Stäng fönster ALVESTA VÄSTRA TORSÅS KYRKA 1:1 - husnr 2, VÄSTRA TORSÅS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| VÄSTRA TORSÅS KYRKA (akt.) | |
| 2006-01 |
| Historik |
|---|
|
När kyrkan i Torsås by började bli så nedgången att församlingen bestämde att en ny kyrkobyggnad var nödvändig uppstod högljudda diskussioner om lämpligast placering. Kungl. Majestät fick slutligen avgöra frågan där byn Lönashult bedömdes vara mest fördelaktig då platsen låg centralt i socken. Torsås hade en stor del av befolkningen men låg invid gränsen mot Skatelövs socken. Den äldre kyrkan från 1730 revs 1874 där inventarier och byggmaterial auktionerades ut. Ritningar beställdes från Överintendentsämbetet och de presenterades 1863. Av olika skäl påbörjades inte byggnationen utan först 1870 inleddes efter kyrkliga påtryckningar arbetet. Vid färdigställandet 1872 rymde kyrkorummet över 1500 personer och det treskeppiga långhuset med sina stora sidoläktare gav ett storslaget intryck. Kyrkan i Västra Torsås blev en av länets största kyrkor. Exteriören utmärks av den smala tornspiran och de båda stora sidoutbyggnaderna på långhuset medan interiören till stora delar är ett verk från 1963 då en närmast total omgestaltning av kyrkorummet genomfördes. Arkitekturen är influerad av det sena 1800-talets blandstilar men samtidigt framstår kyrkan som traditionell vad gäller utformning och planlösning. Exteriöra förändringar Exteriören är i huvudsak oförvanskad där förändringarna främst koncentreras till taken och dess täckning. I ett brev från 1922 kan följande läsas: låta att med svart svensk skiffer av små dimensioner omtäcka långhusets, sakristians och södra utbyggnadens tak, dock ej långhusets norra takfall då nuvarande spåntäckning är i gott stånd. Taken var ursprungligen spåntäckta men vid 1924 års restaurering valdes att täcka om taken med tegel, ej skiffer som först föreslagits. Torn och spira fick anstå och först 1953 utfördes en koppartäckning i samband med att nytt tegel lades på övriga takfall. Byte av takmaterial har varit vanligt på kyrkor under 1900-talet och även om det ur antikvarisk synvinkel varit önskvärt att bibehålla ursprunglig typ av takmaterial så får åtgärderna på Västra Torsås ändå anses som acceptabla. Däremot har lanterninen kraftigt förvanskats genom att ytterväggarna klätts med skivor, eventuellt eternit, samt att fönstren ersatts med moderna aluminiumbågar. Åtgärderna som utfördes 1953 och 1984 är olyckliga och ger ett opassande intryck. Vid tillskapandet av pannrummet under sakristian 1963 göts en källartrappa och en skorsten uppmurades på norra takfallet. Även om skorstenen är iögonfallande har den exteriöra karaktären inte påverkats negativt. Övriga arbeten har främst varit koncentrerade kring regelbundna underhållsåtgärder vilket inbegripit putslagningar, avfärgning och målning av träytor. Interiöra förändringar Dagens interiör präglas i stor utsträckning av restaureringarna 1924 och 1963. Den av arkitekt Adolf Wiman ledda restaureringen 1924 kännetecknas främst av rena underhållsåtgärder där den mest påtagliga åtgärden var altarskåpets uppsättande på altaret. Den högst återhållsamma altarutsmyckning erhöll nu ett monumentalt altarskåp av stort värde som drastiskt omgestaltade hela koret genom sin tyngd och storlek. Klimatet i kyrkan förbättrades genom att innanfönster monterades i långhuset och ett vindfång byggdes mot vapenhuset. En intressant episod uppstod när målaren närmast på eget initiativ dekorerade koret med diverse symboler, församlingen ålades efter myndighetsbeslut att måla över dessa tillägg. Förutom ett stort underhållsbehov iscensattes 1963 restaurering med kravet att anpassa kyrkorummet för en allt mindre församling. Arkitekt Hans Lindén fick i uppdrag att skapa ett modernt och funktionellt rum där antalet sittplatser drastiskt skulle minskas. En rad omfattande ingrepp utfördes där nya utrymmen tillkom, sektioner revs och bänkkvarteren minimerades. Orgelläktaren flyttades fram där väggpartiet lades fem meter framför den äldre sträckningen vilket möjliggjorde inrättandet av flera rum under läktaren. De båda sidoläktarna som sträckte sig ända till mittskeppet revs och förbindelsen med sidoutbyggnaderna murades igen. Samtidigt plockades bänkraderna på orgelläktaren bort, denna läktare som tidigare nåddes via vapenhuset erhöll två nya trappor som placerades framför läktarunderbyggnaderna. Mittgångens tre mässingskronor samt tre nytillverkade kronor av samma utförande hängdes upp ovanför de två kvarvarande bänkkvarteren. Trappan i vapenhuset revs och golvet belades med kalkstensplattor. De båda sidoutbyggnaderna förlorade sin ursprungliga funktion genom att sidoläktarna revs. Den norra utbyggnaden omgestaltades fullkomligt genom att ett bårhus inrättades vilket bl.a. innebar att trappan och mellanvåningen revs och dörren till kyrkorummet murades igen. Den södra utbyggnaden har däremot bevarat sin äldre karaktär, golvet är original och trappan bibehölls då övervåningen kom att nyttjas som förråd. Koret och sakristian utsattes för omvälvande förändringar. Skranket plockades ned, altaret flyttades fram och sakristian byggdes om till kapell. I sidoskeppen uppfördes två nya rum där sakristian fick sin nya plats i det norra rummet. Dörrarna med sina praktfulla omfattningar tillskapades med element från skranket. Korområdet utökades drastiskt genom att hela bänkkvarter avlägsnades. Psalmnummertavlorna flyttades från östväggen till norr- respektive sydväggen och den äldre predikstolens baldakin hängdes upp ovanför dopfunten. Arbetet i kyrkan var naturligtvis tidsödande och krävande men den åtgärd som förmodligen var mest komplicerad att utföra bestod i att gjuta ett helt nytt golvbjälklag. Detta skedde vintertid där t.o.m. lastbilar kördes in i kyrkorummet och oljefat stod brinnande på golvet för att möjliggöra härdning av betongen. Kolonnerna sattes även på armerade betongfundament. Arkitekt Lindéns realiserade åtgärdsprogram medförde en omgestaltning som bör betraktas som en av de mest genomgripande i länet. Kyrkorummet har anpassats till en minskande församling samtidigt som nya rumsfunktioner tillskapats. Äldre inventarier fick ny placering samtidigt som föremål återbördades efter att ha legat undanlagda. Färgsättningen utgick från den tidens populära kulörer med markanta inslag av mustiga blåa och röda kulörer samt skilda gråskalor. |
