Stäng fönster SÄVSJÖ HJÄRTLANDA 7:1 - husnr 1, HJÄRTLANDA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HJÄRTLANDA KYRKA (akt.) | |
| 2009-01 |
| Historik |
|---|
|
Hjärtlanda kyrka ingår i den homogena grupp av romanska stenkyrkor som fi nns och funnits i Njudungs folkland. Deras datering är något osäker. Eftersom de taklag som bevarats övervägande är av gran så har dendrokronologiska serier som regel saknats. Skepperstads äldsta takstolar har dock kunnat dateras till omkring 1160 och i Nävelsjö har absidens takstol kunnat dateras till tidigt 1180- tal. Föregångaren till Vrigstads nuvarande kyrka anses ha uppförts i tidigt 1100-tal av en lokal storman och tjänat som något av en förebild för övriga Njudungskyrkor. Murmästare från arbetena med den vid 1100-talets mitt fullbordade domen i Lund eller den samtidigt uppstartade byggnadshyttan vid Nydala kloster har sannolikt spelat en roll i deras uppförande. De romanska absidkyrkorna i sten tolkas som manifestationer av lokal aristokrati. Den storman som bekostade bygget av sockenkyrka blev dess patronus och hade rätt att utse präst, en företeelse som i adelspräglade bygder levde kvar till 1900-talet. Hjärtlanda är närmast identisk i plan och form med kyrkorna i Bringetofta, Hjälmseryd, Hylletofta, Lannaskede, Myresjö och Vallsjö. Den skulpturala dekoren i exteriören är dock en av de enklaste i gruppen, inskränkt till profi lerade anfangslister i sydportalen. Något interiört romanskt måleri har inte kunnat påvisas, men bör ha funnits eller är dolda under befi ntligt måleri. De första stilistiska dateringarna av Njudungskyrkorna baserade sig på jäm- förelser med dopfuntsmaterialet och hänförde dem till 1100-talets förra hälft. Ragnar Blomqvist föreställde sig en Njudungsmästare som verkade både som dopfuntshuggare och byggmästare. Som de få dendrodateringarna indikerar sträcker sig byggandet dock över större delen av 1100-talet, sannolikt uppfördes Hjärtlanda relativt sent med tanke på sin modesta storlek och enkla utsmyckning. Under 1600-talets förra hälft genomgick kyrkorummet i Hjärtlanda en omfattande modernisering i kölvattnet på reformationens förändrade liturgi. Långhuset fylldes av bänkar längs långsidorna och nuvarande predikstol uppsattes, allt snidat i tidens renässansstil. Om det fanns något medeltida muralmåleri så putsades detta nu över och en heltäckande målningssvit med bibelscener i två våningar utfördes på väggarna i hela kyrkan. Den förenklade renässansstilen känns igen från motsvarande måleri i Bringetofta, Hagshult, Hylletofta och Lannaskede, sannolikt rör det sig om samme till namnet ännu okände mästare. Troligen inlades nuvarande plana brädtak under 1600-talet. Utvändigt dekorerades kyrkan med bård längs takfoten av samma slag som i Lannaskede, Norra Ljunga och Norra Sandsjö. Även fönstersmygarna och sydportalen bemålades, fast med ett slingmotiv. Från 1600-talet är Hjärtlanda kyrka känd som off erkyrka, d.v.s. en ofta liten och resurssvag kyrka som förlänades gåvor från när och fj ärran som tack för överstånden nöd eller för att bli givaren skulle bli bönhörd i en svår situation. Denna sedvänja är belagd ännu vid 1800-talets ingång. 1748 renoverades den gamla predikstolen och målades 1768 av korpralen Gerhard Boldt från Bäckaby. Vid något av dessa tillfällen fi ck kyrkan nya och större fönster för att ge ljus åt läsning. De romanska fönstren kom därvid att muras igen och i korets sydvägg upptogs en port. Troligen förstorades då även absidfönstret. Renässansmåleriet överkalkades. Kring fönster och port målade Boldt invändigt draperier i barock. Det är sannolikt även Boldt som ligger bakom de samtida takmålningarna. På 1820-talet revs det timrade vapenhuset framför sydportalen, som igenmurades till förmån för en ny ingång i västgaveln. På detta vis fi ck kyrkan en mer symmetrisk form enligt tidens smak. Ett nytt vapenhus byggdes och samtidigt får det antas att nuvarande timrade sakristia uppfördes. Det var i samband med vapenhusbygget som befi ntlig läktare i väster tillkom. Golv, altare och altarring förnyades och väggdekorationerna kalkades över. Under 1800-talet förekom fl era påtryckningar från stiftsledningen om rivning av den trånga medeltidskyrkan som rimmade illa med tidens nyklassicism och neologi. Vid biskopsvisitationen 1847 yttrade sig biskop C P Bergenstråhle sålunda: ”gammal, liten och wanprydlig genom missförhållandet mellan dess längd och bredd, samt genom ett wid Choret anbragt hwalf, hwilket gör, att Presten från altaret ej kan ses af en del bland församlingen, så att någon utwidgning eller tillbyggnad af denna kyrka swårligen kan tillstyrkas få företagas, hwarjämte den är låg och i allo oansenlig.” Hjärtlandaborna emotsatte sig dock att göra gemensam sak med Hultsjö i bygge av ny kyrka för båda socknarna 1862, likaså emotsatte de sig bygge av en ny egen kyrka. Istället företogs smärre moderniseringar av den befi ntliga. Triumfbågen breddades till att liva med korväggarna. Takfallen täcktes med skiff er. 1880 förstorades långhusfönstren nedåt och ett femstämmigt orgelverk inköptes från C A Johansson i Broaryd. Sannolikt upptogs nu de båda rundfönstren i västgaveln, nya fönsterbågar insattes. Predikstolen bemålades i kraftiga färger och bänkarna fernissades. I koret installerades en gjutjärnskamin, kyrkans första värmekälla. Vid 1900-talets början var kyrkan åter i behov av en större översyn och väggarna var nedsotade efter eldningen med kaminen. Detta resulterade i en restaurering 1927 efter ett förslag av Kungliga byggnadsstyrelsens arkitekt Göran Pauli. Hela kyrkan försågs med nya golv av breda brädor, i kyrkorummet ovanpå det gamla brädgolvet. Sakristian fi ck tak av slätspont som tätades med papp och trossning. Bänkarna byggdes om genom breddning av gavlarna så att de blev mindre trånga. Ryggarna gavs viss lutning och sitsarna breddades. En ny krönlist tillverkades med befi ntlig som förlaga. För att ge dessa samma patina som bänkarna i övrigt så avslipades de med sandpapper. Nytt trä fernissades för att likna det äldre. Bänkarna i koret demonterades för att skapa bättre utrymme. Överblivna gavelstycken användes som räcke till ny predikstolstrappa. Kaminen i koret togs bort till förmån för en ny, placerad innanför en avskrankning i långhusets nordöstra hörn med murstock. Sakristian fi ck en ny port i samma utförande som den gamla. Takfallen försågs med nya hängrännor och stuprör av plåt. En mer långtgående restaurering med målsättning att framhäva kyrkans äldre historia kom att ske 1953–54 under ledning av arkitekt Karl Martin Westerberg, Stockholm. Projekteringen skedde i samråd med landsantikvarie Gunnar Svahnström. Kyrkan moderniserades med elektrisk uppvärmning genom bänkkonvektorer och belysning. Fasadernas putsskador lagades och putsen avfärgades med kalkfärg i benvit ton. Därvid upptäcktes och frilades den romanska sydportalen i sandsten som varit dold sedan 1820-talet. Likaså upptäcktes två romanska fönsteröppningar med omfattningar av huggen sandsten, ett i långhusets och ett i korets södra vägg. Ett återställande av dem visade sig opraktiskt så de markerades enbart med ritsning i den nya putsen. Däremot blev korfönstret förebild för rekonstruktionen av det ursprungliga absidfönstret. De två stora långhusfönstren återfi ck sin 1700-talsstorlek och försågs med nya solbänkar av sågad skiff er. Alla fönster i långhus och kor fi ck nya kopplade träbågar med blyinfattat antikglas. Rötskadade panelbrädor på vapenhus och sakristia byttes, likaså fotbrädan. All panel, vindskivor och takfötter målades med oljefärg i benvit ton. Golven i kyrkan slipades och fernissades. I vapenhuset lagades väggputsen, vattrevs och kalkades i benvit ton, takets oljefärg avlägsnades och dess brädor laserades istället samt mattfernissades. Innanfönster insattes. Ett befi ntligt skåp ombyggdes invändigt till elcentral. I kyrkorummet genomfördes konserveringsarbeten av Sven Wahlgren, Jönköpings läns museum. De nedsotade takmålningarna rengjordes, partiella spjälkningar fästes. Fuktskadade brädkanter kompletterades med nytt material som tonades in. Väggarnas draperimålningar och renässansmotiv togs fram och konserverades. Detta ledde till att församlingen valde att inte återuppsätta predikstolens ljudtak, eftersom detta skulle skymma det framtagna måleriet. Övriga delar av väggarna vattrevs och kalkfärgades i benvit ton. Bänkarnas mörknade 1800-talsfernissa avlägsnades. Invändigt behandlades de med tempera och mattfernissa. Platsen för kaminen omdanades till dopplats med en nyhuggen dopfunt. De ”oroliga, lekande” sniderierna i läktarens bröstningsfyllningar borttogs för att få ”en lugnare arkitektur”. Läktarbänkarna i norr togs bort för att ge plats åt kör. Resterande läktarbänkar och orgeln ommålades. Orgelverket ombyggdes i enlighet med ett förslag av domkyrkoorganist Henry Weman, Uppsala. Salicional 8’ ersattes med en Oktava 4’, en Waldfl öjt 2’ tillfördes liksom en självständig pedal med Subbas 16’ på pneumatisk låda. Taken över långhus och kor isolerades med papp och kalkblandad sågspån. Ett nytt altare murades i koret med utgångspunkt från medeltida spår. En ny altarring tillverkades med löstagbar mittsektion. Sakristian försågs med en helt ny fast inredning med textil- och förvaringsskåp, målad i tempera med smidesbeslag. Golvet lades om med ny blindbotten, papp och kalkblandad sågspån. Väggarna kläddes med treetex som vitmålades med aqvalin eller liknande. Taket renlutades, laserades och mattfernissades. Porten fi ck ny innerdörr. 1986–87 gjordes en utvändig renovering under ledning av samme byggmästare som 1954, Lennart Flink, Sävsjö. Sprickor och partier med bom i putsen längs takfötterna åtgärdades med hydrauliskt kalkbruk. Dekormåleri i renässans påträff ades och konserverades. Putsen avfärgades med kalkfärg. Panelfasader målades med vit oljefärg. Vindskivor utbyttes och skiff ertaken sågs över. Takens spånisolering ersattes med mineralull. Vapenhuset ommålades även invändigt. 1989 sanerade Anticimex mot envis trägnagare genom pensling av takstolar med Permex E. |
