Stäng fönster HERRLJUNGA HOV 11:1 - husnr 1, HOVS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HOVS KYRKA (akt.) | |
| 1995-09-28 |
| Historik |
|---|
|
Hovs romanska kyrka med absidkor uppfördes sannolikt under 1100-talet, men absiden revs senast vid en ombyggnad 1796. Romansk normal planform var rektangulärt långhus och smalare, lägre och rakt avslutat kor men somliga hade också en halvrund absid i öster. Absidkyrkorna förekom i större koncentration på Falbygden, Vadsbo- och Skara-Varaslätterna, men de finns också spridda i norra Sjuhäradsbygden. Sju västgötska kyrkor med denna romanska plantyp, som uppförts före 1200-talets mitt, finns bevarade. I Hovs kyrka bedöms betydande ursprungligt murverk bestå i långhusets västra och nordvästra delar. Långhuset har tjockare murar i väster, vilket föranlett teorier både om att det är en ursprunglig del och om en senare tillbyggnad. Men den romanska absidens och triumfbågens lägen (cirka tre meter bred) har konstaterats inom nuvarande kor och vid långhusets västra vägg återfanns 1936 det medeltida stengolvet kvar med tröskelhäll i västväggen. I stenbeläggningens mitt låg fundamentet med uttömningshål för dopfunten på sin högst sannolikt ursprungliga plats. Möjligen har den bastanta västra delen varit någon byggnad före den romanska kyrkans uppförande, eller också har man under medeltiden tänkt sig att förande ett torn i väster, därav tjockare murar (47 tornkyrkor från äldre medeltid är kända i Västergötland). Att murarna smalnar av är invändigt tydligt markerat på norra långhusväggen, vilket också kan bero på att den fått tas ned och muras om. Den medeltida sydporten satt cirka 2,5 meter från västgaveln och var en meter bred och minst 2,5 meter hög, utan omfattning. En medeltida västport fanns också att döma av den ovan nämnda medeltida tröskelhällen. Kyrkorummet hade åtminstone ett sydfönster högt placerat under takfoten. Kombinationen av absidkor, västport och ett för tiden stort kyrkorum brukar kopplas till kopplas till profan eller sakral makthavare. Absidmotivet anses företräda en rikare och mer specifik arkitektonisk form. 1829 gjordes en inventering som märkligt nog hävdar att kyrkan byggdes "i 17:e seklet", vilket kan tyda på att en större omdaning skedde då. Diffusa uppgifter finns om att kyrkans östra delar byggdes om. Kyrkan förklarades vid inventeringen vara i någorlunda gott stånd, men något mörk och mindre rymlig. Altartavla med disk fanns, ommålad 1824, som hade "bilder", skulpturer, av Frälsaren jämte lärjungarna Johannes och Petrus och även på predikstolen var lärjungarna avbildade. I sakristian fanns en väl huggen gravsten "över baron Johan Schenks grav" (död 1629 på Ollestad säteri) och två värjor. Under sakristian har senare påträffats andra gravkistor och en vapensköld tillhörig ätten Brahe, som ärvde Ollestad efter det att grevinnan Katarina Brahes son, baron Peter Schenk, dött ogift 1636. Gården var i släkten Brahes ägo till 1685. Detta skulle kunna tyda på att sakristian uppförts som ett gravkapell på tidigt 1600-tal. 1843 vidtogs en stor restaurering och ombyggnad. Enligt sockenstämmoprotokoll utvidgades koret åt båda sidor, sakristian förstorades och ett nytt vapenhus byggdes till i väster. De gamla fönstren förstorades och nya togs upp. Yttertaket fick tegeltäckning. Takstolen är likadan över hela kyrkan och har bedömts vara från 1700-talet men borde rimligen ha tillkommit vid denna ombyggnad för det tyngre takmaterialet. Ritningar till ombyggnaden utformades vid Kungl. Överintendentsämbetet av bland andra arkitekt Scholander 1840-42. Hans ritning uppvisar ett långhus med ett tresidigt avslutat kor och originell exteriör i gustaviansk nyantik stil med fronton på västgaveln över västporten, akroterion på takets hörn, raka fasadöppningar och horisontella listverk nedtill på halva fasaden. I östfasaden var en utvändig nisch markerad. Taket skulle välvas invändigt. Detta förslag förefaller inte ha antagits. Ett annat förslag (troligen av F. Blom) markerar de nya murpartierna i koret samt fläckvis på södra och norra murarnas mittenpartier, kanske igensättningar av medeltida muröppningar såsom fönster. Enligt båda ritningarna var en korport åt söder markerad, men en teckning från 1888 uppvisar inte något sådan dörr. Idag avviker fönstret på denna plats från övriga genom att vara smalare, vilket tyder på att där funnits en dörr tidigare och som ledde till predikstolen. Denna flyttades från södra till norra sidan och fick uppgång från sakristian och sannolikt var det då Johan Schenks gravsten hamnade som trapphäll i väster. Samma öde rönte den medeltida altardisken av sten antingen 1843 eller 1876 då en ny altartavla tillkom, en oljemålning av A. G. Ljungström. Enligt en beskrivning av Djurclou på 1860-talet användes dopfuntens fot som stöd för predikstolen. Cuppan låg på kyrkogården. Sommaren 1911 påbörjades utan tillstånd en grundlig inre och yttre renovering. Efter ett besök i kyrkan skrev arkitekt Karl Berlin i augusti samma år till kollegan Isak Gustav Clason på Byggnadsstyrelsen, att när man fått veta att tillstånd behövdes, sökte man med "bedrövliga" ritningar och remitterades till arkitekt Fredrik Falkenberg. Han bad då församlingen att vända sig till Berlin som tog sig an fallet. Yttertrappan bestod av slitna gravhällar samt altarbordsskivan, vilka han ansåg helst borde ersättas med andra stenar och resas mot kyrkan. Vapenhusets väggar höjdes med två omlag timmer och fick ny fasadpanel och dörr samt gjordes helt nytt inuti. Övriga fasader spritputsades. Yttertaket lades om på norra sidan långhuset och sakristian med samma tegelpannor. Både västra långhusgaveln och sakristians tak förlängdes och försågs med gesimser. Öster om kyrkbänkarna var trägolvet och altarringens underrede förstört av svamp. Hela golvet, även det på läktaren, byttes. Altaret behövde avlägsnas och repareras. Nya öppna bänkar i jugendstil med ekimitation tillkom och nytt innertak av vitmålad pärlspånt lades, med den gamla taklisten i behåll. Dopfuntens delar sattes samman och man lät göra en kopia gjuten i cement, sedan ställde man originalet i klockstapeln. Predikstolen reparerades och dopfuntsfoten, använt som stöd, ersattes med en ny fot ritad av arkitekt Cyrillus Johansson. Uppgången till predikstolen hade varit från sakristian men nu gjordes en trappa från koret. Arkitekt Johanssons planritning av kyrkan visade också att det då fanns 19 bänkrader i norr. En kamin vid sydsidan delade bänkkvarteret med sex rader på dess östra sida och nio på dess västra. Läktaren fick en rak utbyggnad på mitten för orgeln med spjälor i bröstningen och fyllningar på ömse sidor samt ny trappa . Hela interiören målades om i ljusa färger med väggarna kalkfärgade i gul ton. Kring fönstren målades friser i grönt med röda linjer och i höjd med fönstrens underkant en skär bård med blåa kors på vit botten av oljefärg, liksom väggen nedanför (dekoren var inte godkänd av Byggnadsstyrelsen). Arkitekt Anders Roland inspekterade resultatet i mars 1914 och berömde lösningen med den murade kant som från sidan dolde kaminen, vilken var inhuggen i en väggnisch. Taklistens dekor fann han däremot vara skarp och hård liksom färgerna för övrigt. 1917 beslutades om inköp av ny orgel och därför behövde läktaren utvidgas ytterligare. Bröstningen fick en rak, enhetlig fyllningsbröstning lik den äldre i höjd med den några år gamla utbyggnadens framkant. Trappa och bänkar behölls. Orgeln tillverkades av AP Loocrantz i Alingsås och uppsattes 1918. 1920 gjordes en inventering som uppgav att Schenks värjor fanns hos Borås Museum och hos Göteborgs museum fanns två senmedeltida skulpturer från Hovs kyrka, dels en från 1400-talet av en apostel, dels en från 1400-talets slut föreställande Maria Magdalena. 1936-37 genomfördes nästa stora renovering av arkitekt Axel Forssén. Kyrkan uppgavs då ha 400 sittplatser. Sakristians västra vägg revs för tillbyggnad. Delarna från gamla ingången flyttades till den nya med vindfång. Lågtrycksångvärme installerades med pannrum under sakristian. Vid grävning för värmekällaren hittades även här rester av en eller flera gravkistor med beslag och handtag av järn samt benfragment. Beslagsfragmentet uppvisade en vapensköld tillhörig ätten Brahe efter Catarina Brahe. Tegelgolv lades i sakristian. Vid arbetet med nya golvbjälkar i kyrkorummet påträffades gravar i koret och grundmurarna till kyrkans ursprungliga absid jämte smärre byggnadslämningar från den romanska kyrkans östra delar. Absidmuren var bevarad som högst 44 centimeter och lagd av tuktad kalksten i oregelbundet, men ganska smått format, förband i rikligt murbruk. Triumfbågens vederlag och västportalens understa delar kom också i dagen. I västra delen upptäcktes det medeltida stengolvet med fundamentet till dopfunten som flyttades till koret och återfick sin ursprungliga funktion under originaldopfunten. En psalmnummertavla sattes upp vid korets södra vägg. Nya innanfönster med antikglas monterades i långhus och sakristia. Öppningarna mellan kyrka och vapenhus, samt för vapenhusets ytterdörr breddades och fick nya dörrar. Bänkarna byggdes om med nya gavlar, väggpaneler och bänkskärmar. Den gamla predikstolen togs ned. Dess beskaffenhet med en cylindrisk korg med vita fyllningar och inget tak antyder att den tillkommit i samband med renoveringen 1843. Detta år revs Norra Säms kyrka vars predikstol från 16-1700-talet magasinerades och var av samma typ som den man då kasserade i Hovs kyrka. Predikstolen installerades nu här efter restaurering och komplettering samt med originalfärgerna konserverade. Under ett uppehåll i arbetet, sedan predikstolen uppmonterats, gjorde emellertid församlingen på eget initiativ en sådan förändring av predikstolens form att dessutom överliggaren och en del lister blev för korta och fick nygöras, kopierande det borttagna. Eftersom man ändrade orgelns position fick läktaren ändras igen. Den förkortades cirka 1,5 meter och återfick en rak barriär eftersom förlängningarna togs bort. Total ommålning vidtogs in- och utvändigt. Forts. följer under anläggningshistorik. |
