning en välbevarad representant för slutfasen på efterkrigstidens omfattande kyrkobyggande med högt bevarandevärde. Även belysningsredskap, textilier och andra konstföremål samtida med kyrkan är av största betydelse för upplevelsen av helhetsmiljön. Kyrkans övriga rum har enklare karaktär med golvbeläggning av plastmattor och innertak klädda med akustikplattor. Typiskt för tiden är att kyrksalen och samlingssalen lagts i anslutning till varandra åtskilda av en vikvägg, samt det fokus som sedan mitten av 1970-talet hade funnits på tillgänglighetsanpassning, vilket märks i den enhetliga golvnivån och avsaknaden av trösklar. Källa: Ljungdalakyrkan, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-07. |
