Stäng fönster BORÅS RÅNGEDALA 17:1 - husnr 2, RÅNGEDALA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| RÅNGEDALA KYRKA (akt.) | |
| 1997-03-07 |
| Historik |
|---|
|
Nuvarande kyrka i Rångedala uppfördes 1847 och ersatte då en till åldern okänd, men sedan 1500-talet omtalad, kyrka av sten på platsen. Den gamla kyrkan byggdes till 1752, men ansågs vid en inventering på 1820-talet ändå liten, trång och mörk. Koret var lägre än långhuset. Altaret var av täljsten och altartavlan ett bildhuggararbete med scener om bland annat Kristi död och uppståndelse. I taket fanns ett kors med påmålad Frälsare och duvor svävande under. Predikstolen med himmel över var också bildhuggen och målad. Taket var bemålat med Världens skapelse och Adams fall och en skulpterad basunängel med text fanns. En egenhet var att kyrkan hade två läktare: en i norr för män och en längs västgaveln för kvinnor. Bröstningarna hade målningar av evangelister och apostlar. Väggar och tak ansågs så dåliga att reparationer inte ansågs lönsamt. 1842 beslutades att bygga en ny kyrka och man hämtade medel över hela riket medelst kollekt och stambok. 1847 började man lägga grunden runt den gamla kyrkan. Den utfördes i de dimensioner som krävdes för att få stamboksmedel, men murarna sägs sedan vara uppförda endast på den inre kanten av grunden! Byggmästare var här, som vid så många andra kyrkobyggen i trakten, Petter Pettersson (ibland kallad Persson). Han var från Sandhult, en trakt då känd för sina många och skickliga byggmästare och snickare. En ritning från Kungliga Överintendentsämbetet fanns från 1839. Takskiffer hämtades från Lidköping. Allt smide gjordes i Håkes-Andersa smedja, ditflyttad från Gunnarstorp. Murbruk av kalk från Viske-Kleva och lera ältades på platsen, vilket ansågs vara ett synnerligen ansvarsfullt arbete och renderade Magnus Andersson, som utförde sysslan, en livslång titel som "lerkong". Hans gård har sedan dess också kallats Kongatorpet. Klockorna hissades upp i hyrda silkeslinor. En materialbod uppfördes i öster på kyrkogården och där hölls gudstjänster varannan söndag. Murarna uppfördes under 1847 och inredningen var då nästan klar och kyrkan togs i bruk 1848. Södra portens utvändiga stenstolpar med klot återanvändes från gamla kyrkan. Predikstolen gjordes med den i Borås Caroli kyrka som förebild, "med en och annan förbättring". På väggen målades ett draperi. Läktarpelarna var likadana som i Sandults kyrka. Rappningen skulle ske senare och kyrkan målades interiört först 1853, då bänkarna fick björkådring. Altartavlan skänktes 1857 och den gamla lämnades till Ramnakyrkan. Den sägs vara en kopia av en fresk av Fra Angelico i San Marcoklostret i Florens. Ett bönealtare från 1786 fanns i söder. Orgeln installerades 1867. 1897-1899 genomfördes den första ommålningen av bänkar och väggar. Väggmålningar med limfärg i fält med rosa grundton och marmoreringar gjordes och korväggen fick språkband på överdelen. Bänkarna ekådrades. Draperiet vid predikstolen målades över. Den medeltida dopfunten av sandsten eller täljsten (olika uppgifter) återfanns i kyrkogårdsmuren, dit den degraderats efter rivningen, och återinstallerades omkring 1906. Vid en inventering omkring 1920 hade kyrkan inbyggda bänkrader och ett målat träaltare och altarring med balustrar samt ursprunglig altaruppsats. En brudbänk omtalas. 1930-1934 gjordes nästa renovering. Elbelysning under läktaren och centralvärme med varmluftsgaller installerades. Ambitioner fanns att måla om interiören enligt äldre färgsättning. Förslagen gjordes av John Hedaeus, som gjort flera dekormålningar i trakten. Orgelverket hade byggts om 1920 och marmorerades nu, liksom läktaren, predikstolen, taklisten, invändiga dörrar och bänkarna. Väggarna kalkades över, men upp till fönstren oljemålades de grå. Snickerier oljemålades. Han konserverade också basunängeln och målade den med tempera enligt befintliga färger. De målade takrosetterna behölls. Taket i övrigt var odekorerat och målades blått och vitt. Församlingen ville göra en församlingssal under läktaren, eftersom kyrkan ansågs vara för stor och man ville minska uppvärmningskostnaden. Ett tidigt förslag till läktarunderbyggnad således. I en sockenstuga/skolvind (olika uppgifter) återfanns 17 pannåer från den gamla kyrkan, troligen från 1600-talet. De hade legat där i nära 100 år och var i gott skick, så de sattes upp på läktarbröstningen. Vid golvarbeten anmäldes att man hittat rester av bränt trä, samt gravar. Man spekulerade i om det kunde vara fynd från en äldre träkyrka, men inga vidare undersökningar vidtogs. 1937 upphörde Rångedala att vara moderförsamling i pastoratet. Rångedala låg visserligen mera centralt, men den nya moderförsamlingen Toarp var betydligt större till folkmängden. 1953-1954 pågick en mer omfattande renovering. Vapenhusets trappor upplevdes som obekväma, så södra trappan avlägsnades och en ny med större hål gjordes i norr. Bänkarna byggdes om för större bekvämlighet. Läktarbänkarna fick djupare sits och lutande ryggar med rak överkant. Utöver detta ökades avståndet mellan långhusets bänkar, med bredare gavlar som följd. Sitsarna sänktes och hatthyllorna under dem togs bort, bokstöden gjordes större. De främre bänkarna avlägsnades liksom de längst bak under läktaren. Dörrarna bättrades och hängdes om till östra sidan. För att få en målning som "bättre ansluter till möblernas form" målades predikstolens marmorering över och södra innerdörren målades ljusare för att "bättre smälta samman med väggnischen". Inga större förändringar av färgsättningen gjordes i övrigt. Väggarna kalkades om i dåvarande färg (1978 var det terracotta). Nytt orgelverk och spelbord av mahogny installerades i originalfasaden kring 1970 och då togs läktarbänkarna på norrsidan bort. Takstolen var rutten och fick repareras, vilket föregicks av diskussioner och olika önskemål om att ersätta skiffertäckningen med någon plåt. Skiffern hade förskjutits av rostade spik. Riksantikvarieämbetet önskade behålla skiffern, medan församlingen hellre ville ha plastlackerad aluminiumplåt, eller koppar om de haft råd. Tornets koppartak alstrade salter som kunde skada såväl plåt som galvspik till skiffer. Troligen blev det skiffer eftersom det finns idag. 1981 stängdes kyrkan i ett halvår för ytterligare en kraftig renovering. Länsmuseet hävdade att kyrkan var en "god representant för en mycket vanlig kyrkotyp" med en harmonisk och stilren interiör som borde hållas intakt. Vapenhuset helrenoverades, fick stengolv och isolerad ytterport bland annat. Två läktarunderbyggnader gjordes, där Riksantikvarieämbetet poängterade att väggarna skulle vara släta och avlägsnade bänkar magasineras. Man godkände inte att altarringen delades, men korgolvet fick höjas och förstoras för kören och tonade fönster sättas in i koret. Ett nytt altare installerades. Det ursprungliga hade schablonmålningar som var i för dåligt skick för att bevaras. Sakristian helrenoverades eftersom den ansågs trång och mörk, med ny trappa till predikstolen, ny piscina och smalare skåp, samt nya ytskikt. De äldre inventarierna konserverades. Väggarna målades helt rosa likt grundtonen från 1800-talets slut och taket blev vitgrått som "ursprunget". Ljusa färger eftersträvades så bänkarna målades ljust vitgrå med enkel blå dekor. 1985 gjordes en utvändig putsrenovering, som inte lyckades helt utan fick göras om 1999. Man hade använt ett för hårt, hydrauliskt bruk som inte hade fäst vid det äldre skiktet och sprutat på färgen som blivit porös och innehöll för mycket vatten. Plastfärg på sockeln hade också orsakat skador av instängd fukt. |
