Stäng fönster Eslöv kn, BORLUNDA 1:2 BORLUNDA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Borlunda kyrka, BORLUNDA KYRKA | |
| 4/27/16 |
| Motivering |
|---|
|
Borlunda kyrka och kyrkogård utgör en väsentlig del av den lilla byn Borlunda. Fornfynd i området kring Borlunda visar att platsen befolkades av människor redan under stenåldern. Byn har haft en kyrkobyggnad i åtminstone 800 år. Den romanska kyrkan som tros ha uppförts under slutet av 1100-talet revs vid församlingssammanslagningen mellan Borlunda och Skeglinge i mitten av 1800-talet. Istället uppfördes den nya gemensamma kyrkobyggnaden som stod färdig 1868. Kyrkans placering på en kulle gör att den syns vida omkring i det flacka odlingslandskapet som omger byn. Dess framträdande roll i landskapsbilden och dess kontinuitet på platsen gör den till en betydelsefull del av kulturmiljön. Kyrkans arkitekt Ferdinand Meldahl hör till Danmarks mest framgångsrika arkitekter under 1800-talet. Mehldal har satt sin prägel på omkring tio herresäten i Skåne. Trots att Borlunda aldrig varit patronatskyrka var det hans förankring i den skånska adeln som ledde till att han fick uppdraget att rita kyrkan då godsherrana, som så ofta vid nybyggen, satt med i kommittén för kyrkbygget. Bland Mehldals viktigaste verk återfinns hans restaurering av slottet Frederiksborg (1861–75), rådhuset i Fredericia (1859) och slutförandets av Marmorkyrkan i Köpenhamn (1878–94). Borlunda är den enda kyrka Ferdinand Meldahl ritat från grunden, vilket gör den till ett byggnadsverk av stort arkitekturhistoriskt intresse. Med sin säregna utformning och arkitektoniska uttryck har Borlunda en särskild position bland landskapets kyrkor och kyrkogårdar. Kyrkan uppfördes under en tid som kommit att kallas ”sökandets tid” eller ”den fria historicismen”, vilket inträffade mellan C. G. Brunius nyromanska epok (ca 1830–1860) och Helgo Zettervalls nygotiska (ca 1875–1897). Perioden 1860–1875 var det nämligen brist på arkitekter i Skåne. Ferdinand Mehldal var då en av flera danska arkitekter som verkade inom det skånska kyrkobyggandet under tidsperioden. Danskarna förde med sig influenser från den Central- och Sydeuropeiska medeltida kyrkobyggnadstraditionen, vilket sällan praktiserades av de svenska arkitekterna. När Mehldal ritade Borlunda kyrka hämtade han bland annat inspiration från kyrkan San Fermo Maggiore i Verona som han skissade av vid en resa 1853. Kyrkan anlades efter korsplan med sidoställt västtorn åt norr i anslutning till förhallen i väster. Det sidoställda tornet och fasadernas närmast grafiska tegelmurning med mörkare band mot en ljus botten ger tydligt uttryck för influenserna från den italienska renässansen. Denna form av italieninspirerad nygotik och nyrenässans var populär i det samtida Danmark men som bortsett från Borlunda saknas motsvarighet i Sverige. Till skillnad många andra kyrkor som byggdes under den tiden, saknar kyrkan yttre stöd i form av sträv- eller stödpelare. De horisontala krafterna från taken har istället löst genom att takstolarna försetts med dragband av stål. De dekorativt accentuerade knutpunkterna tydliggör deras konstruktiva roll. Takstolstypen benämns romersk takstol och återfinns i många italienska kyrkor, men är desto ovanligare på våra breddgrader. Genom att takstolen är öppen kan kyrkobesökaren studera den sinnrika konstruktionen. Kyrkan saknar den uppåtsträvan som slog igenom med nygotiken under 1870-talet. Trots att tornet blev något lägre än var arkitekten ursprungligen tänkte sig ger det uttryck för en höjdsträvan som helt och hållet saknas i exempelvis Brunius kyrkor. Detta berodde på att en bestämmelse från 1759 som förordade att ”tornen ej böra vara högre och spetsige utan med medelmåttige huvar” upphävdes 1857 till följd av den tilltagande vurmen för nygotik. Under en tid där de skånska kyrkogårdarna i regel planerades efter strikta rutnätsmönster med låga häckar av buxbom eller liguster, anlades Borlunda kyrkogård istället efter parklika mönster, med hög växtlighet som delade in den spatiösa kyrkogården i olika rumsliga avdelningar. Stilen kan härledas till den engelska parkträdgården, där gångarna följer den naturliga topografin och växtligheten arrangeras på ett sätt så att storslagna vyer öppnas upp mot det omgivande slättlandskapet mellan de täta trädraderna. De mäktiga tujorna förstärker väsentligt platsens sydländska karaktär, och trots att planterades omkring hundra år efter kyrkans uppförande, ingår de idag som en självklar och värdefull del i kyrkogårdens karaktär. Den italieninspirerade kyrkan och kyrkogården utgör en helhetsmiljö som saknar motsvarighet i landet. |
