Stäng fönster Vaggeryd kn, PÅLEN 1:10 SKILLINGARYDS BEGRAVNINGSPLATS
Anläggning - Värdering
| Skillingaryds begravningsplats | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A Kvarteret speglar gravkonstens utveckling under 1900-talet. Det är främst i den västra hälften som de äldre vårdarna fi nns. Mellan- och efterkrigstidens låga former dominerar. Ursprungligen har flera gravar haft grusbäddar, idag återstår bara en, vilken därmed är desto viktigare att bevara. Många av de äldre vårdarna kan uppvisa titlar som berättar om Skillingaryds historia som stationssamhälle och industriort. Dessa är det viktigt att bevara på plats, liksom de vårdar som har ett konst- eller lokalhistoriskt intresse. Av stor vikt för karaktären är rygghäckarna och grusgångarna. Kvarter B Kvarter B speglar gravkonstens utveckling under 1900-talet. Från de enstaka statusbetonande vårdarna i väster till de uniformt jämlika vårdarna i öster. Överlag är det huvudsakliga intrycket en blandad karaktär, med undantag för några enhetliga tvärställda rader. Genom slopande av stenramar så har några av de mer påkostade låga vårdarna mist sina ursprungliga proportioner. Av vikt att bevara är de äldre vårdar som genom sin utformning eller sina titlar ger en dynamik åt kvarteret och berättar om samhällets utveckling. Dessa vårdar skall bevaras på plats. Nytillskott kan accepteras i kvarteret, men viss restriktivitet i utformning bör tillämpas bland de tvärställda vårdarna, liksom en allmän varsamhet. Kvarter C och D Kvarter C och D speglar efterkrigstidens ideal med låga, likartade vårdar, men också dettas begynnande uppluckring i vår samtid. Folkhemmets gravvårdar kan ses som en manifestering av varje människas lika värde såväl på jorden som inför Gud. Detta är en karaktär som är vanlig på svenska kyrkogårdar, även om den övergripande planformen är något ovanlig. Skillingaryds begravningsplats invigdes 1922 och planerades av arkitekt Karl Martin Westerberg. Den är en av Sveriges tidigaste skogskyrkogårdar och speglar som sådan ett viktigt skede i gravkulturens utveckling. 1800-talets strikta franska parkideal ersattes av ett närmande till naturen i nationalromantisk anda. Skogskaraktären ges av de friväxande högresta tallar som lämnades kvar vid anläggandet. Man sökte därmed bibehålla intrycket av svensk furuskog. Som en eff ektfull kontrast mot detta verkar begravningsplatsens symmetriska uppbyggnad med huvudaxel, tväraxel och rätvinkliga kvarter, vilken är helt i linje med 20-talsklassicismens ideal. Trots avläsbara utvidgningar under främst 1950-talet har man hela tiden anpassat sig till den ursprungliga karaktären, vilket ger ett mycket enhetligt och sammanhållet intryck. Den rektangulära begravningsplatsen omges av en kallmur som i väster och kring ingångarna artikulerats med kraftiga kvaderstensposter. Den östvästliga huvudaxeln från huvudentrén mitt i väster understryks av att såväl klockstapel som ceremoniplats och gravkapell placerats i denna. Den resliga historiserande klockstapeln från 1930 är ritad av arkitekt Oskar Öberg och associerar med sina spånklädda stödben till de omgivande furustammarna. Särpräglande är dess minneshall. Gravkapellet tillkom först 1941 och är ritat av Westerberg. Arkitekturen är närmast en modernistiskt reducerad 20-talsklassicism. Genom att gravkapellet räknas till anläggningen så faller dess exteriör under Kulturminneslagen och förändringar av denna kräver tillstånd. I anslutning till tväraxeln fi nns två identiska bodar från 1922. Minneslund anlades 1986. Begravningsplatsen är ännu endast utnyttjad till sin västra hälft. Denna omfattas av två stora rektangulära kvarter med raka nord-sydliga gravrader. Dessa har längslöpande rygghäckar och grusgångar. Sådana detaljer är viktiga och ursprungliga delar i gestaltningen. Gravvårdsbeståndet är blandat, men domineras av mellan- och efterkrigstidens låga former. Ett antal familjegravar har en påkostad utformning och vittnar om bruket att använda gravvården som statusmarkör fram till omkring 1950. Större delen av dessa har haft grusbäddar som nu är borttagna med undantag för en, vilken är desto viktigare att bevara. Efterkrigstidens vårdar kännetecknas av likartade låga vårdar som speglar folkhemmets jämlikhetstänkande. Dessa präglar helt de båda senare kvarteren i norr och söder. Bland de äldre vårdarna är titlar vanligt förekommande, dessa ger en bild av yrkena i och karaktären av gångna tiders Skillingaryd. Det är av stor vikt att bevara de äldre vårdar på plats som bär titlar eller har ett konst- eller lokalhistoriskt värde. Emedan gravbeståndet i de båda äldre kvarteren är blandat kan nytillskott accepteras, om än med en viss grad av anpassning. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Det friväxande, naturliga tallbeståndet är begravningsplatsens viktigaste karaktärsdrag. - Begravningsplatsens strikt symmetriska uppbyggnad med huvudaxel och rätvinkliga grusgångar är känslig för förändringar. - Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, rygghäckar och grusytor är väsentliga delar av begravningsplatsens utformning. - Vårdar t o m 1940 eller med titel bör i största möjliga utsträckning bevaras på plats. - Klockstapel, gravkapell och bodar har en medveten utformning i anslutning till begravningsplatsens ursprungliga karaktär. |
