Stäng fönster LUDVIKA SAXHYTTAN 174:1 - husnr 1, GRANGÄRDE KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| GRANGÄRDE KYRKA (akt.) | |
| 2005-05-30 |
| Historik |
|---|
|
Grangärde socken utgör en vidsträck bygd som präglas av skogar, myrar och sjöar samt av mindre odlingsområden i anslutning till de stora sjöarna. Socknen omfattade tidigare även Ludvika och Hörken. Kyrkplatsen är strategiskt förlagd mellan Bysjön och Björken, vid norra ändan av det stora sjösystemet som sträcker sig ner till Mälaren. Där löper även den uråldriga vägen mot Nås, Malung och vidare norrut, som också utgjorde en av pilgrimslederna till Nidaros i Norge. Bygdens ekonomiska utveckling och betydande ställning fram till 1800-talets mitt var också en följd av den omfattande järnhanteringen i området. Föregångaren till bygdens kyrka anges härröra från ett offerhus uppfört över en källa i Grytänge, en byggnad som senare omvandlades till bygdens första kapell. Kapellbyggnaden flyttades så småningom till nuvarande kyrkbyn. Mot slutet av 1400-talet uppfördes en ny kyrkobyggnad, av sten, som utgör kärnan i nuvarande kyrka. Från denna period härstammar del av mittskeppet, motsvarande de två västliga travéerna. Grangärde kyrka är därmed i sina äldsta delar medeltida. Den bestod ursprungligen av en enskeppig byggnad. Kyrkobyggnaden hade sannolikt ett högrest sadeltak och invändigt ett trävalv (Fant, 1936). Under 1500-talet välvdes mittskeppet och troligen under samma sekel tillkommer tornet som omtalas först 1578. Kyrkan helgades förmodligen åt S:t Olof, vars avbildning ännu är bevarad i form av en träfi-gur. Fram till 1555 var Grangärde en annexförsamling under Tuna. Mot slutet av 1600-talet anges kyrkan ha ett vapenhus av sten, fyra fönster och invändigt tre läktare, golv med bräder och järnhällar och bemålat tunnvalv (Nystad, 1981; Magnevill, 1925). Kyrkan om- och tillbyggdes i många etapper under större delen av 1600- och 1700-talen; både på bredden och på längden, långhuset blev treskeppigt. År 1748 genomfördes sista utvidg-ningsetappen för långhuset; det förlängdes i hela sin bredd med det tresidiga koret. Sin slutliga utformning, präglad av nyklassicismen, fick kyrkan på 1830-talet då tornhuset höjdes och kröntes med sin tidstypiska huv med lanternin. Kyrkans utbyggnadsetapper och mäktiga mått speglar ställningen den fick som moderkyrka, redan vid 1500-talets mitt, i en länge expansiv bygd. Till sin stil och karaktär har dock kyrkan ett sparsamt utförande beträffande utsmyckning och form. Mest framträdande är den ovanliga bredden samt tornets utformning och kröning i karakteristisk och tidstypisk empirestil. Kyrkobyggnaden har genomgått större upprustningar och restaureringar vid början av sekelskiftet 1900 samt på 1930- och 1980-talen. Den första präglades av stora ingrepp och av en förnyelse i tidens anda, under ledning av arkitekt Gottfrid Ekman. Det var då byggnaden fick bl.a. sin takbeläggning av skiffer som ersättning för takspånet; ny inredning beträffande bänkar, läktare, sakristia, arkivrum; ny golvbeläggning, nya fönster och glasmålningar, ny utsmyckning i valven och nya portaler utvändigt. Följande restaurering genomfördes enligt förslag av arkitekt Erik Fant och konservator J. Österlund. Den syftade till större del till att avlägsna Ekmans föregående åtgärder, med undantag av utrymmena som skapats under västra läktaren och att i möjligaste mån återställa kyrkans 1700-tals karaktär, med ”den gamla svenska landsbygdskyrkan” som förebild. Samtidigt infördes också en del nyheter som exem-pelvis tegelgolven och igensättningen av korfönstren. Den senaste större restaureringen på 1980-talet var inriktad på underhåll och konservering samt på införandet av tekniska och ändamålsmässiga ändringar. |
