Stäng fönster Mörbylånga kn, GLÖMMINGE KYRKA 1:2 GLÖMMINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| GLÖMMINGE KYRKA | |
| 9/14/09 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk bedömning av kyrkogården Glömminge kyrkogård uppfattas idag som en helhet, trots att den består av en äldre del i öster och en nyare del i väster. Utvidgningen i väster tillkom 1916. Gränsen går vid den grusgång som löper tvärs över kyrkogården i nord-sydlig riktning. På de illustrationer som finns från 1634, 1641, 1750 och 1817 förekommer vissa avvikelser i utformningen av kyrkogårdens sydöstra hörn och östra mur, men i stora drag har den äldre delen troligen haft samma utbredning sedan medeltiden. Den äldsta illustrationen, från 1634, tyder också på att kyrkogårdens huvudentré i sydost har haft ungefär samma placering som idag redan under medeltiden. Kyrkogårdsmuren har även haft en öppning mot söder, till prästgården. Öppningen, som tillkom senast på 1700-talet, sattes emellertid igen i samband med prästgårdens försäljning 2001. Den äldre kyrkogårdsdelens stenmurar är omlagda 1845, men har som framgår ovan en mycket lång kontinuitet och är viktiga att bevara. Den nyare kyrkogårdsdelens murar, från 1916, är väsentliga för intrycket av kyrkogården som en samlad enhet, utan tydlig skillnad mellan gammalt och nytt. Murarna i såväl den ursprungliga som den utvidgade delen har också ett särskilt högt kulturhistoriskt värde genom den lokala tradition som funnits att utnyttja dem som en integrerad del i intilliggande gravplatser, bland annat genom upptagning av välvda nischer. Kyrkogårdens huvudentré mot öster fick sin nuvarande utformning med smidesgrindar på murade och putsade stolpar i samband med omläggningen av kyrkogårdsmurarna 1845. Tidigare hade entrén en stiglucka av trä. Stolparna och grindarna är omsorgsfullt utformade och utgör idag ett karaktäristiskt inslag i kyrkomiljön. De ingående ursprungliga delarna bör vårdas så att de bevaras för framtiden. Kyrkogården försågs troligen med trädkrans vid 1800-talets mitt. Hur trädkransen såg ut strax efter kyrkogårdens utvidgning 1916 framgår av en situationsplan från 1919, där hela kyrkomiljön redovisas. På samma sätt som idag fanns det då ingen hel rad av träd mot öster. Den mest enhetliga trädraden finns idag intill den västra muren. Här kvarstår samtliga åtta lindar från 1916. Särskild vikt bör läggas vid vården av dessa träd, så att samtliga åtta kan fortsätta leva så länge som möjligt. Kyrkogårdens äldsta häck är syrénhäcken som växer intill den östra muren. Häcken syns redan på ovan nämnda uppmätningsritning från 1919. Tujahäckarna framför vapenhusets entré i väster tillkom på 1940-talet. De flesta av kyrkogårdens många rygghäckar, av tuja, buxbom, ölandstok och liguster, har troligen planterats på 1950-talet, efter ett förslag upprättat av trädgårdskonsulenten Gösta Engstedt. Plantering av rygghäckar var vanligt vid denna tid. Häckarna förstärker kyrkogårdens inre struktur och utgör idag ett viktigt arkitektoniskt element. Ett gammalt drag, vid sidan om den äldre kyrkogårdsdelens form och huvudentréns placering, som sannolikt kvarstår från medeltiden är den stora gångens sträckning från entrén fram till kyrkans portal i söder. Gångens fortsättning till vapenhusets entré i väster bör ha anlagts i samband med att dörröppningen togs upp 1819, medan gången från sydportalen och rakt söderut kan ha tillkommit senast under 1700-talet. Trots att gången mot söder förlorat sin ursprungliga funktion, då muröppningen numera är igensatt, är det viktigt att den behålls eftersom den tydligt illustrerar den koppling som funnits mellan kyrka och prästgård. Den aktuella gravkartan upprepar i stort sett den kvartersindelning som fastslogs vid upprättandet av 1965 års gravkarta. Före 1965 fanns det bara en karta över den del av kyrkogården som nyanlades 1916. Kvartersindelningen på kyrkogårdens nya västra del är ännu i huvudsak bevarad från 1916, även om gravarnas numrering har förändrats. Trots att indelningen på den äldre östra delen fastställdes på ritning först 1965 kan mönstret antas ha tillkommit i början av 1900-talet. En relativt genomgripande utrensning av äldre gravar genomfördes sannolikt under 1900-talets första decennium, i samband med den diskussion som då fördes angående kyrkogårdens utvidgning. Av det mer oordnade mönster av gravar, med eller utan gravvård, som före sekelskiftet 1900 sannolikt täckte större delen av den gamla kyrkogården återstår fortfarande vissa spår. Framför allt gäller det den sydöstra delen av kvarter E, det lilla trekantiga området mellan mittgången och kyrkan. Även om många av gravarna här är från 1900-talets första decennier kan strukturen antas vara långt äldre. Kyrkogårdens kvartersindelning, och mönstren inom kvarteren, har alltså till stora delar sitt ursprung i de förändringar som genomfördes under 1900-talets två första decennier, då kyrkogårdens nya del i väster tillkom och kraven på ordning ökades för den gamla delen i öster. För förståelsen av kyrkogårdens historia är det viktigt att de gamla strukturerna bevaras. Särskilt angeläget är det att bevara de gravar som genom sin placering avviker från det ordnade mönstret. Kyrkogårdens gravvårdar har kontinuerligt förnyats. Gamla och nya gravvårdar förekommer sida vid sida över i stort sett hela kyrkogården. I samband med vård- och underhållsplanens upprättande sammanställs listor på kulturhistoriskt intressanta gravvårdar som skall bevaras för framtiden även om gravrättsinnehavare saknas, se bilaga. Vilka kriterier som legat till grund för urvalet redovisas under rubriken II.3.3 Urvalskriterier för kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar. Den befintliga blandningen av gravvårdar från olika stilperioder är ett av kyrkogårdens tydligaste karaktärsdrag. Det finns emellertid vissa skillnader mellan de olika kvarteren som bör beaktas, vid sidan om bevarandet av enskilda särskilt utvalda gravvårdar. De olikheter avseende gravvårdarnas utformning som förekommer beskrivs ovan, under II.2.6 Kyrkogården, Gravvårdstyper. Som exempel har kvarter A en stor andel liggande gravvårdar jämfört med övriga kvarter. Ett annat område inom kyrkogården som särskilt utmärker sig är samlingen av stora prästgravar intill den södra muren i kvarter B. Norra sidan av kvarter E domineras av högresta svarta granitstenar. Inom samma kvarter, men på kyrkans södra sida, finns också det flera gånger tidigare nämnda trekantiga området med nästan enbart gamla gravvårdar i ett oregelbundet mönster. Vid det fortsatta bruket av kyrkogården bör hänsyn tas till den befintliga karaktären hos de skilda kvarteren, så att skillnaderna inte försvinner. Det trekantiga området intill kyrkans södersida bör om möjligt bevaras helt utan moderna tillskott. Sammanfattningsvis: •Kyrkogården uppfattas som en helhet trots att den består av en ursprunglig del i öster och en nyare del i väster, anlagd 1916. •Den äldre delen har i stora drag troligen haft samma utbredning sedan medeltiden. •Kyrkogårdsmurarna har ett särskilt högt kulturhistoriskt värde genom att de utnyttjats som en integrerad del i intilliggande gravplatser, bland annat genom upptagning av nischer. •Huvudentréns omsorgsfullt utformade stolpar och grindar utgör ett karaktäristiskt inslag i kyrkomiljön. •Särskild vikt bör läggas vid vården av de åtta lindar intill den västra muren som ännu finns kvar från 1916. •Kyrkogårdens häckar, som huvudsakligen tillkommit på 1950-talet, förstärker kyrkogårdens struktur och utgör ett väsentligt arkitektoniskt element. •För förståelsen av kyrkogårdens historia är det viktigt att de befintliga strukturerna i form av gångar, rader och kvarter bevaras, inklusive de avvikelser som förekommer. •Vid det fortsatta bruket av kyrkogården bör hänsyn tas till de skillnader som finns avseende gravvårdarnas utformning i de olika kvarteren. •Det trekantiga området intill kyrkans södersida bör bevaras helt utan moderna tillkott |
