Stäng fönster HERRLJUNGA OD 15:1 - husnr 1, OD KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| OD KYRKA (akt.) | |
| 1995-10-13 |
| Historik |
|---|
|
Ods kyrka bedöms vara från 1100-talets första hälft, möjligen 1130-talet, och är uppförd i kvaderteknik. Den var en romansk kyrka med smalare, lägre och rakt avslutat kor. I norr fanns en enkel dörr och i söder en större dörr med mer påkostad rundbågad sandstensportal. Kyrkor av enkelt utförande och med sin dekorativa ornering huvudsakligen koncentrerad till södra portalen brukar kallas för normandisk typ. Kyrkorna i Eriksberg, Od och Asklanda betraktas som de äldsta i Gäsene härad. De två senare tillhör tillsammans med Ornunga gamla kyrka denna stilgrupp, vilken via England blev vanlig först i Kinnekulle-trakten men under 1100-talets början spreds till övriga landskapet. Ods kyrka är en av få som förmodas ha ett medeltida vapenhus bevarat. Endast ytterligare tio sådana finns kvar i Västergötland, vanligen mycket enkelt utformade. Ods vapenhus uppfördes sannolikt under senmedeltiden och då fylldes portalens rundbåge med de nedre omfattningsstenarna och murades igen. Rundbågen syns idag från vapenhusets vind som den enda intakta detaljen från medeltidskyrkan. Det medeltida långhusets västra vägg gick i höjd med det södra vapenhuset och dess nord- och sydmurar kvarstår idag i full längd, liksom det ursprungligen kvadratiska korets östmur. Medeltida takbjälkar finns också kvar över den äldsta delen i långhuset, och märken på dem visar att de sannolikt varit av kryssad typ. Väggarna är fortfarande slätputsade ända upp till och mellan de tvärgående takbjälkarna, varför man tror att kyrkorummet ursprungligen saknade innertak. Inga fönster fanns på nordsidan men ett fanns åt söder vilket troligen förstorades 1843 när väggen fick ett nytt fönster. Murverket är högt men bredden gör att den inte ter sig lika rank och reslig som Eriksbergs och Molla kyrkor. Kyrkans medeltida dopfunt används fortfarande. Förteckning över kyrkoherdarna finns tillbaka till 1394. Hela kyrkan dekormålades sannolikt på 1200-talet i två mer än meterhöga och särdeles breda fält, ett övre och ett undre, omgivna av flera centimeter breda röda bårder. Idag syns endast fragment av dessa muralmålningar. Inom fälten syns ornament och fragment i rött, gult och svart av träd, eventuellt blommor, mest synliga på sydväggen. Runt det medeltida fönstret åt söder fanns en cirka två decimeter bred röd bård såväl på nischens insida som på kyrkväggen vid nischen. Under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet förändrades kyrkan. Kanske fick kyrkan en ny frikostig donator. Vapenhuset byggdes till, en sakristia tillkom i norr och kyrkorummet fick ny dekormålning. Norra sidan har kvar fragment av bemålning med svart ornamentik, cirkelmönster och blomrankor i Läcköskolans stil, från sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Målningarna upptäcktes och anmäldes 1915. 1695 inköptes från okänt ställe en altartavla tillverkad i Mellaneuropa på 1400-talet. Tavlan försågs då med ett nytt ramverk. Nya bänkar tillkom 1711. Biskop Andreas Olof Rhyzelius föddes 1677 i socknen men han verkade i Linköping 1743-1761. I en redogörelse av honom från 1700-talet berättades att kyrkan tidigare hade haft flera altare, men då återstod bara två. Det ena var ett sidoaltare i nordöst på kvinnosidan, kallat Vår frus altare. Det var försett med en skulptur av madonnan och barnet som daterats till omkring 1500. Altaret hade till 1711 brukats till att "sätta kyrkogångsaltare" och "likstolslega" på. Det kan innebära att man där lade offergåvor i samband med en barnaföderskas kyrkotagning respektive avgiften som erlades i samband med begravning. På visitators önskan togs detta bruk av altaret bort 1711, "såsom onödigt, vidskepligt och till förargelse". Madonnabilden var förr vida känd för förmågan att hjälpa kvinnor i födslovånda och utlånades i detta syfte även till avlägsna bygder. Madonnaskulpturen kom senare att deponeras i Borås museum men återfördes till kyrkan hösten 2004. Sakristian fick en vinkällare 1713. 1717 tillverkades predikstolen av bildhuggare Wedelin från Borås. Biskop Rhyzelius blev Carl XII:s hovpredikant och biktfader och följde därför med honom på fälttåg. 1717 fick han en nattvardskalk av kungen vilken han gav till kyrkan i hemsocknen 1724. Enligt traditionen ska kalken efter slaget vid Poltava ha plattats till och gömts mellan tyg och foder i prästrocken inför fiendens visitation. Rhyzelius rymde sedan från fångenskapen och hann så småningom ifatt kungen och därefter var kalken svenska regementets enda nattvardskalk. 1736 arbetade en mäster Johannes i kyrkan, förmodligen med målning, bild- eller stenhuggeri. 1743 byggdes kyrkan till åt väster med något lägre höjd, vilket gett en brytning på taknocken. Gränsen markeras också av den äldre delens sockelsträckning och remstycken. 1758 revs det raka korets sidoväggar och långhusets väggar sträcktes ut och formade en tidstypisk tresidig avslutning, med korets östra vägg intakt. Kyrkan försågs med ingång och vapenhus åt väster. Samtidigt utvidgades sakristian, som lär ha tillkommit på 1600-talet. Renoveringen kröntes med att en släkttavla över prästfamiljen Odhelius murades in ovanför sakristidörren i nordöst. En likadant formad täljstenstavla, biskop Rhyzelius föräldrars epitafium hade murats in 1756 i sydöst. Sedan 1740-talet hade tankar funnits på att bygga ett torn och 1756 togs beslutet att uppföra ett sådant istället för södra vapenhuset och klockstapeln. Detta överklagades och beslutet upphävdes så kyrkan har förblivit tornlös. Åren kring 1809 byggdes ett nytt vapenhus i väster och kyrkorummets kalkstensgolv ersattes med trägolv, ett nytt fönster tillkom i norr och nordporten, "läktaringången", sattes igen. Väggarna fick ny ornamentering 1812 och interiören målades om 1814. Väggarna fick målas om redan 1823 eftersom färgen spjälkade. 1828 byttes bänkarna ut. 1829 gjordes en inventering som konstaterade att kyrkan var i gott skick men för trång som moderkyrka. Kyrkans innanrede, som var utan bilder eller sirater, verkade vara nygjort några få år tidigare. Tydligen var det alltså inte bara bänkarna som förnyats. Den gamla altartavlan med upphöjt bilhuggeriarbete hade också bytts ut. Inredningen var målad i blå oljefärg, även predikstol och ljudtak som var förgyllda och försilvrade med apostlabilder, basunänglar och palmkvistar. Flera oljetavlor fanns. 1840 inköptes en glaskrona daterad 30 december 1795 av Olof Westerberg, Stockholm. 1843 gjordes ett nytt fönster i sydväst. 1863 flyttades predikstolen från sydsidan till nordsidan. I övrigt finns ovanligt nog inga uppgifter om någon omdaning under 1800-talets senare del. Inför en renovering gjordes en uppmätningsritning 1914 som visade att kyrkorummet hade 19 bänkrader i norr, 11 i sydöst och 7 i sydväst samt bänkar i de västliga hörnen utmed ytterväggarna eftersom det fanns läktartrappor på ömse sida om västra ingången. Södra vapenhusets västra vägg var skev, vilket gav rummet en större bredd i norr mot långhuset än i söder. Den 9 augusti 1915 påbörjades renoveringen ledd på plats av byggmästare Teodor Hallström från Lödöse efter ritningar av Kungliga överintendentsämbetets arkitekt Anders Roland (möjligen en omarbetning av ritningar utförda av byggmästaren). Arbetet omfattade nytt trägolv, ombyggda bänkar, avlägsnande av södra läktartrappan och ny läktartrappa i norr, iståndsättande av västra vapenhuset liksom kyrkans dörrar och fönster samt omkalkning in- och utvändigt. Innertaket och taklisten fick slätspontade bräder. Kaminen flyttades in i gamla kordörrsnischen och fick ny skorsten. Bänkarnas radantal behölls och ökades i sydväst där trappan stått. Korgolvet uppgavs vara mansåldrar gammalt och ej berört av renoveringen. Under det nya trägolvet i långhuset stod orörda hela rader med delvis välbevarade kistor från 1600-talet. Vinkällaren under sakristian hade inte varit tillgänglig men nu gjordes en ny golvlucka, placerad på samma ställe som den tidigare, samt en trätrappa ned. Källaren är murad av stenplattor med vitmossa som fyllnad och försedd med två bänkar. Ofärgade kokosmattor lades till församlingens stora belåtenhet efter råd av Riksantikvarieämbetet på golven i långhusgångarna, i koret utanför altarringen, sakristian och västra vapenhuset. I södra vapenhusets gråstensgolv göts ett nedsteg av cement. Under arbetets gång upptäcktes överputsade kalkmålningar vilka bedömdes vara från två olika skeden, dels från 1200-talet, dels från 1500- eller 1600-talet. Bilderna var emellertid i för dåligt skick för att återställas. Den medeltida altartavlan hade vid okänt tillfälle åter tagits i bruk och skulle liksom altarringen och predikstolen med sitt tak renoveras för att återfå sitt ursprungliga utseende. Hela interiören målades om och man bad om tillstånd att få göra en marmorering på taklisten. Det nya taket målades vitt, väggarna lite brutna i gult, stolar och läktarbarriär i ljusgrå marmorering. Renoveringen inspekterades 1916 i april av ämbetets arkitekt Axel Lindegren som berömde kyrkodekoratör Hallström som enligt hans mening särskilt på altaruppsatsen och predikstolen hade "förfarit med största omsorg och sanningskärlek. De gamla färgerna lära med ytterlig noggrannhet ha framskrapats och kopierats". I övrigt kallar han renoveringen för misslyckad, med avseende på färgsättningen. Bänkarna borde ha varit i en mörk, helst brun eller brunröd ton, men hade blivit gråaktiga med svag marmorering. "Alla toner i blått, grönt, och blågrönt äro vanskliga att släppa i händerna på våra dagars landsortsmålare, som inte kunna undvara vitt som blandfärg och ej förstå konsten att dämpa med efterlaseringar", dundrade han. Arkitekten fick också en reprimand för att inte ha tillsett att använda piskad Hälsingborgskalk inomhus som inte smetade ifrån sig. Forts. under anläggninsghistorik! |
