Stäng fönster VÄXJÖ BERGUNDA 13:1 - husnr 1, BERGUNDA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| BERGUNDA KYRKA (akt.) | |
| 2006-01 |
| Historik |
|---|
|
Bergunda socken som ligger strax sydväst om Växjö är rik på fornlämningar och nämns i skriftliga källor första gången 1401. Området präglas av skogsmark och närheten till Bergundasjöarna, åker- och ängsmark upptar endast en mindre del av socknens areal. Bergunda medeltida kyrka utgör en av länets märkligaste, dess ursprung är ännu höjt i dunkel. Kyrkan har varit patronat till sätesgården Bergkvara fram till 1921 och är därför hårt knuten till godsets utveckling. Dess historia är oerhört innehållsrik där omfattande exteriöra och interiöra förändringar under århundradena skapat en högst annorlunda karaktär. Alla om- och tillbyggnader har medfört att kyrkan kan uppfattas något oproportionerlig och asymmetrisk. Det mäktiga västtornet som uppfördes senare än långhuset konstruerades troligtvis som ett försvarsverk. Dess kraftfulla och tjocka murverk med ytterst sparsmakade öppningar andas monumentalitet och motståndskraft. Sockenstuga och prästgård ligger strax söder om kyrkan, åtskiljda endast av landsvägen. Exteriöra förändringar Att översiktligt beskriva de exteriöra förändringar som utförts är komplicerat samtidigt som vissa uppgifter är oklara. Kyrkans äldsta parti är med största sannolikhet långhusets sträckning, väster om korsarmarna, samt den norra utbyggnaden. Det fästningslika tornet tillkom något senare och har genom sin funktion som försvarsanläggning troligtvis haft skyttegångar. Huvudentrén tillskapades först 1688 i tornets västvägg samtidigt som nord-portalen murades igen. Tornet kunde dessförinnan endast nås via en yttre trätrappa som ledde upp till tornkammaren, bortsett från en inre förbindelse, detta av försvarsskäl då trappan enkelt kunde dras undan. I samband med kyrkans renovering och ombyggnad 1825 revs ungefär halva långhuset med tillhörande kor. Därefter uppbyggdes det nuvarande östpartiet samtidigt som en ny utbyggnad åt söder tillkom, sakristian omvandlades då till gravkor. Fönstrens placering och utformning har ändrats, dagens fönstersättning härstammar från 1825. De blyspröjsade rutorna med sina färgade glaspartier tillkom dock 1904. Enligt kyrkans arkivalier uppfördes ett vapenhus i trä omkring 1705, troligtvis förlades denna byggnad vid långhusets södra portal. Då nämnda port murades igen 1825 revs antagligen vapenhuset. Exteriören har trots alla förändringar bibehållit en medeltida karaktär. De något osymmetriska byggnadskropparna och västtornets imposanta och kärva resning förstärker detta intryck. De flesta medeltida kyrkor fick under 1700- och 1800-talet sina fönster förstorade och utbytta, så även Bergunda. Taktäckningsmaterialet har sedan tidigt 1600-tals utgjorts av ekspån. Interiöra förändringar Dagens interiör är i huvudsak resultatet av fyra stora renoveringar, dessa utfördes under åren 1825, 1904, 1939 och 1989. Större utrymmesbehov och en donation från ätten Posse innebar att man 1825 rev delar av kyrkan för att därefter tillskapa nytt kor och en utbyggnad åt söder. Den s.k. greveläktaren uppfördes på sydväggen och det tunnvälvda innertaket tillkom. Samtidigt fick fönstren sin nuvarande utformning och placering. Dessa åtgärder medförde att kyrkorummet omgestaltades och erhöll en uttalad nyklassicistisk prägel. Bänkarna var slutna, likaså altarringen, och färgsättningen utgick i huvudsak från vitt, grått och guld. Vid 1904 års renovering skedde en kraftig omdaning där inredningen förnyades eller byggdes om. Nya bänkar med konturskurna gavelstycken insattes och taket fick sin nuvarande boasering. Väggarna målades grågula varefter de kvaderindelades i en rödbrun färg, under taklisten tillkom även en i rutor indelad fris med skilda mönster. Orgelläktaren byggdes ut varvid en ny läktarbarriär tillkom, samma typ av barriär uppsattes även på greveläktaren. Dess baluster-dockor är identiska medan altarringen som också byttes 1904 har dockor av något smäckrare utformning. Då korfönstret i öster försågs med måleri, bl.a. föreställande Den gode herden, flyttades det stora svepta korset från fönsterbänken till greveläktaren. Inredningen målades överlag i rödbruna nyanser vilket avsåg efterlikna domkyrkans färgsättning. I korets halvkupolvalv plockades ett förgyllt strålfält med en mittplacerad gudssymbol bort, istället fästes lodräta träribbor utmed hela taket. Målade i guld på blå botten så fungerade dessa träribbor som markerade strålar. Resultatet av 1904 års renovering är idag påtaglig i kyrkorummet då mycket av inredningen härstammar från denna tid. Tydligt är att arkitekten påverkats av nationalromantiska strömningar där även jugendstilens växtornamentik framträder i måleriet. Detta måleri försvann närmast helt vid renoveringen 1939 som utfördes under ledning av arkitekt Paul Boberg. Intentionen var att skala bort de dekorativa ansatser som tillskapats 1904 och återknyta till mer nyklassicistiska ideal. Innerväggarna vitkalkades varvid kvaderindelningen försvann liksom strålmarkeringarna i korvalvet. All inredning och övriga träytor målades om med stort inslag av gråa nyanser. Bekvämligheten förbättrades genom att elektriskt ljus installerades och värmesystemet förnyades. De mest påtagliga omgestaltningarna i kyrkorummet utgörs av igensättandet av korfönstret samt att den vida valvbågen mellan vapenhus och långhus muras igen och förses med en dubbelport. Därmed erhölls ett regelrätt vapenhus, denna åtgärd tillsammans med korfönstrets igensättande innebar samtidigt att den medeltida karaktären förvanskades. Först 1943 uppsattes en altartavla, målad av Simon Gate, på den plats där korfönstret suttit. Nästa stora interiöra renovering utfördes 1989 under ledning av arkitekt Arne Pettersson. Bänkinredningen gavs en mörkrosa kulör som sades fånga upp kulörelement i altartavlan. Vid greveläktaren togs dekorativt måleri från 1904 fram och konserverades vilket skapar en färgstark bård bland de annars kalkvita väggarna. Två öppna kapprum av enklaste slag tillkom längst bak i långhuset varvid två bänkrader borttogs. Då det fasta altaret upplevdes alltför statiskt och svårutnyttjat gavs tillstånd att bygga ett nytt fristående altare. Resultatet blev mycket lyckat där den tunga granitskivan vilande på sina stadiga ben av ek fångat upp en medeltida tradition och känsla. Den ger samtidigt ett proportionerligt, stilrent och modernt intryck som korresponderar med kyrkorummet och förstärker korets monumentalitet. Renoveringen utfördes med stor varsamhet där den något ovanliga kulören på bänkarna ändå smälter väl in och uppfattas som behaglig. |
