Stäng fönster Solna kn, YRKET 3 M.FL.
Anläggning - Värdering
| 1/1/13 |
| Motivering |
|---|
|
Grönt = Fastighet med bebyggelse som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt Industribyggnader under 1970-talet, där kontorshusen utgör en del, utformades närmast uteslutande med plåtfasader. Under decennierna tidigare, från 1930-talet och framåt kännetecknas fasaderna av slät puts i ljusa färger. Längre bak i tid var teglet det material som all industribebyggelse uppförts i och majoriteten av denna bebyggelse lämnades oputsad. Teglet var också vanligt under 1950-talet. Mot 1970-talet inträder så plåten som ett enkelt och praktiskt material att klä kontors- och industrifastigheter. Även betongen, i många typer av bearbetningar, började användas i större uträckning kring denna tid. Vid slutet av 1970-talet uppstod dock ett behov av en mer varierad fasadutformning och teglet gör då sitt återinträde. En medveten arkitektonisk idé för tiden var att ge fasaderna en tydlig horisontalverkan. Långa fönsterband med tätt placerade fönster och mellanpartier i samma material växlades med fasadpartier i samma enhetliga utformning. Horisontaliteten förstärktes ofta genom att ge fönsterbanden och fasadpartierna olika färgsättning. Det mörka fasadteglet kan ses som en koppling till det traditionella industribyggandet. Arkitektoniskt sammanhållna men fristående höga lamellhus var dåtidens sätt att möta de allt större kontorsmiljöerna som medföljde nya utmaningar vad gällde ljus och tillgänglighet. Ofta är lamellerna ihopbyggda i entréplan med gemensamma entréer och publika utrymmen som fördelar. De tre kontorsbyggnaderna i Yrket 3 och 4 med tillhörande lagerbyggnad är bra exempel på den typ av kontorsbebyggelse som uppfördes vid denna tid. Utformningen är tidstypisk och genomtänkt med plåt i olika utföranden, rördragna betongelement med dekorativ verkan och fasadtegel. Gavlarnas utformning med stående fönsterband och vertikala breda tegelpartier skapar en mer återhållen och lugn betoning mot gatumiljö, och markerar samtidigt byggnadernas ”inre” och ”yttre” delar. Fasadlivens oregelbundenhet bryter ned volymen. Det arkitektoniska uttrycket präglas av en harmonisk förening mellan praktikalitet och estetisk ambition. Vidare är anläggningen en av få kvarvarande i området som i sin helhet inte har förändrats. Därigenom förstärks dess betydelse som tidsmarkör och länk mellan de tidigast uppförda byggnaderna kring 1960 och de stora förändringar som skett i närtid med många av områdets byggnader. Förändringar av byggnaderna bör sträva efter att bibehålla dessa särdrag och kvaliteter. Alla förändringar av byggnaderna eller miljön kan inverka negativt på det kulturhistoriska värdet. |
