Stäng fönster Jönköping kn, DUNKEHALLA 2:3 DUNKEHALLA KAPELL
Anläggning - Värdering
| DUNKEHALLA KAPELL | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter 1, 2 och 7-25 utgör större delen av kyrkogården och är därmed avgörande för helhetsintrycket. De kan karakteriseras som utpräglade köpegravskvarter med familjegravar. Strukturen bestäms av rätvinkliga gångar och raka nord-sydliga gravrader. I begränsad utsträckning har inre, grusbelagda gångsystem bevarats, vilka är viktiga att vidmakthålla i pedagogiskt syfte. Gravvårdsbeståndet är rikt och varierat och ger således en god bild av utvecklingen på detta område under 1900-talet. Av stor betydelse för upplevelsen är de stora monumenten från tiden för kyrkogårdens anläggande till 1900-talets mitt. De är med sina högresta respektive utbredda former uttryck för det tidiga 1900-talets individualism i kontrast mot efterkrigstidens kollektivism. Ungefär hälften har kvar sina grusbäddar, vilka ofta är mönsterkrattade. Inramning med stenram, häck eller järnstaket är också viktiga delar i den enskilda gravens utformning. Till detta hör även de resliga cypresser som präglar kyrkogården och på ett fi nt sätt samspelar med vårdarna. Sorgeträden är också ett viktigt inslag som förstärker känslan av sekelskifte. Många vårdar besitter höga konst-, person- och lokalhistoriska värden. Exempel på de sistnämnda är vårdar med titlar, vilka berättar om Jönköpings historia som residens- och industristad såväl som om företeelser som väckelsen m.m. Flera berömda industrimän har sina gravvårdar här. Ambitionen bör vara att bevara det äldre vårdbeståndet på plats, inklusive befi ntliga arrangemang. Därvidlag är gruset viktigt att framhålla som karaktärsskapande inslag på kyrkogården i stort. Även bland efterkrigstidens mer modesta vårdar fi nns intressanta exempel värda att bevara med hänsyn till titlar eller konstnärlig utformning. Kvarter 5-6 präglas helt av det sena 1900-talets modesta vårdar med små rygghäckar. Man kan både läsa ut folkhemmets kollektiva anda och vår samtids ökande strävan efter personligt uttryck, vilket visar sig bl.a. i det återupptagna bruket av titlar och mer individuellt utformade vårdar. Den nordvästra utvidgningens (kvarter 3 och 4) kulturhistoriska värde ligger främst i den för efterkrigstiden typiska strukturen med raka rygghäckskantade rader av låga vårdar. Denna karaktär är ett vanligt förekommande inslag bland landets kyrkogårdar. Ett värde fi nns även i enskilda vårdar med titlar, vilka utgör historiska dokument. De sydligaste kvarterens (kvarter 26-28) främsta kulturhistoriska värde ligger i strukturen av låga vårdar i rader längs rygghäckar. Detta är en tydlig exponent för efterkrigstidens strama kyrkogårdsideal, vilket är en vanlig syn på landets kyrkogårdar. Bestämmelser om maximihöjd avspeglar det framväxande folkhemmets kollektiva anda. Kulturhistoriskt värde fi nns även bland enskilda vårdar med konstnärliga kvaliteter eller med titlar som berättar om en gången tids yrkesgrupper i Jönköping. Ett särskilt intresse tilldrager sig tre småvårdar från 1917 som talar för en tidigare allmän linje på platsen. Det är viktigt att man söker bibehålla värdefulla vårdar på plats. Nytillskott bör ta hänsyn till befi ntliga vårdars storlek. Gravraden längs kyrkogårdens östra sida (kvarter 29 och 30) utgör kyrkogårdens mest enhetliga högreståndskvarter. Detta kan delvis förklaras med att staden utgör fondmotiv. Här återfi nns många av de ledande personerna inom Jönköping kring förra sekelskiftet: industrimän, höga tjänstemän, läkare och militärer, vilket speglas genom titlarna och de påkostade vårdarna. De båda kvarteren är som helhet av ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Det är därför av vikt att bevara vårdarna på plats liksom de karaktärsskapande grusbäddarna och deras rikt utformade inramningar, vilka besitter höga konstnärliga värden. Nytillskott bör betraktas restriktivt. Värden fi nns även i var och en av de små vårdar som samlats i söder och troligen härrör från allmänna linjen. Dunkehalla kyrkogård är en typisk representant för de nya stadskyrkogårdar som anlades utanför städerna under 1800-talets andra hälft. Det höga och fria läget stämmer väl överens med tidens tankar kring kyrkogården som hälsomässig risk. Trots vissa förändringar så har kyrkogården i stort bevarat sin karaktär från anläggandet 1893 med strikt rutnätsplan, gravar i raka rader och rumsskapande trädrader. Det nyromanska gravkapellet från 1898 ligger i änden av en lönnallé. Det huvudsakliga gångsystemet är idag asfalterat, men inom några kvarter så har de ursprungliga grusgångarna mellan gravraderna bevarats. Vidmakthållandet av dessa fyller ett viktigt pedagogiskt syfte. Huvuddelen av kyrkogården präglas av familjegravar från 1890-talet till omkring 1950. Ungefär hälften av dessa har kvar sina grusbäddar, vilket betyder mycket för intrycket av kyrkogården. Ett fortsatt bevarande av dessa är därför viktigt, särskilt där man kan tala om större grupperingar och i anslutning till befi ntliga grusgångar. Gruset står för höga gestaltningsmässiga värden. De olika inramningarna är också karaktärsskapande, framför allt lägger man märke till de många järnstaketen och kättingarna. De äldre vårdarna är tydliga uttryck för sin tids individualism genom sina högresta former, några över tre meter. De senare vårdarna speglar med sina låga, breda former bestämmelser om maximihöjd, men är ofta lika påkostade. Som regel är de samkomponerade med en stenram, vilken därmed är avgörande för intrycket. Flera av familjegravarna är verkliga högreståndsexponenter som genom titlar och namn på vårdarna berättar om de ledande personerna i Jönköping under 1800-talets senare hälft och 1900-talets förra: industrimän, högre tjänstemän, militärer och läkare m.m. Många av dessa gravar återfi nns i den östligaste delen med utsikt över staden. Berömda personer som Lagerberg och Wennberg minner om tändsticksindustrins betydelse. Vidare speglas Jönköping som residensstad och säte för bl.a. Göta hovrätt. Bland vårdarna fram till omkring 1940 fi nns en variation i utförandet som man bara kan fi nna på en större stadskyrkogård. Flera vårdar kan förutom de lokaloch personhistoriska värdena även tillskrivas ett högt konstnärligt. Sammantaget kan konstateras att mycket av kyrkogårdens särart kommer av detta rika gravbestånd. Till detta hör förstås också de enklare vårdar som genom sina titlar minner om olika yrkesroller i ett till stor del svunnet Jönköping, därigenom är även dessa viktiga historiska dokument värda att bevara. Till antalet så upptager efterkrigstidens låga vårdtyper en stor del av kyrkogården. Men det är endast den avskilda utvidgningen i nordväst och de tre sydligaste kvarteren som de präglar. Alla har de tidstypiska rygghäckskantade gravrader. Vårdarnas enhetliga storlek kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektiva anda. Detta är en vanlig karaktär på landets kyrkogårdar. Här är det främst den övergripande strukturen som är värdefull, även om enskilda vårdar blir intressanta genom förekomst av titlar eller konstnärlig utformning. I den sydligaste raden kan man skönja spår av en allmän linje. Vår egen tids förändrade gravskick tar form i en minneslund. En väsentlig del av kyrkogårdens karaktär utgör de träd som planterats på eller vid gravar. Ett tjugotal familjegravar har par av högväxta cypresser som betyder mycket för intrycket. Även en handfull s.k. sorgeträd spelar en viktig roll i sammanhanget och förstärker sekelskiftesatmosfären. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider fi nns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Trädrader och gångsystem är väsentliga delar av kyrkogårdens ursprungliga utformning och därmed viktiga att vidmakthålla. - Grusad yta på gångar och gravar utgör ett karaktärsskapande inslag som bör bevaras, även vid byte av gravrättsinnehavare. - Vårdar fram till 1940 är av avgörande betydelse för kyrkogårdens kulturhistoriska värde. Särskilt gäller detta de stora familjegravarna som har en karaktärsskapande verkan. Dessa äldre vårdar med eventuella tillhörande arrangemang som stenramar, staket och kättingar bör behållas på plats. Vägledande vid bevarande är även förekomst av titlar, vilka berättar om stadens historia. Detta kan även gälla senare vårdar. - Planteringar såsom cypresser och sorgeträd i anslutning till gravarna besitter höga gestaltningsmässiga värden att slå vakt om. - I de sentida kvarteren bör de övergripande strukturerna med låga vårdar längs rygghäckar bibehållas som ett uttryck för efterkrigstiden. - Nytillskott inom kyrkogårdens känsliga delar bör hålla en god kvalitet. |
