Stäng fönster Kristianstad kn, KRISTIANSTAD 4:31 HELIGA KORSETS KAPELL
Anläggning - Värdering
| Östra kyrkogården, heliga korsets kapell | |
| 4/30/24 |
| Motivering |
|---|
|
1614 grundlade Kristian IV Nordens första renässansstad med vallar, bastioner och rutnätig stadsplan som en försvarsanläggning nära riksgränsen mot Sverige. Kristianstad är idag utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, vilket bland annat motiveras av att staden är ett av de främsta exemplen på Kristian IV:s stadsbyggnadskonst. På 1800-talet hade Kristianstad spelat ut sin roll som befästningsstad. 1847 lades vallarna igen för att ersättas av boulevarder enligt fransk förlaga, vilket innebar att bebyggelsen kunde växa utanför den ursprungliga fästningsstaden. Samtidigt hade en förordning 1810 kungjort att nya begravningsplatser skulle anläggas utanför städerna till följd av en ökad befolkning och sanitära olägenheter. Östra begravningsplatsens tillkomst på 1880-talet speglar därmed såväl en expansiv period i Kristianstads historia som en nationell trend där större begravningsplatser gavs utrymme i stadsplanerna för landets växande städer. När begravningsplatsen anlades på den nya stadsdelen Östermalm omgavs den ännu av ängsmark i öster och söder. Idag utgörs närmiljön här istället av köpcentrum, industriområden och det på 1970-talet uppförda Centralsjukhuset, medan delar av Östermalms äldsta bebyggelse återfinns i väster. Svenska Likförbränningsföreningen som verkade för kremeringens införande i Sverige bildades redan 1882. Det kom emellertid att dröja ett halv sekel innan kremering blev ett mer utbrett gravskick och ett flertal begravningskapell och krematorier började uppföras runtom i landet. Mest känt är Skogskrematoriet med dess tre kapell som ingår i den världsarvsförklarade Skogskyrkogården i Stockholm och invigdes 1940. Heliga korsets kapell och krematorium i Kristianstad som uppfördes 1941–42 efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum är därmed en tidig representant för denna samhällshistoriska utveckling. Anläggningarna utformades i regel med kapellet som dominerande byggnadskropp medan expeditionsavdelning, krematorium, kylrum och övriga tekniska utrymmen inrymdes i intilliggande lägre byggnadsdelar. Som ett nytt uppslag försågs kapellen med väntrum eller vänthallar. Samma program återspeglas i hög grad i Heliga korsets kapell och krematorium som utformats med ett klart dominerande kapell där västra fasaden utgör fonden till en av huvudgångarna i kyrkogårdens södra del. Herbert Kockum arbetade i slutet av 1920-talet hos Erik Lallerstedt och Hakon Ahlberg, två av tidens mest framstående arkitekter, innan han 1930 öppnade eget kontor i Stockholm. I hans verkslista återfinns främst profana byggnader, däribland några radhus i Fredhäll som brukar betraktas som Sveriges första terrasshus samt ett femtiotal bensinstationer för BP, vilket ska ses i ljuset av den då gryende bilismen där bensinstationerna inte sällan gavs en påkostad gestaltning. Kockum ritade emellertid även fyra kyrkobyggnader i Blekinge som alla uppfördes under krigsåren 1939–45 och kan sägas vara modernistiska tolkningar av den skandinaviska romanska stenkyrkan. I det samtidigt uppförda Heliga Korsets kapell utgick istället Kockum från funktionalismens grundformer med flacka takfall och relativt slutna fasader med rundade murverksöppningar, vilket accentuerades av klassicistiska inslag i form av kolonner och kolonnetter med egyptiserande drag. Vid ombyggnaden 1985 byggdes lågdelens öppna kolonnburna vänthall igen och kapellfönstrens kolonner togs bort, vilket lett till att de tydligt klassicistiska referenserna reducerats till sydfasadens utskjutande loggia. Samtidigt har dörr- och fönsteröppningarnas karaktäristiska rundade utformning vidmakthållits vid 1980-talets och senare ombyggnader, vilket gjort att anläggningen bevarar en sammanhållen helhetsverkan som utgör en välgestaltad representant för funktionalismens krematorieanläggningar. Den 2023 tillkomna korsspiran på nocken över västentrén utgör ett sentida inslag vars grundform refererar till det ursprungliga öppna klocktornet. Exteriört bör även malmökonstnärens Anders Olsons modernistiskt präglade relief ”Fridens ängel” över västentrén lyftas fram. Uttrycket är mer återhållsamt och handställningen skiljer sig från hur motivet vanligen återges. Kompositionen och det välarbetade utförandet visar på en betydande verkshöjd vilket gör reliefen till kapellets ur konsthistoriskt hänseende mest intressanta inventarium. Den nya krematoriebyggnaden från 2023 ansluter till Kockums grundtanke med en högdel omsluten av lågdelar med flacka takfall, men har samtidigt ett kubistiskt formspråk som är ett tydligt eget arkitektoniskt grepp. Trots tillbyggnadens stora volym har kapellets framskjutna ställning i anläggningen bevarats, del genom att den nya delen placerats på väl tilltaget avstånd från kapellet, dels genom det schatterade gula fasadteglet som ansluter till den äldre byggnadens kulörton men ger tillbyggnaden en mer lågmäld framtoning i förhållande till det ljust ockrafärgade kapellet. Även interiört präglas kapellet av ett formspråk där funktionalism och klassicism möts. Detta framträder exempelvis i de sex kraftiga kolonnerna som bär upp det till synes lätta innertakets gallerverk, liksom i den mörkbetsade panelväggen i furu med rundbågemotiv i väster. Det stora och högt placerade ljusinsläppet med sina rundande hörn och smäckra murposter återkopplar till exteriörens funktionalistiska prägel och har en stämningsfull ljusverkan mot altarplatsen i öster. Delar av interiörens ursprungliga kvaliteter i form av bevarad bänkinredning och omålat trätak har gått förlorade men mycket av den rena karaktären där materialens egenkulör är den färggivande komponenten finns ännu bevarad. Östväggens stora fresk av Bertil Landelius som är ett tillägg från 1956 har stor inverkan på upplevelsen av det i övrigt sparsamt utsmyckade kyrkorummet. Ursprunglig eller äldre inredning och inventarier såsom altaret, den första altartavlan i mosaik av Anders Olsons samt mullfatet i brons och trä är betydelsefulla inslag i helhetsmiljön. Östra begravningsplatsen speglar som tidigare nämnts framväxten av stadsbegravningsplatser i utkanten av svenska städer under 1800-talets slut. Den ursprungliga delen anlades med en för tiden karaktäristisk rätvinklig plan som även kom att bli utgångspunkt för utvidgningarna fram till 1940-talet och som står i tydlig kontrast mot de mer organiskt utformade delarna från 1970-talet. Anläggningen är välbevarad i den mening att de olika delarna i stor utsträckning bibehållit sina ursprungliga karaktärer avseende planer, gångstrukturer, gravplatser och gravvårdar. En rik växtlighet är kännetecknande för samtliga delar, men även här framträder olika tidsperioders ideal med tydlighet, exempelvis i de två äldsta delarnas strikt ordnade lindalléer kontra 1940-talsdelens fritt placerade solitära björkar. Sammantaget illustrerar begravningsplatsen på ett pedagogiskt sett kyrkogårdsarkitekturens utveckling under 1900-talet. Att tänka på vid förvaltningen av kyrkoanläggningen - Heliga Korsets kapell och krematorium bevarar trots senare ändringar och tillägg mycket av sin ursprungliga disposition och utgör en tidstypisk representant för funktionalismens krematorieanläggningar. Detta bör beaktas vid alla eventuella förändringar i byggnadens exteriör, interiör och närmiljö. - Exteriöra detaljer med särskilt högt bevarandevärde utgörs av loggian med trätak och kolonner, högdelens takfotsgesimser, dörrar i omålad furu med ursprungliga draghandtag, dörr- och fönsteröppningar med rundade hörn, kalkstensreliefen över västporten samt fasadernas ljusa färgsättning. - Kapellets interiör präglas av en enkelhet där arkitektoniska detaljer som de sex omålade kolonnerna i konststen och det stora ljusinsläppet blir framträdande i det, frånsett östväggens sekundära muralmålning, rena och sparsamt utsmyckade kyrkorummet. Nya tillägg bör undvikas. - Interiörens snickeridetaljer i mörkbetsad furu är en arkitektonisk kvalitet som i kapellets innertak dessvärre gått förlorad. Dessa detaljer bör även fortsättningsvis hållas omålade, särskilt gäller det kapellets panelvägg men även dörrblad och innertak mm i anslutande utrymmen. - Ursprunglig eller äldre inredning och inventarier så som altare, mullfat, orgeln, vägglampetter, f.d. altartavlan av Anders Olson, Bertil Landelius fresk på östväggen samt psalmnummersiffrorna på kolonnerna har ett högt bevarandevärde. Detta gäller även detaljer som kalkstenshyllorna längs väggarna samt radiatorer strömbrytare i bakelit . - Begravningsplatsen illustrerar på ett pedagogiskt sett kyrkogårdsarkitekturens utveckling under 1900-talet, där vegetationen har en central roll i den arkitektoniska helhetsbilden. En fortsatt förvaltning med samma inriktning skapar goda förutsättningar för att bevara anläggningens höga kulturhistoriska värden. |
