Stäng fönster STOCKHOLM TROLLHÄTTAN 31 - husnr 1, GALLERIAN, HUS E
Byggnad - Beskrivning
| Gallerian, hus E (akt.) | |
| 2007-03-05 |
| Historik |
|---|
|
I ett PM daterat den 30 september 1975 beskriver arkitekten Sune Malmqvist sina tankar angående utformningen av Trollhättan 31. För att ytterligare tydliggöra materialval och färgsättning för Byggnadsnämndens ledamöter hade modellen för Storviggenprojektet (Gallerian) reviderats och placerats utanför nämndens sessionssal. På plats i hörnet Regeringsgatan/Jakobsgatan monterades fasadprover i full skala av såväl brännlackerad plåt som fönsterglas och bröstningsglas. Valet av glas som fasadmaterial motiveras i PM:et med en önskan om variation, såväl i byggnaden som i stadspartiet som helhet, där plåt i olika former och kulörer dominerar de omgivande nya byggnadernas fasader. De relativt stora glasytorna valdes för att skapa goda dagsljusförhållanden i kontorslokalerna och för att ge den stora byggnaden ett lätt och transparent uttryck. Solinstrålningen, och den värme som följer därav, skulle dämpas genom valet av ett värmereflekterande glas (typ auresinglas). Glaset skulle också fungera som en sköld mot värmeförluster i vinterkylan. Den här typen av glas har en viss speglingseffekt som ger en svag blå-röd ton. Uppdragsgivare och arkitekt var redan från början ense om att färgsättningen skulle vara distinkt och att fasadens ytskikt skulle bestå av brännlackerad plåt och glas. Man tog hänsyn till omgivande byggnaders kulörer. Jakob Störres mörkt bruna, de närliggande byggnaderna i Gallerians gråaktiga respektive gulockrafärgade fasader samt Spekterns kraftfullt gröna plåtfasad och putsade gula fasad med inslag av brunt och rött, ledde fram till att två förslag, ett rött och ett blått, togs fram. Det röda förslaget uteslöts snart då kulören ansågs bli alltför dominerande i stadsrummet och att det inte skulle gå att dämpa utan att närma sig bruna och gulockrafärgade nyanser. Det blå alternativet ansågs utvecklingsbart på ett sätt där resultatet både skulle utmärka sig och samtidigt passa in i stadsrummet. Fönsterbågar och karmar gavs en blåton med ett visst inslag av rött, detta kunde dämpas med en aning grått så att en gräll effekt kunde undvikas utan att färgstyrkan gick förlorad. Den färgmässiga samverkan med det blåtonade fönsterglaset ansågs ha ytterligare en positiv effekt. Det röda inslaget i det blå avsåg ta upp det svaga röda inslag som också finns i de omgivande eloxerade fasaderna och det något starkare röda i Spekterns putsade fasad. Bröstningspartierna föreslogs att de skulle färgas in i en lavendelton så att fasadens färgsättning byggdes upp som ett växelspel i röda och blå färgtoner. Långfasadens arkadpelare avsåg man klä med glaserad keramik i blå ton. Det var arkitektens övertygelse att byggnaden med sin kulör och utformning skulle komma att tillföra stadsbilden ljus och lätthet, speglingar och färgrikedom utan att det önskvärda helhetsintrycket av sluten samordnad kvartersbebyggelse splittras. I Byggnadslovsbyråns tjänsteutlåtande ansågs de mer påtagliga blå färgerna vara mindre väl avpassade till färgerna i befintliga och blivande byggnader. Byggnadslovsbyråns tjänstemän förordade en varmgrå färgton på brännlackerad plåt runt fönster och på tak, som bättre skulle passa den lavendelfärgade bröstningen av glas. 1979 konstaterades att byggnaden hade haft stora problem med spontanbrott på bröstningsglasen. Det var härdat glas från Temperit som vid framförallt låga temperaturer sprack/krackelerade i små bitar. Ett flertal specialister, bland annat från Tyskland, kallades in. Någon direkt orsak kunde inte finnas men man lyfte fram olika möjligheter: modellen för infästningen, nickelsulfidinneslutningar i glaset, skador på kanterna/ytan, glasens stora storlek. De spräckta glasen hade bytts under hösten 1978, då ändrades också infästningstypen. De flesta av de bytta glasen höll under den kalla vintern 1978 varför problemet ansågs vara löst. |
