Stäng fönster Tranås kn, ÄNGARYD 4:1 TRANÅS NYA GRIFTEGÅRD
Anläggning - Värdering
| Tranås nya griftegård | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk bedömning av kyrkogården i dess helhet Tranås nya griftegård är invigd 1913 och utvidgad åt öster och väster i flera omgångar. Därigenom speglar den gravsedens och gravkonstens utveckling under hela 1900-talet. Varje kvarter har sin prägel och överlag en påtaglig inre enhetlighet. En stor mängd av planterade och friväxande träd och buskar ger tät atmosfär åt en stor del av området. Griftegården har en monumental avgränsning mot söder med stödmur av granitkvadrar och rundat entréparti med smidesgrindar och stolpar från 1913. Den centralt belägna gamla delen har ett högt kulturhistoriskt värde, trots genomgående slopade grusbäddar och asfaltering av gångar. Längs murarna och gångarna är rader av gamla resliga lindar. Gravkvarteren är strikt symmetriskt arrangerade med en klar hierarkisk struktur. De mest påkostade enskilda gravarna är placerade i anslutning till gångarna, framför allt den nord-sydliga mittaxel som slutar vid en ”gravkulle” i norr. Inom denna äldre del av griftegården finns en stor mängd resliga vårdar från 1910- och 20-talen liksom lägre former från 1930-50-talen. Några vårdar är av den lokalt brutna klarröda graniten och representerar ortens stenhuggartradition. Vidare finns efterkrigstidens uniforma låga vårdtyper företrädda. Genomgående i denna del är bruket av rygghäckar. Förekomsten av titlar är riklig och speglar Tranås bl.a. som centrum för päls- och möbelindustri. Ett sammanhållet kvarter med den s.k. allmänna linjen vittnar om de mindre bemedlade i samhället. Den gamla delens norra avslut med gravkulle för påkostade direktörsgravar samt mjukt böjda rader av strama 1940-talsvårdar är ett tecken på skogskyrkogårdens befästande som ideal under 1900-talets förra hälft. Detta ideal lever sedan sida vid sida med efterkrigstidens förhärskande rader av rygghäckskantade låga moderna vårdar, som vi ser det i den östliga utvidgningen från 1960-talet. Uniformiteten i vårdarnas form och storlek speglar likheten inför döden och jämlikhetssträvandena inom folkhemmet. Titlar är ovanliga. Den strama ramen är ett arv från sekelskiftet medan man inom kvarteren vinnlagt sig om intimare rum genom system med häckar. Västerut är de enhetliga raderna av rygghäckskantade småskaliga vårdar förhärskande, även i utvidgningarna från 1981. Från denna tid härrör även minneslund och asklund. I utkanterna av griftegården finns tre urngravsområden från 1960-talet och framåt. Alla har de en enhetlig karaktär med friväxande björkar och små likartade naturstensvårdar. Detta markerar tydligt det sena 1900-talets strävan efter anonymitet, i bjärt kontrast till köpegravarna på gamla delen eller det muslimska kvarterets skinande vita marmortumbor. På kullen i griftegårdens västra ände ligger Ängarydskapellet från 1982, en modernistisk byggnad som kombinerar ceremonisal, krematorium och griftegårdsexpedition. Det är av stor vikt att bevara de kulturhistoriska värden som framför allt finns inom de äldre delarna av griftegården. Dessa består dels i den yttre utformningen med finhuggen stödmur, grindparti, trädkrans, alléer och rygghäckar. Dels i de enskilda vårdarna. Dessa har ett intresse ur såväl konst- som personhistoriskt perspektiv. Genom vårdarna förmedlas en stor del av Tranås historia. Därvidlag är det även av vikt att slå vakt om det välbevarade kvarteret med allmänna linjens små gravvårdar, en alltför ofta marginaliserad bit av historien. Gravkullen med sina påkostade direktörsgravar och kvarter AB har genom sin särprägel ett särskilt kulturhistoriskt värde. Nytillskott inom dessa kvarter skall ske med viss restriktivitet och anpassas efter befintliga vårdar i form och material. Övriga delar av griftegården har sitt främsta värde som goda exponenter för sin tid. Efterkrigstida kvarter finns rikligt företrädda på landets kyrkogårdar, varför man snarast bör eftersträva en mer allmän anpassning till den övergripande strukturen inom respektive kvarter. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla tider. Sammanfattning - Tranås nya griftegård speglar gravsedens och gravkonstens utveckling under 1900-talet. - Stödmurar, smidesgrindar med stolpar och järnstaket är viktiga delar av griftegårdens gestaltning och bör bevaras liksom ursprungliga trädrader av lind och rumsskapande rygghäckar. - Vårdar äldre än ca 1930 - eller med särskilt konst- eller lokalhistoriskt värde - bör i största möjliga utsträckning bevaras på plats för eftervärlden, detta gäller även vårdar med titlar. - I möjligaste mån skall man sträva efter att bibehålla en övergripande enhetlighet i kvarteren, särskilt gäller detta på den äldre delen där nytillskott bör behandlas restriktivt. Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter A – F och AA (gamla delen) Kulturhistorisk bedömning och karaktär Griftegårdens äldre del har en strikt symmetriskt uppbyggnad med hierarkisk struktur, vilket är typiskt för kyrkogårdar vid förra sekelskiftet. Karaktären förstärks av alléer samt trädkrans av lind. Rygghäckar är genomgående nyttjat med undantag för allmänna raden. De påkostade enskilda köpegravarna, vanligen familjegravar, ligger längs med gångarna och kantas vid den monumentala mittgången av stora rygghäckar med rhododendron. De en gång vanliga grusbäddarna är dock slopade. Vårdarna är ändå av ett stort kultur- och personhistoriskt intresse genom bl.a. sina många titlar. Härigenom speglas Tranås ledande skikt av fabrikörer och handelsmän. De äldre vårdarna finns framför allt i den nordöstra kvadraten och visar en stor variation i utformning. Vanligen är de resliga och bär titel. Deras stil- och personhistoriska värde är stort. Från 1930 till 1950 är de breda, låga vårdarna vanliga. Dessa var som regel samkomponerade med en grusbädd. På dessa liksom på de uniforma låga vårdar från samma tid som upptar den västra hälften av området är titlar vanligt förekommande. Detta kan ej sägas om den välbevarade allmänna raden i sydöstra kvadraten. Raderna av småskaliga vårdar berättar med sitt lågmälda språk om samhällets mindre bemedlade. Det är av vikt att bevara alla vårdar äldre än 1930 och/eller med titel på plats för eftervärlden. Titlarna vittnar om järnvägens, handelns, industrins och frikyrklighetens Tranås. Nytillskott skall i möjligaste mån anpassas efter gravvårdarnas karaktär i det aktuella kvarteret. Den allmänna raden skall bevaras intakt. Kvarter BK och AB Kulturhistorisk bedömning och karaktärisering Kvarter BK och AB daterar sig i nuvarande form från 1940-talet och speglar ett närmande till naturen i skogskyrkogårdens anda. Gravkvarteren har anpassats efter och utnyttjat terrängen. Påtagligast märks detta i ”gravkullen” med dess påkostade, halvt ingrävda direktörsgravar och de böjda gravraderna i sydost med friväxande träd och buskar. Vårdarna i sistnämnda kvarter utgörs av strama resta, respektive liggande hällar i uniformt utförande. Dessa bär vittnesbörd om en konstnärlig förändring i gravkonsten vid denna tid, vilken fått efterföljare även på andra delar av griftegården. Titlar är tämligen vanliga och speglar Tranås kultur- och personhistoria. Det är av vikt att man bibehåller den uniforma karaktär som respektive kvarter har genom sin plan och sina vårdar. Nya vårdar skall anpassas i form och material efter de befintliga i det aktuella området. Vårdar med titlar eller av särskilt person- alternativt konsthistoriskt intresse skall bevaras på plats för eftervärlden. Kvarter G, H och L Kulturhistorisk bedömning och karaktärisering Kvarter G, H och L speglar kyrkogårdsidealet under 1960- och 70-talen: små men strama rumsbildningar genom häckar och enhetliga vårdar i folkhemmets jämlikhetsanda. Klarast uttrycks detta i H, där nytillskott bör utföras i överrensstämmelse med befintliga vårdar. Det är viktigt att bevara det homogena intrycket. Kvarter I, K, M och O Kulturhistorisk bedömning och karaktär Nämnda kvarter är av ungt datum och har inte genomgått några större förändringar. De speglar den långa giltigheten för den traditionella efterkrigskyrkogården. Genom dess raka rader av rygghäckskantade låga vårdar kan man avläsa folkhemmets jämlikhetssträvanden. Kvarterens övergripande karaktär är rikligt företrädd på många andra kyrkogårdar. Kvarter UG, N, P och Bäcken Kulturhistorisk bedömning och karaktär Urngravskvarteren har en enhetlig skogskyrkogårdskaraktär och speglar det sena 1900-talets förändring i gravsed. Det kulturhistoriska värdet ligger främst i gravskicket som företeelse och som representant för vår samtid. Minneslund, asklund och muslimskt kvarter Kulturhistorisk bedömning och karaktär Minneslunden med tillhörande asklund har ett kulturhistoriskt värde främst som tidstypisk företeelse. Samma kan sägas om det muslimska kvarteret med dess särpräglade vårdar, vilka vittnar om andra religioners gravseder och deras intåg på stadskyrkogårdarna. |
