Stäng fönster ÖDESHÖG ÅBY 27:1 - husnr 1, STORA ÅBY KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| STORA ÅBY KYRKA (akt.) | |
| 1997-01-29 |
| Historik |
|---|
|
Historiken kompletterad vid inventeringen 2004: KYRKOBYGGNADEN Den medeltida kyrkan var uppförd av sten under 1100- eller 1200-talen. Dess ursprungliga planform är okänd, men bestod sannolikt av ett rektangulärt långhus med torn i väster. Kyrkan finns avbildad 1669 av tecknaren och fornforskaren Elias Brenner och hade då ett rakslutet kor av långhusets bredd samt sakristia på norra sidan. Det kraftiga och breda tornet avslutades upptill med en säregen fris med små runda gluggar. Brenners teckning återger tornet som en egen byggnadskropp, vilket kan indikera att det inte uppfördes samtidigt med långhuset. Tornet, och eventuellt delar av den västra och norra muren, är det enda som kvarstår från den medeltida kyrkobyggnaden. Delar av långhusets norra sida mot väster saknar sockel, vilket eventuellt skulle kunna tyda på delar av ett medeltida murverk. Tornets två nedersta våningar är tunnvälvda, till den första våningen kommer man via en trappa i södra muren som mynnar i långhuset. Vid 1700-talets mitt blev socknen för liten för den växande befolkningen och det beslöts att bygga en ny kyrka. Kyrkoherde Fredrik Bagge var den drivande kraften bakom nybyggnadsplanerna och han skänkte en för tiden ansenlig summa som grundplåt. Biskop Rhyzelius i Linköping gjorde själv upp ritningar till den nya kyrkobyggnaden och byggmästare Petter Andersson Frimodig tillkallades för att leda arbetet. Ett helt nytt långhus uppfördes i anslutning till det medeltida tornet. Kyrkan fick ett rektangulärt långhus med rakslutet kor av långhusets bredd med bakomliggande sakristia. Kyrkan stod klar för invigning 1757. Tornets avslutning byggdes om efter ritningar av Petter Frimodig. Det fick ett för honom ganska typiskt utseende, även om det är något mer återhållet än hans tidigare verk. Tornet har en hel del omfattande sprickbildningar och är även förstärkt med dragjärn. Skadorna har säkert tillkommit efter 1750-talet, annars hade man sannolikt utdömt tornet och byggt en helt ny kyrka. Eventuellt beror sprickbildningarna på att klockorna flyttades in i tornet vid ombyggnaden. Det framgår även av källmaterialet att tornet reparerades vid ett flertal tillfällen. Byggmästare Beurling fick redan 1776 i uppdrag att reparera tornet och byggmästare J Lindberg 1816. Exteriören präglas av tidens byggnadsideal med ett för 1700-talets mitt typiskt högt mansardtak, d v s ett brutet och valmat takfall, och en begynnande nyklassicism. Den är enkel i sin utformning och stämmer väl överens med biskop Rhyzelius konservativa hållning till nymodigheter. Han förordade praktiska kyrkor utan flärd. Kyrkan har dock en nymodighet, som kanske tillkom enbart av praktiska skäl. Det är den bakom koret förlagda sakristian, som har ingångar på ömse sidor om altaret. Sakristian hade traditionellt placerats på korets nordsida, men med klassicismens krav på symmetri förlades den ofta bakom koret. Stora Åby är ett tidigt exempel på denna nymodighet. Sakristian gjordes dock så bred att korets östfönster trängts ut ända till hörnen. Under sakristian inrättades ett gravkor för kyrkans stora donator, kyrkoherden Fredrik Bagge. Kyrkan är mycket högrest med vitputsade fasader. Taket var tidigare spånklätt men täcks sedan 1950 av kopparplåt. De stora fönsteröppningarna är symmetriskt placerade. Fönstren består av rundbågiga gjutjärnsbågar med nygotiskt spröjsverk, som tillkommit under 1800-talets senare del. Vid samma tillfälle tillkom sannolikt även kyrkans ytterdörrar. Huvudingången är via tornet i väster, ingångar finns även till koret och sakristian. På östra sidan finns ingången till det Baggeska gravkoret. Kyrkorummet täcks av ett mycket högt trätunnvalv, som bidrar till att skapa en stor rymd. Det avslutas neråt av grå marmoreringsmålad list. Golvet är lagt av breda furubrädor, koret ligger ett steg högre än det övriga golvet. Inredningen härstammar från byggnadstiden. Korväggen domineras av altaruppsatsen, som är tillverkad av "provinsbildhuggaren" Johan Ullberg från Skåne. Altaruppsatsen har väldiga mått men består egentligen bara av två kompositioner i tavelform, där måleri, fri skulptur och relifkonst samverkar med varandra. Det murade altaret flankeras av dörrarna till sakristian, som sannolikt är originaldörrar. Kyrkorummet dekorerades av målaren J G Stoltz i Vadstena. Målningarna på läktarbarriären, med fem stycken figurmålningar samt stiliserad kolmårdsmarmor, har troligen utförts av honom. Predikstolen tillkom 1787 och då hade de gustavianska formerna helt slagit igenom. Den är sannolikt tillverkad av samma mästare som gjort predikstolen i Ödeshögs kyrka, som dock är ca tio år yngre. Orgeln byggdes 1779 av orgelbyggaren Lars Strömblad i Ödeshög, som var lärljunge till den berömde orgelbyggaren Jonas Wistenius i Vist. Oregelfasaden har en ålderdomlig utformning i barockstil. Bänkinredningen är i två kvarter och utgörs av originalbänkarna, dock något ombyggda på 1940-talet. Läktarens gamla bänkinredning med enkla smala bänkar, tätt ställda på ett sluttande obehandlat trägolv är bevarade på båda sidorna. Altarringen tillhör sannolikt 1800-talets tillägg i kyrkorummet, stilmässigt verkar den tillkommit i mitten av århundradet. Nummertavlorna är ovanliga i sitt utförande med snidande eklövsrankor och tillverkade så sent som 1877. Spåren efter 1800-talets stora tekniska nymodighet - kaminen, syns i taket på södra och norra långsidorna. Kyrkan har inte genomgått några större förändringar under 1900-talet med undantag av en renovering som utfördes 1942 under ledning av arkitekt Johannes Dahl i Tranås. Bänkarna ombyggdes då något för större bekvämlighet med lutade ryggar och breddade sittbänkar. Ett par korbänkar borttogs. Kyrkorummet försågs med innanfönster med undantag av korfönstren som försågs med patinerat antikglas i blyspröjs. Interiören ommålades och inredningen, som under 1800-talet övermålats enligt tidens ideal i vitt och guld, återfick sin ursprungliga färgsättning i bl a pärlgrått. Bland kyrkans övriga föremål finns en medeltida dopfunt. Den är huggen av vätternsandsten och daterad till tiden omkring år 1200. Den tillhör en grupp funtar som kallas Bestariusgruppen, efter cuppans arkader med fabeldjur. I vapenhuset samt under läktaren finns en del gravhällar från 1600-talet bevarade. |
