Stäng fönster KUNGSÖR KUNGSÖR 5:156 - husnr 2, KUNG KARLS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Kung karls kyrka (akt.), KUNG KARLS KYRKA (akt.) | |
| Historik |
|---|
|
År 1538 förvärvade Gustav Vasa Ulvesunds kungsgård invid Mälaren, i norra utkanten av dagens Kungsör. Anläggningen blev snart betydande och på höjden söder om Mälarstranden lät Johan III år 1574 uppföra ett kapell i trä för de anställda. Flera kungar vistades periodvis på kungsgården som framförallt blev Karl XI käraste landresidens. I ett memorial den 19/11- 1688 aviserade han att en ny kyrkobyggnad i sten skulle uppföras på platsen. Arkitekt Nicodemus Tessin den yngre fick uppdraget att utföra ritningar. Sedan byggmaterial införskaffats blev grunden till den nya kyrkan lagd sommaren 1690. Arbetena fortsatte i ojämn takt fram till kyrkoinvigningen den 9 september 1700. Tessin hade från början ritat kyrkan med ett lågt välvt trätak, men Karl XI drev under byggtiden igenom att en högre, delvis murad mittkupol skulle uppföras, samt murade valv över korsarmarna. I förhållande till Tessins ritningar fick byggnaden därtill ett enklare yttre, beroende på materialbrist och Karl XI: s sparsamhet. Vid kyrkobygget och inredningen engagerades landets ledande byggmästare och hantverkare, hämtade från den samtidiga omdaningen av Stockholms slott. Därifrån fraktades också kalk och gips till kyrkan. Sockelstenar levererades från Roslagen och murtegel kom till stor del från Kungsgårdens tegelbruk. Fönstren tillverkades av smidesjärn och försågs med importerat glas. Fasadputsen avfärgades i en kraftig röd ton, samt en blekare röd på hörnens lisener. Omfattningar och lister i sandsten oljemålades i naturstenens grå ton. Takets kupol täcktes med smidda plåtar, vilka redan under byggtiden visade sig vara för styva för underlaget. Lanterninen blev kopparklädd. Från början kom kyrkobesökarna från ingången direkt in i kyrkorummet, vars gångar och kor belagts med öländsk kalksten. Slutna bänkkvarter på brädgolv upptog såväl kyrkorummets centrala del som norra och södra korsarmarna. De släta vita valven och väggarna livades med kraftiga stuckaturer, förfärdigade av den italienske mästaren Carlo Carove. Altaret var avdelat med en rak, spegelindelad barriär. Altaruppsatsen hade tillverkats av Burchard Precht, liksom predikstolen som först stått i Karl XI: s slottskyrka. Den ursprungliga sakristian fanns bakom altaret, avskärmad med en plankvägg. Intill kyrkans huvudingång i väster ledde en välvd nedgång till en gravkammare för församlingsbor. Under större delen av 1700- och 1800-talen förblev kyrkans utseende ganska oförändrat. Den plåttäckta kupolen krävde dock många och kostsamma reparationer, därför att de alltför styva järnplåtarna orsakade läckage. Vid någon av 1700-talets fasadrenoveringar ändrades den yttre färgsättningen från röd till mer ockragul. Ett nytt orgelverk anskaffades år 1862 och placerades på västra läktarsektionen. Den första mer påtagliga förändringen ägde rum år 1880, då ett vapenhus blev avdelat i den västra korsarmen. Samtidigt fick fasaderna en ljusare gul avfärgning. Cirka tio år senare utrustades kyrkorummet med sina första värmekällor, två så kallade Wemanugnar, vilka fungerade dåligt och snart ersattes med Bolinderkaminer. Till 200-årsminnet av Karl XI: s död placerades år 1897 en förgylld krona i koppar överst på kyrkans lanternin. Vid nästa modernisering 1920-21, efter arkitekt Gustav Holmdahls anvisningar, infördes elektrisk belysning. Korgolvet höjdes två steg, brädfodrade spiraltrappor byggdes i norra och södra korsarmarna. Bänkinredningen ombyggdes med bibehållande av 1600-talets gavlar. Åren 1957-58 skedde den omgestaltning som väsentligen konstituerar dagens utseende. Arkitekterna Carl Hampus Bergman och Sven Axel Söderberg formulerade inledande riktlinjer, vilka efter samråd följdes av Bergmans mer omfattande arbetshandling. Vid de yttre arbetena bilades all fasadputs bort så att tegelmurverken frilades. Nyputsning gjordes med KC-bruk enligt då modernt förfaringssätt. Avfärgning skedde med rosaröd cementfärg, samt grå cementfärg på lisener och gesims. Syftet var att återskapa 1690-talets utseende, efter en lång mellanperiod av olika gula avfärgningar. Portalen fick nuvarande dörrparti av smidesjärn och glas, vilket ersatte den panelklädda kyrkporten. Gravkammaren under kyrkan var sedan länge ur bruk och fylldes därför med sand. Den välvda nedgången revs och en platta sattes upp till minne av dem som begravts under kyrkan. Även de mer exklusiva gravplatserna under norra och södra korsarmarna sandfylldes, men gravhällarna fick ligga kvar. Invändigt bedömdes väggarnas puts vara i så dålig kondition att den avlägsnades, följt av nyputsning med KC-bruk. Både de nyputsade ytorna och takets kupol gipsspacklades och målades med emulsionsfärg. 1957-58 års arbeten innebar vidare en genomgripande omdisponering och teknisk förnyelse av kyrkorummet. I norra och södra korsarmarna borttogs bänkkvarteren med sina brädgolv, liksom kaminerna och 1920-talets snickrade läktartrappor. Sedan nya kalkstensplattor lagts inreddes norra korsarmen till musikrum och södra korsarmen till dopplats. Dessutom tillkom befintliga läktartrappor av mattlackerat stål. Framför altaret sattes en öppen altarring med löst knäfall. Sakristian bakom altaret togs bort och ersattes med ett nyutgrävt utrymme under koret. Elektrisk uppvärmning infördes, i form av bänk- och väggradiatorer. Arkitektritade lampetter uppsattes på läktarbarriären och på läktaren ställdes höga, fasta golvlampor. En uppföljande insats följde 1963 med insättandet av 18-stämmig, modernt utformad orgel. Den gamla orgelfasaden som förlorades hade mer anknutit till kyrkobyggnadens barockarkitektur. Av de utseendemässiga förändringar som sedan dess skett skall i första hand nämnas 1983 års omläggning av kupolens tak. Då avlägsnades järnplåtarna, som aldrig tycks ha fungerat tillfredsställande.1 Istället lades kopparplåtar, nerklippta till samma skivstorlek som de tidigare plåtarna. En inre renovering 1999 innebar att kyrkorummet i viss mån återfick ett mer ursprungligt utseende, genom att 1957-58 års emulsionsfärg och gips frästes bort från alla väggytor upp till läktaren. Därefter nyputsades med fint kalkbruk. Kalkavfärgningen i benvit nyans anknyter till tiden för kyrkans tillkomst. Ovanför läktaren målades med likadant pigmenterad, matt linoljefärg på befintliga gipsytor. Källor och litteratur Otryckta källor Kung Karls kyrkliga samfällighets arkiv (KKS): • PM angående ombyggnad av klockstapeln, av arkitekt Knut Nordenskjöld 1933 • Arkitekt Carl Hampus Bergmans handlingar inför 1957-58 års förnyelse; byggnadsbeskrivning 31/1-1956, målningsbeskrivning 14/1-1958 • Utlåtande vid slutbesiktning 26/7-1958 • Slutrapport om 1983 års reparationer, av Leif Brorsson 1984-01-11 Riksantikvarieämbetet (ATA): • Protokoll från visitation 1828 Riksarkivet (RA): • Ö I Ä F II aaa: volym 16, 17/10-1732 och 17/2-1733 Västmanlands läns museums arkiv (VLM): • Kontrollrapport om 1993 års fönsterrenovering, av Krister Ström 1985-11-15 • Kontrollrapport om invändig renovering 1999, av Rolf Hammarskiöld 1999-11-29 Västerås stifts arkiv (VS): • Västerås domkapitel E IV b; 55, Ämbetsberättelse 1939-52 Litteratur Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000 Barr, Knut: Kung Karls kyrka 300 år – En krönika/Särimner, Kungsörs hembygdsförening årsskrift 2000, s 3-48/ Eckerberg, CG: Kung Karls kyrka/Till hembygden 1907/ Nelson, Lennart: Gamla kyrkogården/Särimner, Kungsörs hembygdsförening årsskrift 1993, s 14-18/ Norrhammar, David: Kung Karls kyrka (1964, 1971, 1979) Rosell, Ingrid: Kung Karls kyrka i Kungsör - Volym 214 av Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium, utgivet av Riksantikvarieämbetet och Kungliga Vitterhets- och antikvitetsakademin – Almquist & Wiksell International Stockholm 1992 Sirén, Osvald: Tessinska kyrkobyggnader/Nordisk tidskrift 1912/ Övriga tryckta källor Artikel om klockstapelns ombyggnad, införd i Arboga tidning 1933-12-11 Artikel om södra korsarmens grav, införda i Västmanlands läns tidning 1958-04-09 |
