Stäng fönster VÄSTERVIK VÄSTERVIK 4:28 - husnr 59, SPÅRÖ BÅK
Byggnad - Beskrivning
| SPÅRÖ BÅK (akt.), Spårö båk (akt.) | |
| 2003-06 |
| Historik |
|---|
|
Spårö båk utanför Västervik anses av många som den vackraste av alla bevarade båkar i Sverige. Det är lätt att förstå varför. Den är välproportionerade vita byggnaden med ett tegelrött tak, välvda fönster och poertal utför en tilltalande syn. Till och med Evert Taube instämmer i lovsången i sin bok "På kryss med Ellinor": Spåröbåk utanför Västervik gör ett mäktigt intryck; den är bland sjömärken ett av de vackraste jag sett. Spårö omnämns redan i kung Valdemars jordebok från 1300-talet. Omnämnandet behöver inte betyda att det redan då fanns något sjömärke på platsen, det kan också ha varit en plats där man bytte lots eller av andra skäl gjorde ett uppehåll på resan. Det är emellertid sannolikt att det redan under medeltiden fanns dett kummel eller en kase på Spårö för att markera denna viktiga farled in till Västervik. Den första dokumentationen av ett sjömärke på Spårö finner vi i Johan Månssons sjöbok från 1644. Han skriver: "Ifrån Bahresund åt Idhesund är nijo mijl een södhsödwäst, Nordan effterkommande när man wil till Idhesund, skal man löpa så, at man får Sporberg, ther Kasen står uppå...". I ett rådstuguprotokoll från 1673 kan vi läsa att: "Båken på Spåreberg ähr ikull blåst utaf den stora Stormen, uti nest förledne Februarij war, att der före resolveras, att samptelige Borgerskapet, måste wara wederredo med foderligheten som det kan, att uppräta en Wårdkast i stället för Båken, som af fordne tider warit hafwer, till dess en ny Båk Åther uppresas och bekostas kan." Det som här kallas båk, och som av Johan Månsson 30 år tidigare benämns kase, ersattes altlså med en 24 meter hög vårdkase. Sannolikt var den tidigare båken också i stort utformad som en vårdkase. I den av Jonas Hahn 1748 omarbetade upplagan av sjöboken omnämns också Spårö, "hwarpå står en wårdkasa". I slutet av 1760-talet var båken eller kasen i så dåligt skick att staden ansökte om statliga medel för att bygga en ny. Det ansågs ligga även i statens intresse att en ny båk uppfördes och ärendet hamnade på Överintendentämbetet, där den berömde arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz (1717-1796) fick uppdraget att ta fram ritningar till den nya båken. Adelcrantz ritade en fyrkantig byggnad av sten med ett mjukt böjt tak och på toppen en kula med spira och flöjel. Uppenbarligen var han inspirerad av de intryck han fått under sin italienska resa, vilket framgår av hans resedagbok där han skissat ett italienskt fyrtorn som har uppenbara likheter med Spårö båk. Båken byggdes 1776-1777 av sten från ön, i fyrkantig form och med 7,7 meter breda sidor vända åt de fyra huvudvädersträcken. Den försågs med en fem meter hög fotmur och restes till en höjd av 17,8 meter, varpå uppfördes ett 6,4 meter högt tak, klätt med takspån. Högst upp försågs byggnaden med en kula och ovanför denna en spira med följel. Totalhöjden blev då 25,4 meter. Det finns uppgifter om att en korg fylld med brinnande stenkol händes ut från toppen av båken för att vägleda sjöfarten under dygnets mörka del. Inga noteringar finns dock om detta i de samtida seglingsbeskrivningarna, vilket innebär att detta i så fall var en verksamhet som förekom mera sporadiskt. Under första världskriget användes båken som utkikstorn. I början försågs den också med en meterologisk mätstation, vilken var kopplad till fyrmästarens bostad. Den 1 september 1925 slog blixten ned i båken och fyrmästaren Ernst Lundgren som höll på att läsa av instrumenten blev träffad i axeln, men utan att bli allvarligt skadad. Spåntaket antändes dock och kort därefter var den övertänd. Under ett helt dygn brann det i de kraftiga timmerstockarna. Båken restaurerades emellertid och är numera försedd med ett plåttak. Sedan 1935 är den statligt byggnadsminne. KÄLLA: Sjömärken, vägvisare och kulturminne. Johnny Söderlund, 2007. |
