Stäng fönster Kävlinge kn, STÄVIE 15:3 STÄVIE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Stävie kyrka, STÄVIE KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Stävie kyrkoanläggning Stävie kyrka ligger mycket vackert i det pastorala, öppna fullåkerslandskapet. Kyrkbyn utgör en väl samlad bymiljö, präglad av en rik grönska med gamla träddungar och lummiga trädgårdar. Stävie kyrkby har inte ändrats så mycket sedan 1800-talet, och ger därför ett mycket ålderdomligt och autentiskt intryck. Runt kyrkan slingrar sig de gamla bygatorna, med många gårdar bevarade på gammal gårdstomt, däribland Stävie Hage med ursprung i ungmedeltiden, och Anders- Jönsgården från 1700-talets mitt. Den gamla prästgården och f.d. skolorna finns bevarade från det gamla sockencentrat. Kyrkogården består av fyra delar med tydligt avläsbara gränser. Den äldsta delen närmast kyrkogården präglas av de ideal som växte fram vid mitten av 1800-talet, med strikt kvartersindelning, grusade gångar och buxbomskantade gravplatser. Den norra delen från 1902 är idag till största delen grästäckt och domineras av askgravplatsen från 2002. Den södra utvidgningen har en klassicerande karaktär med stora kvarter och korsande, grusade huvudgångar, som möts i en liten kvadratisk plats. Dess gedigna utformning vittnar om en hög gestaltningsmässig ambition. Den senaste utvidgningen i öster med minneslunden har en fri, enkel utformning med ett relativt begränsat växtmaterial, som kräver noggrann skötsel om miljön ska komma till sin rätt. Kyrkans äldsta delar, d.v.s. koret och tornets nedre del, är medeltida. Under kyrkan har hittats kulturlager från förhistorisk tid, som visar på platsaktivitet redan innan kyrkan byggdes. Den uppfördes troligen med rakslutet kor, vilket kan göra kyrkan till ett viktigt källmaterial för framtida arkeologiska undersökningar. Man tror att minst 75% av de romanska kyrkorna i Skåne hade absid, och frågan om varför vissa kyrkor saknade detta är föremål för nutida forskning. Interiört märks medeltiden främst i korvalvet och Finjagruppens kalkmålningar. Den högkvalitativa och tidigt verksamma verkstaden tros bara varit representerad i åtta skånska kyrkor. Kalkmålningarna har därför, trots att de är placerade på vinden och mycket fragmentiserade, stora värden. I korets taklag märks inslag av troligen sekundäranvänt medeltida virke. Kortaket är ännu belagt med bly, vilket är relativt sällsynt, framför allt över andra byggnadsdelar än absiden. Även munk- och nunneteglet på korets trapptinnar är exempel på ett äldre men idag mer ovanligt förekommande material. Kyrkan präglas exteriört av Carl Georg Brunius ombyggnad 1848. Han tillförde bl.a. korsarmarna, byggde på tornet med tegelrösten och murade om dörr- och fönsteröppningarna. I Brunius kyrkor kombineras nyklassicistiska stildrag med medeltidens formspråk i dekorativa element, valv och inredning. Stora Harries fasader bär många av hans kännetecken; symmetrin, den hantverksmässiga tegelbehandlingen liksom sättet att kombinera vitputsade ytor med synligt tegel. ”Bruniusgavlarnas” gestaltning med trappsteg och blinderingar anspelar på medeltidens byggnadskonst och har stora konstnärliga värden. Sådana finns också i fönstrens utformning med mittposter i tegel; en gestaltning Brunius även använde bl.a. i Torrlösa kyrka. Fönsterbågarna är utbytta men liknar hans fönster, som dock hade gjutjärnsbågar med mindre rutor. Takstolarna över långhus, korsarmar och torn utgör ett enhetligt taklag från Brunius renovering. I motsats till tidens konstnärliga kyrkogestaltande, ville Brunius förankra arkitekturen i sin forskning om medeltiden och hans religiösa övertygelse. Hans kyrkorumt är ljust och symmetriskt med koret i fokus, och framträder nästan som ett treskeppigt, mycket grunt långhus. Sakristian är numer inhyst i norra korsarmen, tillsammans med kororgeln, och omgiven av lösa stolar, som ersatt de fasta bänkarna som tidigare fanns på samma plats. Denna förändring har medfört att interiörens symmetri förvanskats, samtidigt som kyrkorummet bättre svarar mot dagens funktionella krav. Kyrkans interiör präglas idag i hög grad av 1980 års renovering. Från denna tid är förutom sakristian bl.a. golven och kortrappan, altarskranket och färgsättningen på bänkarna. Det är positivt att dess gårdsnummer bevarats som en historisk markör. Orgelläktaren och -fasaden från 1892 utgör en fint samkomponerad helhet av Alfred Arwidius, arkitekten bakom den närbelägna Korsbackakyrkan. Läktaren är, enligt Överintendentsämbetets förslag vid tiden, utformad som en balkong. Både den och orgelfasaden är rikt detaljerade med olika dekorer, som visar prov på en god hantverksmässig kvalitet. Även dörren mellan långhus och kor är ett fint träarbete. Bland kyrkans fasta inventarier märks additionsaltaret i renässansstil, liksom det troligen medeltida altaret med järnbeslagen förvaringslucka. Ett stort värde finns också i predikstolen från 1630-talet, utförd i ornamentälskande renässansstil, även om den gjorts om vid flera tillfällen och saknar sin baldakin. Predikstolen antas vara ett 1630- talsarbete av träsnidaren Statius Otto, som under seklets början försåg flera skånska kyrkor med verk i manieristisk stil. Efter år 1619 finns emellertid inga arkivaliska uppgifter om Otto, utan senare arbeten attribueras till honom genom jämförelse med hans yngre sådana. Predikstolen i Stävie kan eventuellt vara gjord i samarbete med Jakob Kremberg. De båda mästarna tros även ha gjort bl.a. predikstolarna i Härslövs- och Fjälkestads kyrkor och altarverket i S:t Petri kyrka i Malmö tillsammans. |
