Stäng fönster EKSJÖ VÄSTRA BRUDBADET 1:2 - husnr 1, SKOGSKAPELLET
Byggnad - Beskrivning
| SKOGSKAPELLET (akt.) | |
| 2011-12-13 |
| Historik |
|---|
|
År 1842 förbjöds nya begravningar på kyrkogården kring stadskyrkan i Eksjö. Samma år invigdes Sankt Lars begravningsplats vid Norrtull. Kungliga påbud hade sedan tidigt 1800-tal strävat efter att få ut begravningarna ur stadskärnorna av hänsyn till såväl platsbrist som folkhälsa. Den nya begravningsplatsen kom sedan att utökas successivt fram till 1955. Då hade man i kyrkorådet och kommunen sedan en tid börjat fundera på ett krematorium, dessutom gick det inte att ytterligare utöka Sankt Lars. År 1969 tillsatte kyrkorådet en kommitté för att utreda frågan om ny begravningsplats och krematorium. Efter ett år knöt man till sig trädgårdsarkitekt Sven A Hermelin från Stockholm. År 1974 inköptes ett väl lämpat skogsparti vid Brudbadet, kallad Stadsäga 730, vilken tillhörde Prästgården. Tillsammans med sin kollega Ulla Samuelsson utarbetade Hermelin det slutliga förslaget till begravningsplatsen. Ett varsamt gallrande av den befintliga tallskogen vidtog för att skapa en utpräglad skogskyrkogård. Genom att röja gläntor för ett antal lagom stora gravgårdar vinner man den lilla kyrkogårdens intimitet och mänskliga skala. Planen skall vara en stomme att bygga vidare på allteftersom behov uppstår. Och den skall vara så flexibel att marken kan utnyttjas i enlighet med eventuellt ändrade begravningsformer. Mittpunkt i anläggningen kom att bli en sank svacka invid vilken kapellkrematoriet skulle byggas och en minneslund anläggas, ”…minneslunden är avsedd att bli begravningsplatsens vackraste del där besökande kan njuta av en stunds vila och stilla kontemplation /…/ berikad med ett litet vattensystem.” Gravplatserna ordnades i rundade bågar och cirklar ”mot en bakgrund av orörd skog och buskkompletterade bryn. Mot en sådan bakgrund kan stor variation av gravvårdar tillåtas /…/ Den mjuka bågformen i gravraderna och i de runa gläntorna har valts för att hindra utblicken över en anläggning av gravvårdar och blomsterdekorationer, som kan göra ett beklämmande intryck vare sig de är av enhetlig form och storlek eller de är alltför fantasifulla.” Här fanns en medvetenhet för att möjliggöra ett friare val av gravvård än vad som dittills varit möjligt under den uniforma efterkrigstiden. År 1977 stod Skogskyrkogården färdig att tas i bruk. Samma år påbörjades projekteringen för ett kapell. Krematorieplanerna hade i samråd med kommunen lagts på is i avvaktande av den redan då aktuella frågan om skilsmässa mellan kyrka och stat. Arkitekt Rolf Bergh, Stockholm, var redan 1974 anlitad för att rita det tänkta kapellkrematoriet. Året därpå förelåg ett förslag som justerades 1976. Ursprungligen var kapellet tänkt att ligga i längans västra del, men centrerades då. Kapellet kom att byggas 1979–1980 och gavs utrymme för ett eventuellt framtida inhysande av krematorieugn. Själva kapellet är ett typiskt prov på Berghs vandringskyrkor, den modell som kallats ”Studiokyrkan” eller ”Törebodakyrkan”, sistnämnda på grund av att arkitekten samarbetade med Töreboda limträ AB, vilka levererade stommens bärande fyra bågar. Konceptet med vandringskyrkan var ett svar på småkyrkorörelsens behov av billiga och flyttbara kyrkor i de snabbt växande städerna under efterkrigstiden. Vid Sigtunastiftelsens konstnärskonferenser utvecklade Bergh ”Studiokyrkan” i nära samarbete med Svenska kyrkan och sin bror, konstnären Tore Bergh. Den första ”Studiokyrkan” byggdes i Sigtuna 1966 och det blev totalt ett tjugotal som restes fram till 1990. Med smärre variationer i vägg-, tak- och golvbeklädnad samt inredning är de alla lika. Det är fyra kraftiga limträbalkar som utgör stomme. Av akustiska skäl valde arkitekten plywood för interiörens väggar och tak. Arkitekten eftersträvade att skapa ett rum med ”mänskliga mått”, ett rum där ljus och ljud skulle vara naturligt och där besökaren skulle kunna uppleva såväl avskildhet som gemenskap. I mycket svarade ”Studiokyrkan” mot den nya liturgi som tog form även i Svenska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet. Som en historisk förankring av kapellrummet valde man att omvandla ett rosettfönster från det rivna gravkapellet på Sankt Lars begravningsplats till altarprydnad. Detta gjutjärnsfönster från 1894 försågs med glasmålningar av Tore Bergh. |
